Mellan 2001 och 2005 var jag sjukskriven för depression. Det är långa år att se tillbaka på och jag förstår inte i efterhand hur jag kunde må dåligt så länge. Det känns som om de åren bara försvann ner i ett hål och om jag inte hade hittat Seb så hade jag heller aldrig hittat upp. Men nu gjorde jag det, och tur var det. Jag slutade med alla mina mediciner ungefär nio månader efter jag hade kommit hit och förutom sex veckors abstinenssjuka så mådde jag mycket bättre.

När jag blev gravid med Bailey så var vi lite oroliga för att depressionen skulle komma tillbaka. Med alla hormoner som flög runt i kroppen kändes det nästan självklart att jag skulle må dåligt. Barnmorskan var beredd att skriva ut antideppmediciner - trots att jag absolut inte ville gå tillbaka på dem. Men jag mådde mycket bättre än någonsin tidigare (särskilt under andra halvan av graviditeten) och vi var jättelättade att jag slapp mediciner.

Så därför slog det oss inte ens att jag skulle kunna må dåligt den här gången. Det skulle ju bli en Bailey-repris! Samma symptom, samma krämpor och klagomål. Samma sug efter ost och mjölk. Samma, samma. Ny bebis men samma graviditet. Eller? Nej, inte riktigt…

Häromdagen började jag plötsligt hyperventilera för första gången på tre år. Jag föll framstupa på Baileys rum och begravde ansiktet i en kudde. På varje utandning lät jag som en klagande älgtjur och Bailey vandrade runt, runt mig och sa oroligt “Hej, mamma??! Hej!! Hej mamma!!”. Och när jag ändå inte kunde sluta förrän det snurrade i huvudet så tänkte jag att det här är inte klokt. Det är inte normalt att vakna upp på morgonen och bara vilja gråta. Det är inte okej att vakna upp och som första tanke tänka “Jag orkar inte med en hel dag till”. Det är inte okej att känna sig så förtvivlad att man bara vill fly, vartsomhelst, bara jag slipper vara kvar här i den här kroppen, i det här huvudet. Men så känns det. Visst, jag är gravid. Och visst, kvinnor har i alla tider haft jobbiga symptom när de är gravida… Men det är skillnad på att känna “Usch, vad jag är osugen på mat” och “Usch, vad jag är osugen på att finnas till”.

Imorgon har jag tid hos barnmorskan och jag hoppas hon kan lyssna och förstå. Och jag hoppas att hon inte tänker sätta mig på mediciner för det vill jag verkligen slippa så länge det går. Men kanske kan hon föreslå något annat. Något som kan lyfta det svarta molnet som sitter fast på huvudet på mig.

Mer än så här orkar jag inte skriva. Det kommer kanske dröja innan jag uppdaterar här… jag orkar inte ta itu med det och jag har mer än en gång tänkt lägga ner bloggen för gott. Men den får ligga i vinterdvala tills allt känns bättre.

Här kommer några bilder från de senaste dagarna (inga bra bilder men man tager vad man haver).

Här är en bild från IKEA-besöket som jag gjorde för två veckor sedan - innan jag ramlade ner i en grop. Tänk, jag blev så glad över att äta IKEA-mat att jag struntade i “kocken” slafsade upp maten på tallriken. På bilden syns köttbullar, lingon, gräddsås, potatis, en pommes frites (mitt i såsen), en dajmkaka och lingondryck. Himmelrike.

Det var kul att se alla svenska böcker i Billy-bokhyllorna.

Väldigt suddig bild (tagen genom fönstret) men bevis på att Seb och Bailey gick ut och kände på snöblandat regn. Bailey var överlycklig och vi tror han kommer älska den riktiga snön när den kommer.

Bailey med sin älskade Noaks ark och alla djuren.

