i lurarna: Sarah McLachlan - Push

Alltså, det är en jädra massa upprepning i den här bloggen. Jag förstår inte hur ni står ut att läsa, älskade vänner! Det känns som om jag bara klagar och klagar… klagar på franskan, på skolan, på Immigrationen, på CSN och på alla andra hinder jag möter.

Ikväll är jag i alla fall himla glad. Jag gick till universitetets Bureau du Registraire i eftermiddags och undrade över det konstiga meddelande som mötte mig när jag försökte registrera mig via internet. När jag stod i den långa kön och väntade på min tur så funderade jag över alla de gånger jag varit där… Varje gång har jag pratat med en ny handläggare och jag är hyfsat trött på att leende dra samma visa varje gång. “Oui, bonjour! Je suis une étudiante étrangère…”

Den här gången gick det inte många minuter innan madamen bakom disken ringde efter förstärkning. En annan madam (samma som jag pratade med i förra veckan) kom för att hjälpa till, och när jag hade förklarat ärendet undrade hon genast om jag kanske hade tagit min journal med mig hem eftersom hon inte kunde hitta den.

Va? Nej, men det är väl klart att jag inte gjorde! “Nähä… oj, ja här är den visst!”

Seriöst. Jag blir så trött. Varje gång jag kommer till det här stället så är det något som de inte hittar. “Men du har ju inte lämnat in det där intyget! Oj, ja här var det visst…” Varenda gång.

I alla fall så tog hon bort spärren som låg i vägen för mig. Det var visst något som de hade glömt (nähä!!?) och det var fort gjort. Sedan gick jag till ett annat ställe och frågade vad det franska provet innebär. Madam nummer 3 svarade att jag skulle bli kallad till ett test i september, och det svaret nöjde jag mig med. Även om jag är jädrigt osäker på min muntliga franska så är jag hyfsat säker på min skriftliga…

Jag sade mina favorituttryck: “Tout est beau!” och “Parfait!” innan jag leende (såklart) backade ut från kontoret och tog trapporna ner i ett huj.

Sedan gick jag glad i hågen till närmaste köpcenter och postade ett riktigt vackert brev till en vän i USA. När det var gjort tog jag på mig mina spenderarbyxor (de svarta) och gick till Omar de Serres. Klicka för att se vad man kan köpa där…

Jag köpte oljefärger, penslar och målardukar. Och jag betalade de i sammanhanget futtiga 250 kronorna med glädje. För det här var till mig. Till mig och min själ.

På vägen hem gick jag och funderade över min tappade identitet. Det är så konstigt… jag har ju hela livet drömt om att flytta “utomlands”, att se världen… att uppleva något annat än lilla Uddevalla som jag växte upp i.

Men så nu, när jag är Här och kämpar som f*n så är det inte lika kul. Jag kan nästan inte stanna upp och ta in det jag ser… allt känns så himla tungt.

Och så kom jag på vad det beror på: jag valde aldrig det här.

Jag valde aldrig Québec. Jag valde aldrig franska.

Jag valde Sébastien.

Och jag tror att det är där skon klämmer. För om jag nu hade valt Québec, och gått och drömt om att komma hit, och om jag nu hade rest hit för att plugga franska (som jag också hade valt) och sedan träffat den där charmige sötnosen som jag nu delar säng med - dååå hade det varit en annan sak.

Alla utlänningar som jag träffar här kom hit för att plugga franska eller för att de ville resa till Québec. Inte en enda har kommit hit utan att kunna ett enda ord franska för att deras livs kärlek bodde här.

Jag vet inte ens om jag lyckas göra mig förstådd här… men när jag gick där i solen, tvärs över campus på väg mot en liten lägenhet där den där charmige sötnosen satt och väntade på mig så insåg jag att… även om det inte varit lätt och även om det kanske aldrig kommer bli lätt att leva här, så är jag så lyckligt lottad. Inte bara för att jag har träffat någon som älskar mig mer än jag någonsin kunnat drömma om, men för att jag har möjlighet att testa mina gränser.

Jag lämnade det trygga livet, trygga Sverige, trygga familjen och mina vänner… Jag lämnade trygga Ida. Och nu har jag hoppat.

Det är en massa som ställs på sin spets.

