Om att inte kunna bara vara stilla
När jag var sjukskriven i evigheter (mellan 2001 och 2005) så blev jag närmast besatt av att städa. Det var som om en ren diskbänk fick mig att känna mig renare inuti. Ångesten minskade liksom bara jag skurade badkaret! Och så var det skönt när allt var i ordning och fint överallt - även om det inte varade många minuter. Men det kändes ganska skönt när det var lite smutsigt också, för då kunde jag ju städa undan och känna mig duktig.
Den där städnojan har suttit i sedan dess. Ju stressigare jag har det, desto mer måste jag städa och plocka undan. Fem minuter efter vi hade kommit hem från BB med Oliver så låg jag på knä och torkade av köksgolvet. Nej, jag överdriver inte! Seb och hans mamma tog med sig Bailey till mataffären och jag la tre dagar gamla Ollie i sin säng och tappade upp skurvatten i en hink… Sedan torkade jag golvet tills svetten rann och det sved i de nya stygnen. Det blev rent och fint, och inuti kändes det som om paniken över att komma hem med en nyfödd bebis lade sig. Jag hade kontroll igen.
Mina föräldar åkte hem igår och även om (eller kanske “eftersom) vi har haft det jätteroligt i två veckor så gjorde det uront att se dem åka. Först grät jag en lång stund och sedan diskade jag en jättedisk och marinerade pasta med Ollie på armen. Senare på kvällen var jag helt slut, både inuti och utanpå, och bestämde mig för att jag minsann skulle ta ledigt hela fredagen. No more städning, no more disk. Nöjd stupade jag i säng och sov i rekordlånga 5 timmar (HELT otrolig känsla!) innan Ollie vaknade och ville äta.
Så imorse tänkte jag över den där “ledigheten” som jag hade bestämt mig för att ha idag. Men det känns så jobbigt att vara ledig när diskbänken är full med smutsiga tallrikar och när vi inte har något bröd hemma och när det ligger en stor hög smutsig tvätt på sovrumsgolvet och när handtvålsflaskan i badrummet är tom och när det ligger en napp och en tvättlapp och en brandbil och två block och några pennor och två glas vatten och en tidning och två små plastgubbar på mitt skrivbord… Så jag programmerade brödmaskinen, fyllde i ny tvål i tvålpumpen, diskade i trekvart, plockade undan allt som låg på fel ställe och sorterade tvätten. Och vips var klockan halv fyra på eftermiddagen och det kändes så futtigt att ta ledigt bara en liten kväll så det struntade jag i.
Hur knäpp får man vara?
Mera bilder!
Här kommer ett gäng bilder till i en salig röra. 
Jag hinner inte, orkar inte skriva just nu utan bilderna får tala för sig själva…
Bailey och Morfar
När jag och mina syskon var små så var vår farmor alltid helt tokig med oss. Hon hade verkligen barnasinnet kvar! Om vintrarna åkte vi pulka på en av hennes bakplåtar eller så satte hon oss i en sån där stor snöskyffel och drog oss runt i snön. Eller så gjorde vi “snöhus” på deras baksida och då tog hon ut köksmattorna och la mitt i snön för att avdela “rummen”. Hon var alltid mer barn än vuxen och vi har alltid sagt att hon kändes som en Astrid Lindgren som alltid kunde minnas hur det var att vara barn, hur gammal hon än blev.
Nu minns jag min farmor när jag ser hur min pappa leker med Bailey. De har så himla kul ihop! Här är några bilder av de två från de senaste dagarna:
Kärlek, eller hur?
På stranden
Här kommer äntligen en uppdatering från oss! Snacka om att vi gått in i bebisbubblan helt och hållet de senaste veckorna… jag har noll koll på vilken veckodag det är och det känns snarare som om Ollie funnits här i åtta långa dagar än tre veckor!
Mina föräldrar har varit här i tio dagar redan och åker hem på torsdag i nästa vecka. Det är verkligen hur härligt som helst att ha dem här - de tar med sig Bailey på utflykt nästan varje dag medan jag och Seb försöker sova lite eller städa undan i lägenheten. Baileys språk har exploderat medan de har varit här - både svenskan och franskan! Jättehärligt att höra honom prata!!