En lycklig pinnsamlare

Det är tur att vi är två, Seb och jag. Bailey har varit mycket med sin pappa de senaste dagarna och ibland har jag hört Seb viska “Non, non… maman dort…” - “Nej, nej… mamma sover…” utanför sovrumsdörren och så har de hållit sig undan så att jag har kunnat vila. Och igår gick de på promenad och kom hem med både tårta och choklad till mig. Jag blir så rörd när jag skriver det här för det betyder verkligen allt. Att få lov att må dåligt - även om man inte vill…

(Förresten så grät både jag och Seb när Obama höll sitt segertal i tisdagskväll. Tänk att amerikanerna faktiskt tog chansen när de fick den! Det hade vi inte trott för bara några månader sedan. Yes. We. Can.)

Först måste jag tacka för alla kommentarer som jag fick på förra inlägget (och för mail och hälsningar på Facebook!) - puss till er!

Tyvärr kommer jag fortsätta att ligga lågt på uppdateringsfronten. Varje dag går ut på att överleva stunden (ja, det låter ju lite väl dramatiskt men ibland är det så det känns!) och jag orkar inte riktigt skriva något varken här eller någon annanstans. Jag mår konstant illa och fryser/svettas om vartannat. Det har gått flera, flera veckor sedan jag sov en hel natt (fast det beror inte bara på graviditeten utan på allt vi har att göra i skolan) och jag skulle väldigt gärna vilja ta ledigt från alltihop och bara vara ensam på en öde ö i några dagar… Om någon har några tips på hur man överkommer illamående, så blir jag väldigt glad (jag har redan provat att äta skorpor innan jag går ur sängen på morgonen och att äta lite och ofta - det hjälper inte).

Men lite mer info kommer ändå här! Vi har varit hos en ny barnmorska (är det inte bra att vi slipper den gamla?!) på ett inskrivningsbesök och jag har fått en ny tid om två veckor. Enligt hennes tabell så är jag just nu, fredagen den 24 oktober i vecka 8 (7+4) och jag har fått beräknat förlossningsdatum den 10 juni. Så om allt går väl kommer Bailey bli storebror ungefär en månad efter sin två-årsdag. Det ser han mycket fram emot! Graviditeten är väldigt välplanerad och vi har haft en enorm tur att kunna bli gravida två gånger precis när vi har velat… det känns enormt.

Om den här graviditeten följer den förra med tider så kommer vi gå på Det Stora Ultraljudet någon gång i slutet av januari. Då borde vi få veta om det är en lillebror eller lillasyster i magen. Och så hoppas vi att det bara är EN liten bebis - för jag vet ärligt talat inte hur man klarar av två på en gång.

Stackars Bailey förstår inte varför mamma är världens tråkigaste som bara vill ligga ner hela tiden. Han försöker hitta på så mycket bus han kan ändå och bryr sig inte särskilt mycket om att jag ligger och ropar på honom i soffan. Som tur är så är vi ju två föräldrar i alla fall och Seb har fått ta hand om Vilde Bill flera gånger “extra” de senaste veckorna. Nu har vi precis påbörjat vårt höstlov (fast det kommer inte bli så mycket “lov” tyvärr, mer än att jag slipper gå hemifrån… det är några stora uppsatser som jag måste få klart den här veckan) och vi är hemma båda två, hela tiden. Det hjälper!

På tisdag ska jag åka till IKEA tillsammans med Noxie (mamman till lilla Léa som har varit med på bild här i bloggen ibland) och det har vi sett fram emot i nästan två månader! Jag ska köpa ny adventsljusstake och lite andra julgrejer och så ska jag gå och nypa i bebishörnan såklart.

Förresten så vet jag inte hur det blir med magbilder den närmsta tiden… Seb vill inte berätta för sin familj förrän till jul (!!!) eftersom det är första gången vi kommer träffa dem face-to-face och han inte vill säga det på telefon. Så, så länge jag inte visar några bilder på graviditetstest eller en svullen mage så kommer de inte misstänka någonting…

Kram på er och tack igen för ert stöd!

Precis nu.

Ja, jag skulle precis skriva dagens inlägg när jag kände igen rubriken… Och efter lite letande i arkivet så hittade jag det här inlägget, skrivet nästan på dagen för ett år sedan. Och - hahaha - samma känsla då som nu. Terminen har dragit igång på allvar, yada yada yada, första tentan i morgon, yada yada yada… det är så det är i oktober helt enkelt!