Till exempel trodde jag aldrig någonsin att jag skulle sakna Sverige så mycket som jag gjort under det här första året… För första gången i mitt liv känner jag mig svensk och det händer när jag inte bor i Sverige längre.

Galet.

En annan sak som gör att skon klämmer är att det inte riktigt funkar mellan mig och Sebs familj. Ända sedan första gången vi träffades har det känns jobbigt, och nu kan vi knappt träffas utan att jag känner för att gå och stänga in mig på toaletten och gråta med huvudet mot handfatet…

Alltså, jag förstår att det är konstigt att plötsligt ha en människa i familjen som inte pratar franska. Och jag förstår att man blir frustrerad när den här människan inte lär sig tillräckligt snabbt. Jag kan till och med sträcka mig till att förstå att Quebecare över trettiofem inte pratar ett ord engelska (och då är jag jävligt förstående, för seriöst… engelska och franska är de två officiella språken i Kanada och man läser det i skolan… men okej).

Jag är så förbannat förstående!

Men sedan. Jag förstår inte hur de inte kan vara nyfikna på mig… jag förstår inte varför de inte anstränger sig att förstå mig… jag förstår inte varför de fortsätter prata med quebec-dialekt och supersnabbt när de vet att jag håller på att lära mig och att det är jättesvårt för mig att hänga med… och jag förstår tamejfan inte varför de beter sig som om de inte är det minsta intresserade av att lära känna mig.

Suck.

Varje gång vi ses så har jag så enormt höga förväntningar på mig själv… Jag tror alltid att det kommer gå så himla bra den här gången, för jag har ju lärt mig en massa franska sedan senaste gången vi sågs. Och så sitter vi där och de frågar frågor… och allt låser sig. Antingen missförstår jag allt de säger eller så förstår de inget av det jag säger. Varenda gång.

Jag pratar en miljon gånger bättre franska när jag går till skolan och bråkar om mina visumpapper än när jag träffar Sebs mamma och pappa!

Dubbelsuck.

Men nu ska jag lämna er för i natt. Klockan är arton minuter över midnatt och jag längtar in till mitt svala sovrum.

i lurarna: Paul Simon - American Tune

Märker ni att jag har en Paul Simon-period? Det kan bero på att han besöker Montreals stora jazzfestival i dagarna. Jag hade gjort nästan vad som helst för att gå… förutom att betala cirka tusenlappen för en biljett. Hur kan en vanlig människa någonsin betala tusen kronor för en konsertbiljett?

Ikväll har jag gjort min fantastiska chokladkaka till efterrätt och vi är alldeles proppis mättis båda två. Den fantastiska chokladkakan består av en vanlig kladdkaka med chokladkräm på och är superenkelt men alldeles oerhört mäktig och chokladig. Krämen görs av 2 dl “nästan kokande” vispgrädde och 150-200 g mörk choklad som bryts i bitar och rörs ner i grädden. Rör tills chokladen smält och låt det stå tills det svalnar. Häll över den varma kakan och kyl ner innan den äts. Mums!

Tiden går oerhört långsamt för tillfället och jag känner mig uttråkad och sysslolös. Jag irriterar mig på att skolan fortfarande inte registrerat mitt visum och att jag därmed inte kan registrera mig på mitt program… de har en internetsida där jag kan kolla mina uppgifter och nu står det plötsligt att de behöver något slags intyg på mina kunskaper i att skriva på franska. Suck. Vad nu det betyder… så i morgon måste jag gå tillbaka dit och fråga vad de menar. Dubbelsuck.

Jag har laddat upp en massa foton i mitt flickr-album. Gå dit och kolla, vetja!

i lurarna: Paul Simon - Graceland

Jag hade kunnat skriva världens längsta inlägg om vår resa till gränsen i onsdags, men jag är inte på humör. Det räcker att säga att jag fick mina stämplar i passet och att de häftade fast ett papper med själva visumet. Det gäller ett år och sedan måste jag förnya det. Jippie!

När jag satt där i väntrummet hos gränsövervakningen (på USA-sidan) och såg mig omkring så fick jag en plötslig reality check. Herregud. Jag skulle precis bli intervjuad av en snaggad amerikansk gränspolis, rejält beväpnad och med en stor tavla av hans majestät Bush bakom ryggen, och jag såg alltihop liksom utifrån. Lilla jag. Här.