Häromdagen var det nästan 30 grader varmt och vi packade ner ungar och filtar och åkte till stranden. Det blev en underbar dag! Bailey var alldeles till sig av lycka över att ha sand mellan tårna och få bada i mera vatten än hemma i badkaret. Det var hans första stranddag och jag hoppas vi får många fler i sommar (nu när vi äntligen hittat en strand!).
Här kommer bilder från den dagen:
Ollie var också med såklart:
Världens finaste lillebror!!!
Bilduppdatering
Idag blev Oliver en hel vecka gammal! Det är konstigt hur skev tidsuppfattningen blir när man får barn… å ena sidan känns det som en hel evighet sedan vi stod ute och väntade på taxin förra lördagskvällen och å andra sidan känns det som om vi bara varit hemma med honom i ett par dagar… Oliver firade sin “sjudagars-dag” med att vända sig från mage till rygg fyra gånger - nytt familjerekord! Bailey vände sig för första gången när han var sexton dagar gammal. 
Oliver har mer och mer blivit en del av vår lilla familj under veckan som har gått. Det mesta snurrar runt honom - när han ska äta, när han sover eller är vaken… fast jag tror ändå att Baileys liv inte har ändrats särskilt mycket. Vi håller fortfarande på hans vanliga rutiner och tider, och även om lillebror skriker ibland eller upptar mammas och pappas famn så verkar storebror inte bry sig nämnvärt. Ändå gnager det i mitt hjärta av dåligt samvete mot honom. Det känns lite som om all min tid går till Oliver (särskilt eftersom amningen fungerar så bra)… Det är tur att Baileys pappa har två armar som gärna kramar honom!
Vi försöker gå ut på promenad någon gång varje dag och det är så skönt att bara komma utanför väggarna. Oliver verkar gilla att åka vagn och har nästan bara sovit i den. Fast tidigare ikväll fick han en gråtattack när vi var på väg hem och då kändes plötsligt vägen väldigt lång!
Här kommer nu lite bilder från de senaste dagarna:
Våra två söner. Bröder for life.
Älskade pojkar!
Så häftigt att vi fått en liten blondis! Kolla dessa ljusa strån… jag lovar att det är första ungen i hela Sebs släkt som föds med blont hår!!
Sååå mysigt att sova tillsammans!
Här syns att Oliver har lite gulsot…
Oliver Lucas Dure Laliberté
Vi på prommis
Ollie sover gott i vagnen
Mamma och hennes store prins
Pappa och hans store prins
Mamma och hennes lille prins
Nu längtar vi mycket till onsdag kväll då mina föräldrar kommer hit. Vi har inte setts på ett och ett halvt år! Och det är två år sedan de var här och hälsade på. Det ska bli jättekul att ses, men allra mest ser jag fram emot att de får spendera tid med Bailey och Oliver… och så ska det bli roligt att se om Baileys svenska utvecklas mer medan de är här.
Här kommer några sista foton. Det blir förstoringar av alla tre, tror jag!!
Återigen, tusen tack för både mail och kommentarer! Jag hinner inte svara er var och en men jag lovar att varenda ord är läst och bevarat i mitt hjärta!
Nu är vi hemma!
Äntligen hemma med vår lille prins! Just nu sover alla tre gossarna och jag (som fortfarande är lite adrenalinhög) är ensam vaken. Fast jag ska försöka ta en tuppis jag också, så det blir en snabb uppdatering.
Oliver kom alltså klockan 9:10 i söndags morse (vår tid - 15:10 svensk tid). Förlossningen gick bra, tycker jag. Vi kom in vid halv tolv på kvällen och då var jag öppen 4 cm och läckte fostervatten. Väl inne på förlossningsrummet kämpade jag med hanterbara värkar fram till klockan 4 på morgonen då de tog hål på sista fosterhinnan för att snabba på arbetet lite. Därefter följde de värsta tre timmarna i mitt liv (tror jag!) med “riktiga” värkar som kom var tredje minut. Jag stod på knä i sängen och bara skrek rakt ut vid varje värk. Hela kroppen bara skakade. Vid sju-tiden var jag i jacuzzin och kände hur värkarna bara gjorde för ont att hantera. Vi ringde efter en sköterska och jag sa att det var dags för epidural. Jag orkade inte mer utan någon slags bedövning. Då var jag sju cm öppen.