Men lite kan jag ju skriva i alla fall. Tidigt i morse gick jag och Bailey till saluhallen som ligger några minuters prommis härifrån. Det är guld att ha den så nära! Vi har fiskaffär, ostaffär, charkuteri, bageri/konditori, chocolaterie, grönsaksaffär, blomsteraffär, caféer och apotek. Helt underbart! Särskilt är det härligt på helgerna när de har laddat upp med extra mycket varor och det är mycket folk i rörelse. Jag handlade till söndagmiddagen : färdiga cannelloni i pastaboden (pastarullar med köttfärs/spenatröra), nybakad baguette, stark cheddarost, två stora kassar frukt och grönt, prosciuttoskinka och dyr choklad. Mums! Bailey var väl påpälsad med täckjacka, mössa och vantar men när vi gick hem sken solen och det blev riktigt varmt trots att det stod 8 grader på termometern hemma.

Idag har jag en lista i huvudet på folk som jag hatar. Till exempel folk som inte håller upp dörren när man kommer med barnvagn (grrr!!), folk som glider igenom dörren när JAG håller upp den men inte ens tittar på mig eller säger tack (GRRR!!), folk som låter mig hålla upp den första dörren för dem och sedan bara går igenom den andra dörren utan att hålla upp den för mig (GGGGGRRRRRR!!!). Jag stötte på en äldre dam som faller in i alla tre kategorierna igår och jag gick och svor hela vägen hem. Kä**ingj**el. Förlåt, men det är sant.

Och så har vi en riktig pratkvarn här hemma. Han upprepar precis allt vi säger och babblar på nonstop. Ibland skrattar vi så vi viker oss, jag och pappa Seb. Han har precis snappat upp ett enda engelskt ord (konstigt egentligen när han ju hör engelska hela tiden från oss - men han lyssnar kanske inte när vi inte vänder oss till honom) och det ordet är HAPPY! Så nu går han här och säger “happiiiii” “happiiiii” hela tiden, och det är för gulligt.

Men det finaste av allt, det är när han säger “aa-geli-gela”. För det betyder Jag älskar dig. Prins Darling!

Här kommer till slut en liten video som mest kanske är intressant för Baileys släktingar hemma i Uddevalla. Det händer inte särskilt mycket, men man får se hur det kan gå till på morgonen här hemma hos oss. Bailey är oftast på väldigt gott humör när han vaknar men just den här morgonen var han heltokig…

Förresten så hittade ett av mina kollage hem till sin ägare i helgen. Kolla här!

Vi bor som ni kanske vet vid det här laget tvärs över gatan från ett stort sportcenter som tillhör universitetet. Här finns fotbollsplaner och baseballplaner och så en “arena” (fast heter det arena när det inte är något tak?) där de spelar amerikansk fotboll lite då och då. Universitetslaget råkar vara bäst i hela landet på sin nivå och staden strömmar till arenan när de har hemmamatcher. Som idag till exempel.

Jag fattade att något var på gång redan klockan 8 på morgonen när Bailey satt och åt frukost. Var femte minut hördes biltutor och röster som ropade i megafoner. Folk hade redan börjat ta sig in på området och matchen började inte förrän klockan 1!

Hela förmiddagen hörde vi uppladdningen. Det brukar vara fem-tio stycken stora, stora partytält där man kan se matchen på storbildsTV om man inte har biljett och så kan man såklart köpa öl och tugg. Det brukar vara lite annat också - musikkårer och tävlingar. Ibland sänder lokalradion eller TV:n också så det är full fart på alla. Och så folk såklart. Massa, massa, massa folk.