På vägen hem stannade vi till i Montréal och hälsade på Sebs föräldrar. Hans pappa har precis flyttat till ett nytt hus som var väldigt kul att se och senare på kvällen gick vi till St Hubert och åt god, god middag.

Det var två väldigt trötta turturduvor som lämnade tillbaka hyrbilen strax efter ett på natten och snubblade tvärs över gatan, hem och i säng!

Det är Midsommarhelg i Sverige och jag kan inte låta bli att nynna på låten Hemma ur Kristina från Duvemåla.

Hemma, var ligger det nånstans? Vem kan ge svar?
Nu är det midsommar och dans hos mor och far

Ha en god midsommar, allihop!

i lurarna: Waylon Jennings och Willie Nelson - Seven Spanish Angels

Oj, jag vet inte ens hur jag ska kunna skriva det här utan att bara skrika rakt ut.

I morse fick jag mitt visum!

Mina händer skakar, tårarna lurar i ögonen, hjärtat bankar som om det ensamt är ansvarigt för att visumet faktiskt finns här nu. Äntligen. Efter tretton månader i Québec är jag alldeles legal och har all rätt att vara här.

Förstår ni, mina vänner? Förstår ni vilka stenar som faller från mitt bröst?

På onsdag ska vi köra till USA-gränsen och göra en u-sväng för att genast återvända till Kanadasidan. Ja, man måste “anlända” på nytt för att aktivera visumet. Efter det finns inga hinder.

Det är för stort att förstå.

i lurarna: The Byrds - Lay down your weary tunes

Jahopp. Idag har jag åkt buss. När den krängde iväg från hållplatsen insåg jag plötsligt att jag inte suttit på en buss sedan jag tog flygplatspendeln till Landvetter, den där torsdagsmorgonen för tretton månader sedan.

Jag var supernervös och hade knappt sovit någonting på natten. Alltså, seriöst. De här attackerna av nervositet lamslår mig totalt… är det någon som har ett tips på hur jag kan lugna ner mig? Jag försöker duscha innan jag går och lägger mig för att få kroppen att slappna av. Sedan ligger jag och andas med magen, lugnt och långsamt, men pulsen flyr i öronen och magsäcken bara bultar. Ååh… det är jättejobbigt.

Anyway. Bussen tog mig raka vägen in till innerstan där jag inte varit sedan någon gång i vintras. Quebec city är verkligen helt fantastiskt vackert! Eftersom det är en riktig turiststad så var det helt fullt med folk överallt… solen sken och det var riktigt svårt att inse att det här är min stad. Här bor jag.

Jag hittade lätt till sjukhuset - bussen stannade max femtio meter från entrén - och när jag kom in från solljuset dröjde det några minuter innan jag såg var jag var. Jag hittade en hiss och åkte upp till andra våningen där det stod Radiologie på en skylt.

Sedan väntade jag i väntrummet i en halvtimma, blev inkallad till en lite brysk kvinnlig läkare som bad mig lägga mig på en brits. Jag som hade trott att jag skulle göra ett VUL blev väldigt överraskad när det var vanligt ultraljud utanpå magen som gällde. Doktorn letade runt en stund, gick ut och hämtade en annan doktor, jämförde ultraljudsbilder och tryckte med apparaten hårt på min sprängfyllda urinblåsa.

Till slut, när jag redan hade inbillat mig allt möjligt, så sa hon att allt såg helt normalt ut. Min livmoder ligger tydligen lite åt höger, om nu det var en förklaring till mina smärtor och mellanblödningar. Hon trodde allt berodde på hormoner.

Jag snubblade ner till entrén och ringde till Seb från en telefonautomat. Han blev oerhört lättad och jag blev plötsligt väldigt känslig och började nästan gråta. Det var många spänningar som släppte…

Så gick jag ut i solen och tog en lång promenad utmed Rue St-Jean som är huvudgatan här i Quebec. Jag var inne i några väldigt mysiga småbutiker innan jag tog bussen hem. Och kände mig väldigt van och avslappnad, såklart.