Ryggmärgsbedövningen sattes strax efter sju och verkade omedelbart. Det var så skönt att få vila lite… Vid halv nio var jag helt öppen och Olivers huvud var redan långt ner i födelsekanalen. De fick snabbkalla på de två gynläkarna som skulle förlösa mig. Klockan tio i nio började jag krysta och tjugo minuter senare kom han ut. Jag grät så jag skakade när han kom upp på bröstet - det var en sån stor lycka och glädje efter all smärta!
Efter förlossningen har Oliver spenderat mesta tiden i en övervakningssal eftersom han hade lite dålig syresättning. Fast alla tester de tog kom tillbaka negativa så ville de hålla koll på honom så mycket som möjligt. Vi fick gå dit när vi ville och vi hade honom hos oss båda nätterna.
Amningen har hittills fungerat jättebra och jag är så himla lättad över det. Jag fick medicin för att stimulera mjölkproduktionen, vilket säkert har hjälpt. Oliver är duktig och hungrig så det blir mycket ammande!
Här kommer lite bilder:
Precis ny på mitt bröst
Trött och lycklig med lillprins i famnen
Första familjebilden!
Oliver hemma på vår säng
Det kommer lite mer bilder så småningom förstås! Men nu måste vi vila, mysa, pussas och bara vara tillsammans alla fyra.
TUSEN TACK för alla kommentarer och hejarop!! Det var härligt att läsa dem när vi kom hem idag och det hjälpte säkert med alla tummar som hölls överallt för oss!!!
KRAAM till er!
Nu har det satt igång…
Den här posten uppdateras allt eftersom något händer. De nyaste uppdateringarna är längst ner.
Lördagen den 6 juni. Sveriges nationaldag.
16:30
Värkar börjar komma var 5:e till 10:e minut. Vi undrar om det kanske kan vara på riktigt? Hur länge ska vi vänta innan vi ringer till Céline (Sebs mamma som måste åka i tre timmar för att komma hit)? Seb tycker att vi kan ringa henne klockan 19 ifall det fortfarande kommer regelbundna värkar då. Okej. Vi får se.
17:30
Jag bestämmer att det är dags att ringa henne. Värkarna är absolut regelbundna och jag är säker på att det har satt igång!
Seb ringer till Céline som är på väg hem till en kollega på middag. Hon lovar att åka raka vägen hem till sig och sedan ringa oss. Jag sätter igång med tvätten (tre maskiner!) och lagar mat (ris och kyckling i senapssås).
18:00
Bailey är den ende som äter middag. Värkarna gör nu ont och är nere på 5-6 minuters mellanrum. Strax efter sex går jag in i duschen och står länge under det varma vattnet. Tvättar håret och andas igenom värkarna som kommer var 3-4 minut men är ganska korta. Kanske är de korta pga att jag har det varma vattnet som bedövar mig?
18:30
Går ur duschen och fortsätter ha värkar var 4-6 minut. Kvart i sju ringer jag till mina föräldrar för att förbereda dem på att det är på G. Säger åt dem att de trots allt kan gå och lägga sig (klockan är kvart i ett på natten i Sverige). Det kommer nog ingen bebis än på flera timmar. Baileys förlossning tog trots allt 25 timmar!
Céline åker hemifrån och beräknas komma hit till oss strax efter 21. Jag är lite orolig att hon inte ska hinna hit men försöker hålla modet uppe.
(Den här gången har vi bestämt oss för att hålla oss hemma så länge vi kan och orkar. Jag vill inte upprepa förra förlossningen där jag kom in på BB och var öppen 3 cm. Sedan hade jag värkar i 18 timmar utan att öppna mig något mer… det var en sån besvikelse varje gång sköterskan kom och undersökte mig. Den här gången ska jag vara öppen mer innan vi åker in!)
19:00
Jag äter middag. Bailey ser på film och är hur glad och mysig som helst. Seb viker tvätt. Värkar kommer ungefär var 6 minut och gör ont.
