i lurarna: Alanis Morissette - The Couch
Idag var det dags för Journée de Bienvenue på universitetet. Till hösten börjar jag ju läsa ett treårigt program i Lingvistik här och idag var vi alla kallade till information och välkomstmöte. Eftersom det var för alla programmen under Faculté des lettres (vilket översätts ungefär som Språkfakultet) så var det ett hav av studenter där. Först fick vi ta kaffe, juice och doughnut, sedan var det väntan i en halvtimme.
Ni vet… sådär utanför som man kan känna sig ibland. När man önskar att man hade en vän med sig… och man står i ett hörn och försöker se ut som om man Tillhör och är Självsäker och Cool. Sådär kände jag mig. Jag hittade en tidning och en bänk och sedan satt jag där och låtsasläste i en halvtimma. Jag kommer inte ihåg ett enda ord ur tidningen, men det kändes skönt att göra något.
Så blev det välkomsttal från prefekten. Jag lyckades tränga mig ganska nära scenen för att kunna se honom. Franskan är lite lättare när jag kan se personen och inte bara höra en röst. Han berättade om universitetet och drog en massa statistik (35 000 studenter på campus, 6 000 studenter under Faculté des lettres…) och jag förstod faktiskt nästan alltihop.
Sedan ropade han ut ett program i taget. Man skulle följa efter en ansvarig lärare till en föreläsningssal för att få information om respektive program. Jag blev lite orolig när vi bara var ett tiotal kvar och trodde att jag kanske hade missat Lingvistik. Men så ropade han upp mitt program och vi blev ivägfösta till en liten sal.
Vi var åtta tjejer (fast det kommer nog vara ett hundratal i programmet) som satte oss runt ett litet bord. Och plötsligt så blev allt så jädra verkligt. Läraren började med att fråga oss om vi alla kom från Québec och det var ju en inbjudan till mig att berätta att Moi, jag är svensk. Alla oh-ade och ah-ade och jag tog tillfället i akt att erkänna att franskan är “un peu difficile”. Bara så att de skulle vara beredda på att jag skulle sitta och se ganska dum ut ett tag.
Så följde en presentation av programmet och jag blev mer och mer säker på att jag valt helt rätt. Det låter så vansinnigt intressant och jag har svårt att välja vilken inriktning jag är mest intresserad av. Som tur är så kommer första året vara ganska basic med bara två-tre valbara kurser.
Sedan blev det dags för det värsta. Presentationsrundan. Visst, jag är väl inte alltid bekväm med att presentera mig på svenska, men på franska? Jag hörde pulsen slå i öronen ju mer min tur närmade sig. I huvudet övade jag fraser och böjde verb.
Det var så mycket jag ville säga. Jag ville berätta att jag faktiskt pluggat lingvistik i Sverige, att franskan är svår men att jag bara pluggat två terminer och att jag är mest intresserad av fonetik. Det lät bra i huvudet.
När det blev min tur så tystnade alla och tittade på mig. Jag började förklara och såg mig omkring för att se om de fattade vad jag menade. Några log lite men de flesta såg ut som om de fattade nada av vad jag sa. Det gjorde mig ju mer nervös så jag blandade ihop mina prepositioner och glömde några verb. Till slut var fokus äntligen på nästa tjej och jag satt där och nästan flämtade.
Jag har ingen aning om vad jag sa.
Så avslutades det lilla mötet och jag trippade mellan vattenpölarna, tvärs över parkeringen och hem till mig. I huvudet gick jag igenom vad jag kunde ha sagt och hur det hade kunnat låta om jag bara hade skärpt mig. Och så kände jag mig sådär härligt misslyckad. Men jag längtar så vansinnigt efter att få börja och jag tror ändå att språket kommer mer och mer när jag kommer använda det varje dag. Och så tröstar jag mig med att jag faktiskt förstod nästan allt som sades. Jag får väl gå tre år utan att öppna munnen… 
När jag kom hem och kollade min mail så hade jag fått brev från ambassaden. Jag skickade ett mail i helgen och undrade om min ansökan var behandlad eller hur lång tid det skulle ta. Svaret löd: Please be advised that your application is in process, however we are unable to provide an exact date when a final decision will be made. Jaha. Och det antar jag betyder att det lär dröja länge innan jag har ett besked.
Så tröttsamt!