Tusen tack för alla tummar som hölls inför min dag idag. Jag känner mig lite dum som gör så många hönor av mina fjädrar… men just nu är det bara så. Det är oroligt och osäkert och obehagligt.

i lurarna: The Byrds - Eve of Destruction

Det är torsdag kväll. Lolita har inte hört av sig.

Det handlar mycket om fotbolls-VM för tillfället, här i mitt hem. Eftersom både Seb och jag är lediga och eftersom alla matcher sänds live på trevliga tider (9.00, 12.00 och 15.00) så har vi följt varje match. När det är dags för svenska landslaget att marchera in på planen så står alla hår på mina armar. De är ju så bekanta.

Matchen idag var såklart alldeles fruktansvärd att se på. Jag stod upp flera gånger och hörde mig själv ropa “Men kom igen nu för helvete!” och “Slarvmajor!!” bara för att möta Sebs skrattblick när jag satte mig ner. Han tycker det roligaste är att höra “Alla vi som älskar Sverige, klappa nu!” eftersom “nu” på franska betyder naken :). Klappa naken, liksom. Det bjuder jag på!

Sköööönt var det i alla fall när målet äntligen satt där. I 89:e minuten. Shit.

I morgon är det dags att göra röntgen på min onda äggstock. Förhoppningsvis är det ingenting… och jag är såklart mest nervös för att åka buss dit, hitta till sjukhuset, komma i tid och prata med doktorn.

Sedan någon vecka tillbaka är en stor air conditioner installerad i sovrummet. Nu är luften kall och sval i hela lägenheten och vi lär få en saftig elräkning innan sommaren är slut. Men det är det värt!

i lurarna: Regina Spektor - Somedays

Klockan tio över sex igår kväll stod jag och Seb utanför Lolitas lägenhet och ringde på. Och väntade. Efter några minuter och flera ringsignaler insåg vi att ingen skulle öppna. Det förklarade också varför ingen hade svarat i porttelefonen i entrén.

Antingen var de inte hemma eller så stod de och såg på oss genom titthålet.

Vi satt en stund i en soffa i entrén och smälte den oförutsedda händelsen att bli bjuden på middag till någon som inte är hemma, innan vi gick hem till oss. Väldigt förvånade.

Jag ringde till Lolitas mobil när vi kom hem. Hennes pojkvän som knappt kan ett ord franska svarade. Jag frågade efter Lolita. Han undrade vem det var som ringde. Jag presenterade mig. Han sa att hon inte var hemma. Jag undrade om han kunde hälsa att jag hade ringt. Han sa ja. Vi lade på.

Har hon ringt? Nej.

Vet jag vad som händer? Näpp.

Det enda jag vet är att jag kände mig ovanligt dum i mina nymålade naglar och rena jeans där vi stod utanför hennes lägenhet. Och att vi kastade bort drygt två timmar på att gå hem till någon som inte var hemma.

i lurarna: Travis - Turn

Nya direktiv. Lolitas tvååriga dotter har feber och middagen är uppskjuten tills på måndag. Jaja.

Nu blir det fotboll hela helgen!

i lurarna: Regina Spektor - Us

Så länge jag kan minnas har jag varit mörkrädd. I kombination med min livliga fantasi har min rädsla för mörkret ibland varit alldeles förlamande.

I huset där jag växte upp finns en ganska stor källare där vi har tvättstuga, förråd, en stor frysbox och en massa bråte. Oftast undvek jag att gå ensam dit ner men ibland var jag tvungen…

Jag minns inte om det var mamma eller pappa som kom på idén att jag skulle öppna källardörren, ropa “Här kommer jag och hundra till!!” innan jag gick ner - men det funkade. I mitt huvud var jag plötsligt inte ensam och jag föreställde mig hur alla spöken, dinosaurier, uppstoppade djur och utomjordingar (mina värsta fiender) blev imponerade av tjejen med hundra följeslagare och höll sig undan.

Det är ungefär så jag känner mig nu. Era kommentarer har varit helt fantastiska. Jag känner mig så mycket starkare bara av att veta att Ni Finns Där.

Hej Quebec! Här kommer jag och hundra till!

i lurarna: Heather Nova - Like lovers do

Det här kommer bli ett långt inlägg. Seriöst. Det är mycket långt. Och jag vänder in och ut på mig själv för kanska första gången här på nätet.