På eftermiddagen när matchen väl hade börjat så gick Seb och Bailey upp för att kolla lite. Man kan stå utanför stängslet och ändå ha en ganska bra koll på planen så de behövde inte betala något. Seb är ju lite (eller mycket) footballstokig så han går gärna och kollar. Här kommer lite bilder som han tog:

Sedan blev det mest kort på den lille prinsen, men det är svårt att fotografera annat när han är med. Lille Prins, det finaste som finns! Han var så intresserad sååå och allvarlig när han tittade på allt folk som rörde sig…

Förresten, om ni vill se hur vi bor lite bättre så kan ni kolla här nedan. Vi bor vid “A” (ni får klicka på View larger map under för att se i större format. Sedan får ni zooma in en massa innan det blir bra). Lite konstigt att gatan verkar heta “Rue de Prevel” på Googles karta, för den heter “Place de Prevel” i verkligheten…

View Larger Map

Nåja. Jag har haft en riktigt produktiv helg med en massa läsande, en färdig (nästan) hemtenta, ett stort lass blåbärsmuffins med rågflingor i, en stor fiskgratäng med potatismos och så två prommisar med Bailey-boy. Not bad, not bad. Nu ska jag gå och lägga mig så att jag är pigg inför veckan som kommer.

Till slut vill jag säga TACK alla för era födelsedagshälsningar! Mwwwaaah!

Ja, idag fyller jag år och blir jättegammal! 32 år - hjälp! Fast egentligen har jag ingen ålderskris alls. Jag tror Baileys ankomst gjorde att jag kände mig okej att bli äldre. Nu är jag ju mamma faktiskt och inte bara Ida längre.

Seb och Bailey har firat mig med “Ja må hon leva” (fast han tog hjälp av den här videon:)

… och sedan fick jag fyra paket:

En bodylotion från Fruits and Passion (det är som Body Shop fast lite dyrare), en mugg med min darling på och boken Flyga Drake på engelska (ÄLSKADE ju filmen - både jag och Seb satt och snyftade!).

Och så fick jag en bricka med typiskt Quebec city-motiv:

som har en kudde under så att man kan ha den i knät:

Perfekt för mig som alltid sitter och pluggar i soffan.

Och häromdagen fick jag ett paket på Posten från min bästis Marika i Göteborg:

Hon vet vad en Ida kan längta efter… Så nu har jag ett enormt godislager som ska räcka ända fram till Jul. Eller hur?

Och så fick jag en present av Sara också:

Regler:
1. The winner can put the logo on her blog.

2. Link the person you received your award from.

3. Nominate at least 7 other blogs.

4. Put links of those blogs on yours.

5. Leave a message on the blogs of the girls/boys you’ve nominated

Så här kommer mina nomineringar (jag skulle ärligt talat kunna nominera tjugo bloggar utan problem alls):

Lena (för att hon uppdaterar ofta och har så bra shoppingtips, Sara (för att hon världens sötaste Tyra som är lika gammal som B-boy), Anne (för att hon blivit en av mina närmsta webvänner och alltid har så många stöttande ord), Betsy (som tar världens finaste bilder på sin squishy-son), Bettie (för att hon skriver så mycket intressant), Kryddburken och Matplatsen (för att de båda har så många goda recept att tipsa om), Snäckan (för att hon har världens finaste Simon och skriver så vackert), Susanne (för alla tips och pysselidéer) och Zviane (för att hon är så duktig och har så mycket talang).

Pust! Det finns som sagt många, många fler men nu får det räcka.

Tack för alla födelsedagshälsningar som ramlat in! Kanske hinner det komma fler innan dagen är slut!

Voici un message tout en français! Bailey voulait dire “merci” à sa grand-maman et à matante Nicole d’être venues il y a quelques semaines. Il a beaucoup apprécié le temps qu’il a passé avec vous deux! (Et maman et papa ont beaucoup apprécié leur soirée ensemble!)

Bailey a choisi quelques photos:

Aussi, un grand merci pour tout les cadeaux! Voici le mannequin dans ses nouveaux vêtements:

Nous espérons vous revoir bientôt!
BISOUS!

Tack för alla era intressanta kommentarer på det förra inlägget! Det är jättekul att höra hur ni svarar i telefon och om ni är mer intresserade av min Sociolingvistikkurs så kan jag berätta mer om vad vi pratar om allt eftersom.