19:30
Får en värk och känner hur lillebror stötvis pressar sig nedåt, en väldigt konstig känsla! Packar färdigt BB-väskan med tandborstar och toalettartiklar. Bailey är fortfarande uppe (han brukar gå och lägga sig klockan 19) ifall vi måste ta med oss honom till BB. Han leker med de två bilstolarna som står beredda i hallen - hans egen och lillebrors. Varje gång han grejar med lillebrors bilstol säger han “bebisens!” och klappar på den. Han är verkligen världens goaste just ikväll och jag är så glad att vi kan vara med honom ända tills vi ska åka in!
20:00
Vi viker färdigt tvätten och städar upp i lägenheten. Fixar i ordning överallt mellan värkarna. Det går bra! Skönt att ha något annat att tänka på. Värkarna gör ont och kommer fortfarande med 3-7 min mellanrum. Det känns som om vi kan vänta in Céline utan problem - skönt!! Det här har varit min stora stress under hela andra halvan av graviditeten - att hon inte skulle hinna hit och att vi skulle bli tvungna att ta med oss Bailey till BB. Nu verkar det som om hon ska hinna hit utan problem.
Seb duschar. Bailey stökar till den nystädade lägenheten och jag andas mig igenom värk på värk. Jag är hur lugn som helst (än så länge) och lever värk för värk.
20:30
Bailey tar på pyjamas och sin kvällsflaska i pappas knä som vanligt. Den sista halvtimman har han varit väldigt uppskruvad med glansiga kinder och svettig panna. Mina värkar gör mindre ont och varar inte lika länge. Detta stressar mig lite. Tänk om det inte är på gång trots allt?!
Jag tror att det ska bli bättre av att jag lägger mig på sängen en stund men det värker i hela kroppen när jag lägger mig ner. Skriker nästan och Seb blir orolig. Ska vi åka in nu?! Nej, nej… jag är okej. Men jag måste stå och gå!!
Jag kramar och pussar Bailey. “Mamma och pappa ska åka till sjukhuset. Och så har vi med oss lillebror när vi kommer hem. Men du får komma och hälsa på oss. Och du ska ha roligt med grand-maman eller hur? Jag kommer sakna dig sååååå…”.
Han svarar “ja” på vad jag än säger. Jag sniffar på hans hals. Det är en av de största händelserna i hans liv och han har ingen aning. Får en klump i halsen. Pussar och kramar mera. Och så får han gå och lägga sig. Älskade unge!
21:15
Céline är här. Skönt!!
Värkarna har lugnat ner sig så det dröjer nog innan vi åker in. Men jag är så glad att hon är här.
22:45
Nu kommer värkarna regelbundet sedan någon timma tillbaka. Varje 4-5 minut ungefär och de gör ONT. Skönt ont! Jag känner mig hur lugn som helst och vill bara att de ska komma tätare och göra ondare. Kanske ångrar jag mig om ett par timmar?
Jag sitter precis och äter ostmacka. När jag är färdig tror jag att vi ger oss av! Det är så skönt att vi bara är fem minuter med taxi från sjukhuset. Jag har velat vänta så länge som möjligt med att åka, men samtidigt är jag sugen på att höra om jag öppnat mig mer (HOPPAS!!). Hos doktorn i måndags var jag fortfarande 2 cm.
Tyvärr kommer jag inte kunna uppdatera mer här nu. Men när allt är klart och jag ringer till Sverige så ska jag be mamma gå in och skriva i kommentarerna hur det har gått. Så kolla kommentarerna framåt söndag middag. Nu är klockan fem i elva här och fem i fem på morgonen hos er. Håll tummarna! Och give me pain!!
Inget nytt!
INGEN BEBIS ÄN!
Jag har haft värkar (pinvärkar, antar jag) som gör ONT sedan 3-4 dagar tillbaka, men de kommer med någon timmas mellanrum och är aldrig regelbundna. Annars är det mest väntan och väntan.
I’ll be back.
Bailey-boy
Medan vi väntar…
Här är lite lekplatsfoton från häromdagen. Annars, inget nytt. Vi väntar och väntar och väntar.
Gammal magbild!
Ja, här är en magbild som togs för två veckor sedan - fyra veckor före beräknad förlossning…
Jag är så TRÖTT på att vara stor och tjock nu!! Vill bara att det ska sätta igång så att jag kan bli gamla Ida igen… GIVE ME PAIN!!!