De senaste dagarna har varit omvälvande. En massa spänningar och känslor har gråtits ut, skällts ut, argumenterats ut och till viss del överkommits.

Allt började i lördags kväll.

Jag gick och lade mig bredvid en Seb som redan sov. Det var mörkt i sovrummet och gardinerna böljade i den svala vinden som kom genom ett öppet fönster. Jag låg och stirrade på skuggorna i taket medan jag tänkte:”Varför mår jag inte bra?”

För här ligger jag. I en söt lägenhet, bredvid en vansinnigt söt prins som jag älskar över allt annat. Han får mig att känna mig älskad på ett sätt som jag aldrig känt förut. Jag är i ett nytt land som jag verkligen tycker om, i en stad som är intressant. Och ändå känner jag mig totalt tom.

Vad är det för känslor som jag skjuter ifrån mig? Vad är det som gör att jag känner det som om jag håller huvudet precis över vattenytan och “om jag stannar till och känner efter en liten stund så sjunker jag”?

Till ljudet av en tungt sovande Seb så listade jag allt som oroar mig. Listan började ungefär så här:

1. Mitt visum har inte kommit. Jag vet inte när det kommer. Jag vet inte vad som händer om det inte blir beviljat. Här sitter vi och pratar bäbis, hus och framtid och JAG VET INTE ENS OM JAG FÅR STANNA!

Jag trodde ungefär att det skulle räcka med den här saken på listan. Samtidigt visste jag att det här kan jag inte göra något åt. Jag är i händerna på en myndighet som ska fatta beslutet för mig. Tålamod = mod att tåla.

Eftersom jag hade bestämt mig för att lösa problem denna juninatt så tänkte jag vidare.

2. Vänner. Sedan jag kom hit så har jag inte träffat En. Enda. Quebecare. Förutom en av Sebs vänner och Sebs familj. Seriöst. Jag har inte en enda vän här i Quebec.

I Sverige lämnade jag efter mig människor som jag hade daglig, veckovis eller till och med månadsvis kontakt med (vissa pratade jag bara med två-tre gånger per år) – men de var mina vänner! De var tjejer och kvinnor som jag kunde ringa upp och prata bort en timma med. Fikatjejer, biotjejer, smågodis-i-soffan-tjejer… Här har jag inte en enda.

Jag saknar det enormt mycket. Visst, jag klarar mig på egen hand och tack gode Gud för Seb… men jag saknar väninnor att ringa till och säga ”vill du ses i stan så kan vi fika?”.

Så kom punkt 3:

3. Jösses. Var har JAG tagit vägen? För när jag flyttade hit – över öronen förälskad och uppsnärjd i det blå utan någon verklighetsförankring - så packade jag resväskan för två veckor. Två veckor. Drygt ett år senare inser jag att jag lagt hela min gamla identitet på hyllan. Saker som jag gjorde i mitt gamla liv har liksom glömts av sedan jag flyttade hit. Det har varit så mycket annat att tänka på.

Till exempel har jag inte målat en enda liten kludd sedan jag kom hit. Jag har börjat avsky min egen sångröst och sitter aldrig, aldrig och spelar vid pianot. Varför? För att det låter så förbannat illa. Något har hänt med min röst (eller så kunde jag aldrig sjunga och nu har det gått upp för mig).

Jag hade också ett liv där andlighet tog ganska stor plats. Jag mediterade och vände ofta blicken och känslan inåt för att kolla av vad som pågick med mina känslor. Det är något som jag totalt slutat med sedan jag landade här. Inte medvetet, men det glömdes bort någonstans mellan franskalektioner och vardagsliv.

Ja, vi är fortfarande på punkt 2.

Saken är den att jag häromveckan bläddrade i en dagstidning. Under rubriken “aktiviteter” hittade jag en annons för en yogaskola som ligger några kvarter bort. Varje torsdag har de tydligen gratis drop-in meditation för vem-som-helst. Min första tanke när jag såg annonsen var - det här ska jag gå på! För om det hade varit i mitt gamla liv så hade jag åkt dit utan att tveka.

Men så gick det några minuter och den stora osäkerheten damp ner och slog mig i huvudet. Hur kan jag ens tänka tanken? Jag skulle ju behöva prata med folk där!! Hallå?! Sedan när kan jag klara mig på franska?