I lördags hade vi ett litet kalas för mig (fast jag fyller inte förrän på torsdag) och Sebs mamma, pappa, pappans sambo och hennes son kom hit. Det var riktigt trevligt, tyckte jag! Jag fick en stor påse från IKEA’s matavdelning med knäckebröd, kaviar, lingonsylt, lingonsaft, lingonvinäger (som jag aldrig smakat på förr), hovmästarsås (blä), geleråttor, Ballerinakex och pepparkakor. Och så fick jag en väckarklocka som jag hade önskat mig. Det är en sån där som projekterar tiden i taket och ÅÅH vad den är bra! Tidigare fick jag sätta mig upp i sängen och titta på Sebs väckarklocka när jag vaknade om natten men nu bara jag öppnar ena ögat och sneglar upp i taket. Fantastiskt! Sedan fick jag pengar till en armbandsklocka också.

Och så hade de köpt med sig en jättegod tårta. Seb hade skrivit “grattis på födelsedagen” på en lapp som de hade gett till konditorn och så här blev resultatet:

Fin va? Tårtan var bara sååå perfekt - ett lager chokladkaka, ett lager hallonsylt (eller kanske bara hallonmos?), ett tjockt lager med cheesecakefyllning, ett lager hallonmos och ett lager chokladkaka. Sedan ett tjockt chokladglasyrlager utanpå och runt hela tårtan. De vita runda plattorna är vit choklad och texten är med mörk choklad. Och så två små hallon på toppen - MUMS!

Men nu tänkte jag egentligen lägga ut lite bilder från de senaste dagarna med Bailey-boy. Vi har varit ute en del för vädret är perfekt - blå himmel, klar och kall luft… I love höst! Den första dagen räckte det att ta på luvtröja/väst på bebisen (när ska jag sluta kalla honom för “mammas bäääbis”?!) men idag när Seb var ute så invigde vi Baileys nya höstjacka. Jag tänkte att han kunde ha den tills det blir så där jädrigt kallt (för då är det overallväder såklart).

Så här är lite bilder från den första dagen:

Mysigt med sen eftermiddagssol! Och här kommer bilder från idag när det var lite kallare:

Här kommer en sista idolbild till “mimmi”, morfar, Henke och “Nennie” hemma i Uddevalla. Är det bara jag som inbillar mig eller är han inte väldigt lik mig när jag var liten på den här bilden?

Som jag skrev häromdagen så har jag en kurs i Sociolingvistik den här terminen. På den senaste föreläsningen pratade läraren bland annat om hur man beter sig när man talar i telefon i olika kulturer och det var så himla intressant att jag inte kan låta bli att dela med mig.

I Grekland (det här är enligt en studie gjord 1989 så det kan ju ha ändrat sig sedan dess…) så svarar man så här i telefon när det ringer:
38% säger ja
22% säger tala!
15% säger typ varsågod (mer som go ahead)
10% säger typ please
5% säger vad vill ni?

I samma studie visades att engelsmän svarar såhär:
Ovanligt: yes
Mycket vanligt: hello
Mycket vanligt: telefonnummer och namn, t ex 726 34 56, Mr Jones speaking

Men hur svarar DU när det ringer?

Jag har en känsla av att du, om du är under 35-40 år, svarar med ditt namn: “Hej det är Ida” eller “Ja det är Ida“, men att den som är över 35-40 år svarar antingen med sitt efternamn “Larsson“, hela sitt namn “Ida Larsson” eller sitt telefonnummer (särskilt om numret bara har fem siffror!).

Här i Quebec är det allra vanligast att folk svarar Allô eller Oui, allô. Men min darling Seb svarar (precis som sin pappa) bara med ett Oui?.

För mig som svensk så låter det jätteoartigt att svara med ett Hallå? eller ett Ja?. Och när jag tänker efter så känns det som om de enda som svarar så i Sverige är antingen små barn eller människor som kommer från andra länder. Och då undrar jag om det kan vara så att dessa människor från andra länder kommer från  kulturer där det vanligaste sättet att svara i telefon är att säga just Hallå? eller Ja?.

Vad tror ni om det här resonemanget?