(hjälp! menar jag verkligen det??!)
Liten storebror…
… som inte vet hur mycket livet ska förändras snart, snart, snart… Han ska gå från att vara Mammas Lilla Prins till att bli Mammas Stora Prins!
Favoriter
Två av Baileys favoritleksaker just nu är…
Mitt gamla pussel som skickats hit från Sverige:
… och ett Lottospel där han ska lägga rätt bricka på rätt bild.
KUL att han äntligen börjar intressera sig för lite mer sitt-och-greja-lugnt lekar!!
v. 37
Fyra veckor kvar till beräknad förlossning och en mage som inte verkar växa något mer - men som blir hårdare och hårdare för varje dag som går. De senaste dagarna har det kommit några små slempropp-bitar så vi undrar om det är något på gång redan nu… värkar har jag ju haft gott om de senaste 11 veckorna! Vi väntar och väntar…
Här är en TRÖTT mamma:
Baileys tvåårsdag
Förra veckan fyllde Bailey två år - hurra, hurra! Dagen blev väldigt low-key eftersom både Seb och jag fortfarande är handikappade, på var sitt sätt… så alla idéer som jag haft under året om dekorationer och utflykter och paket fick helt enkelt ramla i soptunnan. Vi gjorde så gott vi kunde - köpte lite böcker i bokhandeln som ligger runt hörnet och så en tårta på bageriet. Mer än så kunde det inte bli just nu. Men när Baileys mormor och morfar kommer hit och hälsar på i mitten av juni ska vi ta ett riktigt kalas och DÅ blir det ballonger och vimplar, lita på det!
(och tur i oturen att han bara fyller två år och inte vet vad födelsedag är… jag har en känsla av att han skulle protestera mer om han fyllde fem och vi helt enkelt hoppade över hans dag!)
Hur som helst. Här kommer lite foton från fölsedan:
Bailey hade på sig t-shirten med Lightening McQueeeeeeen hela dagen - en present från tant Mika i Göteborg - och direkt på morgonen blev det lite paketöppning på soffan (därav det sömniga håret):
Sedan masade jag mig iväg till parken med honom. Den ligger tvärs över gatan från där vi bor, så det är ingen lång promenad men jag fick ändå en massa sammandragningar och aj i magen… Tröjan fick han förresten av mina föräldrar när han föddes och jag är så glad att han äntligen kan använda den (albeit med uppvikta ärmar).
Mamma and Bailey sitting in a tree…
Kan du le lite, Bailey-boy?
På kvällen åt vi tårta. De hade skrivit “Grattis, Bonne fête, Bailey, 2″ på tårtan så det var både svenskt och quebecskt på samma gång. Seb tyckte jag var knäpp som satte ut svenska flaggor i tårtan:
- Varför tar du just sex stycken?
- Det spelar ingen roll, man bara sätter ut lite flaggor här och där…
- Men han fyller ju två.
- Men det spelar ingen roll hur många år han fyller. Antalet flaggor har inget med antalet år att göra!
- Men varför sätter du då ut flaggor?
- För att det blir svenskt och trevligt.
- Jamen det ska vara tårtljus. Och det ska vara två stycken.
- Ja, men nu hade vi inga ljus och jag tycker att det går lika bra med flaggor.
- Men varför är det sex stycken?!
- OKEJ, då tar jag bort fyra!! Men det SKA egentligen vara många flaggor. Och det har ingenting med antalet år att göra!! GRRRR!
La-di-dah.
Bailey fick i alla fall två flaggor på sin bit… Och jösses vad han älskade tårta! Första tårtbiten han någonsin ätit och han sa ingenting på de tio minuter det tog för honom att mumsa i sig alltihop. Fast sedan tittade upp på mig och sa “Mera tårta!”.
Sedan var födelsedagen slut och när Bailey hade gått och lagt sig satt vi här och tittade på gamla foton och filmer från de senaste två åren. Det är helt sjukt så mycket som har hänt under de här två åren!! Att han har gått från att vara så här liten:
Till att fylla ett år…
(och kolla! Han hade samma keps förra året också!)
… till två!
Vår lille store prins!!