För så här är det, gott folk. Jag har tagit två terminer franska här. Jag förstår hyfsat bra vad folk säger. Jag läser böcker och veckotidningar på franska. Jag ser på quebec-TV. När jag pratar med mig själv i duschen så är min franska absolut fantastisk och när jag och Seb har några ögonblick av ren franska så funkar det också bra.

Men så kommer jag ut i verkligheten och missförstår allt. Jag tappar alla mina ord och jag säger fel saker och jag fattar fel… och istället för att säga Pardon? så nickar jag och ler och låter som om jag preciiiis förstått vad personen sa. Behöver jag ens erkänna att jag drar mig in i det längsta för att slippa gå ut? Slippa konfrontera franskan… slippa prata med folk. Om Seb är med så är det självklart han som pratar.

Detta går nu över i punkt fyra:

4 Mitt självförtroende för franskan är så uselt att jag bara vill gråta.

Här ungefär började jag just gråta. Jag låg där på höger sida av dubbelsängen med gardinerna böljande och den vansinnigt vackre prinsen vid min sida och bara snyftade i kudden. Det gick plötsligt upp för mig att hela min stora olycka är den förbannade franskan. Någonstans har jag trott att om jag bara väntar lite så kommer jag snart vakna upp en morgon och prata flytande quebec-franska. Yeah, sure.

Seb vaknade och strök mig sömnigt över håret. Jag grät och grät och det ljusblå örngottet fick stora mörkblå fläckar av mina tårar.

Vi pratade och jag försökte förklara. Men sanningen är den att Seb kan vara oerhört stöttande så länge jag själv är stark… men när jag blir svag så blir han frustrerad och trött. Så timmarna gick medan vi båda talade för döva öron och till slut försvann han iväg till vardagsrummet och jag låg kvar i sängen och försökte sova.

I mitt sömniga tillstånd svor jag att ringa mina gamla vänner i Sverige så fort jag vaknade.

Söndag:

På eftermiddagen slog jag fyra nummer. Två vänner var inte hemma och de fick var sitt meddelande på sin telefonsvarare. De andra två var – tack och lov – hemma. Jag pratade först med min äldsta vän: en nybliven trettioåring i Stockholm och sedan med en av mina andliga ”vända blicken inåt”-vänner i Göteborg.

Vad vän nummer två sa blev oerhört viktigt för mig. Hon har själv gått igenom vad jag går igenom nu, med engelska i USA. Hennes holländske pojkvän har gått igenom vad jag går igenom nu, med svenska i Göteborg. Hennes syster likaså, med italienska i Italien.

Det kommer en punkt när man kan tillräckligt för att förstå men när man inte litar på sin egen förmåga att uttrycka sig.

Himlen öppnade sig och det kändes så mycket lättare i min själ. Det är inte bara jag som går igenom det här!

Vi pratade länge om vad jag praktiskt kan göra för att ta mig ur det här vacuumet. Av någon anledning lyssnar jag alltid bättre när någon utifrån ger mig råd än när jag försöker tänka ut dem själv… för självklart måste jag ju ta mig utanför dörren… Ingen kommer knacka på min dörr och fråga om jag vill vara deras vän… och när jag ska börja plugga ”på riktigt” till hösten så kommer jag få ett hel-ve-te om franskan inte flyter.

När vi hade lagt på kom Seb och såg finurlig ut. Han hade kommit hem från skolan medan jag pratade i telefon och nu hade han något att säga. ”Jag har något till dig” sa han och lade armarna om min hals. Ur bakfickan fiskade han upp en liten skrynklig och varm lapp.

På lappen stod (med tjejhandstil) ett namn, telefonnummer och en adress.

”Hon vill träffa dig”, log Seb. Det visade sig att han hade börjat prata med en tjej i klassen. Hon hade precis flyttat hem igen efter att ha bott i Mexico tillsammans med sin mexikanske pojkvän. När hon hörde historien om hur Seb hade en svensk tjej som inte har några vänner blev hon eld och lågor. ”Ååh, men jag har ju inga vänner här heller! Ge henne mitt nummer och be henne ringa till mig så kan vi hitta på något!”