En annan grej som vi pratade om var följande lilla dialog. Föreställ dig att du heter Anna och att du ska ringa hem till din arbetskompis (som du aldrig ringt till förr). Hon heter Mia men det är hennes man Arne som svarar i telefonen:

- Det är Arne.
- Ja hej, jag söker Mia?
- Nej, hon är inte hemma.
- Vet du när hon kommer hem?
- Runt sex tror jag.
- Ja men då ringer jag senare. Tack!
- Okej. Hej då.
- Hej då.

Det här låter väl som en normal dialog? Eller?

Men faktum är att här i Quebec är det väldigt oartigt att inte säga:
- Nej hon är inte hemma, vill du lämna ett meddelande?

Det här är ju något som man såklart kan säga i Sverige också - men här i Quebec är det helt omöjligt att inte fråga om man kan ta ett meddelande.

Detta förklarar varför följande dialog ofta utspelar sig när jag svarar i telefonen och någon söker Seb:

- Ja hallå? (jo, jag har lärt mig att man svarar så här)
- Jag söker Sébastien.
- Nej, han är inte hemma just nu men han är nog hemma vid 8.
obekväm tystnad (där den som ringer väntar sig att jag ska erbjuda honom att lämna ett meddelande och där jag väntar mig att han ska säga om han vill lämna ett meddelande eller ringa igen senare. Båda tycker vi att det är den andres tur att prata…)
- Okej, tack så mycket.
- Tack, hej då. (vad jag säger “tack” för vet jag egentligen inte - det är så svenskt att tacka hela tiden!)
- Hej.

Intressant va? Och såklart hade jag aldrig kunnat få veta det här om jag inte hade haft en kurs i ämnet! För jag får ju aldrig höra hur Seb gör i en sån situation eftersom jag ju då uppenbarligen inte är hemma. Och det är ingen här som är medveten om att det här är så här man ska göra, så ingen skulle berätta det för mig. Men nu vet jag.

De här oskrivna reglerna förklarar förresten också en annan situation:

Jag är ute och går med Bailey. Vi möter en äldre dam/herre eller en annan mamma. Personen stannar och pratar med oss. Efter ett par minuter blir det tyst och då brukar jag flika in en kommentar om vädret.

- Vad kallt det är idag!
eller
- Nu börjar det nog snart regna!

varpå personen tittar förvånat upp på himlen, sedan på mig och säger “hmm. ja, jo”. Och så står jag där och känner mig dum och undrar varför jag aldrig lär mig att ingen pratar väder här. *suck*

De här konversationsreglerna är så jädrans inpräntade i vår hjärna/ryggmärg att vi tar dem som sanningar. Sedan dömer vi andra som beter sig på ett annorlunda sätt och tycker att de är oartiga eller ouppfostrade eller burdusa/aggressiva/påflugna… när det ju faktiskt inte finns några universella regler. Vi har alla lika mycket rätt eller fel…

Ja, nu har tre veckor av höstterminen gått och jag tänkte göra en liten utvärdering av mina kurser. Som alltid känns det som ett enda stort kaos just nu, och som alltid kommer det kännas ännu värre om ett par veckor när tentorna börjar. Men (som alltid) kommer jag på något sätt sy ihop hela terminen och rätt vad det är är sluttentorna över, terminen slut och julen här. Men här är höstens kurser:

1. Måndag morgon (8:30 - 11:30) Histoire de la linguistique (Språkvetenskapens historia)
Höstens största HJÄLP-kurs. Samma hemske prof som jag hade i grammatik förra terminen är tillbaka. Han har ett lätt talfel som gör att det är väldigt svårt för mig att fatta vad han säger, men efter tio-femton minuter brukar jag ha vant mig. Sedan är det racerfart. 150 sidor att läsa varje vecka och här snackar vi knastertorr vetenskapsfranska, mina damer och herrar:

Bara ett litet exempel på en av texterna - skriven på skrivmaskin (fast utgiven i bokform) 1948. Sömnpiller!!

Under hösten kommer vi ha 3 salstentor och en uppsats (ca 10 sidor). Varje stavfel eller annat språkfel ger 0.5 poängsavdrag (max är alltid 100) - även för oss utlänningar. Tack.

2. Tisdag kväll (18:30 - 21:30) Japonais élémentaire I (Nybörjarkurs i japanska)
Läraren Tatsu är en helcrazy japan i 35-40 årsåldern som gärna hoppar upp på katedern för att visa med kroppen vad han menar. Han är enormt språkbegåvad (pratar japanska, engelska, tyska, franska, ryska, latin, grekiska) och riktigt pedagogisk när han lär ut. Men stenhård. Här är det snabba ryck och ingen hejd på allt vi ska lära oss utantill. Fast nu när jag kan alla hiraganatecknen (47 st) så kan jag inte sluta skriva dem överallt, och det är kul!
Examineringen sker med två skrivna tentor, två muntliga och diverse läxor. Helt okej.

3. Onsdag eftermiddag (12:30 - 15:30) Written Communication (tänker jag inte ens översätta!)
Äntligen en kurs på engelska - hurra! Här lär vi oss att skriva vetenskapliga uppsatser på engelska - alltså väldigt strikt och stramt med ordentliga regler. Det är kul! Och det känns jädrigt glidigt med en kurs på engelska, let me tell you… Läraren är en mexikanska med väldigt stor spansk brytning. Visst kan hon prata engelska, men det stör lite att hon är så knackig i uttalet.
Examinering sker genom en massa olika skrivuppgifter under hösten, plus att vi ska ge feedback på andras uppsatser. Inga problem, även om det kommer ta tid.

4. Onsdag eftermiddag (15:30 - 18:30) Linguistique et Acquisition des langues secondes (Språkvetenskap och andraspråksinlärning)
Det här är ju min grej och jag trivs hur bra som helst. Läraren Bruno är från Brasilien och har också en enorm brytning (fast här är ju undervisningen på franska såklart). Men han är riktigt engagerad och svetten rinner i ansiktet på honom (och sprider sig i stora mörka cirklar under armarna) på varje föreläsning. Han är duktig men det går undan.
Här ska vi ha en större research/uppsats och två tentor plus en inlämningsuppgift. Uppsatsen skrämmer mest. (Och den uppmärksamme noterar att jag alltså på onsdagar har sex timmars föreläsning i rad).

5. Torsdag eftermiddag (15:30 - 18:30) Sociolinguistique (En blandning av språkvetenskap och antropologi/sociologi)
Diane är en kvinna med pondus - ca 60 år och basar över forskningsavdelningen på Lingvistikfakulteten på mitt universitet. Det är knäpptyst i salen (vi är ca 150 st) när hon pratar och det är verkligen jätteintressant att höra hennes anekdoter från fältet varvat med teori. Det handlar mycket om vad olika kulturer har för regler för konversation (t ex, hur lång tystnad är okej när man pratar med någon utan att man känner att man måste säga något? Eller vad säger man när man svarar i telefon? Och är det artigt eller oartigt att dua/nia någon?). Väldigt intressant och det går upp för mig varför folk ibland tittar konstigt på mig när jag pratar. Men mer om det i ett senare inlägg.
Examination är tre salstentor. Svisch, svisch.

6. Via internet - Rättsvetenskap (Umeå universitet)
Ja, jag tar en kurs via nätet också men det är möjligt att jag hoppar av. Sex kurser känns lite too much… fast jag vill hemskt gärna läsa den ändå. Det är ett av de fält som jag är mest intresserad av inom språkvetenskap (det andra är barns flerspråkighet) och kursen ges inte på mitt universitet… Men vi får se. Än så länge hänger jag i och i värsta fall får jag väl ta den igen nästa termin eller något.

Här kommer till slut ett utdrag ur mitt anteckningsblock. Jag blandar svenska, franska och engelska hej vilt när jag antecknar… den som är duktig på franska behöver inte kolla så noga, det finns säkert både stavfel och annat. Men jag ville visa hur jag antecknar - svenska är markerat med rött och franska med grönt:

Sånt är livet! NU ska jag hoppa bums i säng. Skolveckan är över och det väntar tre dagars intensivt pluggande (fast på lördag ska vi ha kalas).