Och precis så gjorde Seb. Mitt leende frös lite i mungiporna, men jag såg väldigt glatt överraskad ut och vi kramades länge, länge. För inom mig insåg jag ju… att man får precis vad man ber om.

Här hade jag gått och bett om en vän som skulle komma och knacka på dörren – och så blev det. Men, vad jag inte hade räknat med… var den Franska Paniken. För nu var jag ju tvungen att inte bara ringa en okänd tjej utan dessutom bestämma träff på franska! Magen sved och tårarna också.

Måndag.

Jag vaknar med oroliga tankar efter att knappt ha sovit en blund. Den stora oron är i full blom och jag bara tänker på det stora samtalet.

Idag ska jag ringa. Vad ska jag säga? Kommer hon förstå vad jag säger? Vad hände om det blir helt tyst? Ska jag skriva ner lite ord på ett papper innan?

Jag bestämde mig för att ringa klockan sex. Det skulle ge mig en hel dag att förbereda mig.

Ser ni hur galen jag har blivit? Till och med när jag skriver ner det här skakar jag på huvudet åt mig själv. Vad har det blivit av mig? Hur rädd kan man vara?

Men rädd var jag. Hela dagen blev en enda lång förberedelse. Magen sved, den stora depressionen lurade hela tiden… oro, oro, oro. Seb undrade flera gånger vad det var med mig, och jag ljög och sa att allt var lugnt. För jag ville ju inte erkänna den här förbannade svagheten.

När klockan var sex gick jag in i vardagsrummet och frågade om Seb kunde översätta frasen ”Would you still be interrested in getting together some day?” så att jag kunde säga den till tjejen i telefon. Det där lät väl inte så himla bra, tyckte Seb och ansåg att jag skulle börja med att säga ”Jag hörde att Seb hade gett dig mitt nummer”, vilket jag tyckte lät superdumt.

Vi småtjafsade en stund och Seb blev mer och mer avigt inställd till mina försök. Jag blev mer och mer ledsen över att han inte kunde ge mig några konkreta meningar att säga och det slutade med att tårarna sprutade och jag snubblade tillbaka in i sovrummet och grät med ansiktet i kudden.

När Seb väl kom efter mig (tjugo minuter senare) så låg jag och stirrade i taket. Vi pratade och jag försökte förklara. Han undrade varför jag hatar mig så mycket och jag kunde inte svara. Han undrade hur det kommer sig att människor tycker om mig om jag är så fruktansvärd? Jag kunde inte svara.

Det tog nästan två timmars terapi innan jag till slut gick iväg, tog luren och ringde.

Den mexikanske pojkvännen svarade och jag frågade efter Lolita (ja, det är sant – hon heter så). Tjejen kom till luren och jag hann knappt presentera mig innan hon brast ut i en lång tirad om hur hon pratat med Seb och om hur hon gärna ville att vi skulle ses. Jag berättade hur svårt jag har att träffa vänner eftersom jag är så obekväm med franskan och hon svarade med att säga att jag pratar jättebra och att hon var väldigt överraskad över min franska. Till slut bjöd hon både mig och Seb på middag på fredag kväll.

Mina händer skakade när jag lade på luren. Jag sprang in till Seb och kramade honom. Jag kunde inte sluta skratta. Jag gjorde det, jag gjorde det!! Jag ringde och hon var jättetrevlig och jag pratade och hon förstod mig och jag förstod henne!

Seb såg mitt breda leende och sa ”Det är ju dig jag älskar! Dig när du är så här. Stolt och glad och stark. Det är ju dig jag älskar så oerhört…” Han höll om mig och jag log mot hans hals.

På fredag ska jag på middag till min första vän.

Kommer det här ändra något? Jag vet inte… men det är en början. Och sommaren är lång.

Tack för att du läst ända hit. Lämna allra helst en kommentar innan du går – skriv åtminstone att du läst. I den här svackan behöver jag veta att det finns vänner.

i lurarna: Country Gentlemen - Walz of the Angels

Åh, jag vet, jag vet. Jag är totalt hopplös. Uppdateringar lyser med sin frånvaro och jag har noll inspiration att skriva här. Ändå står jag i duschen och kommer på långa, roliga och otroligt charmiga inlägg… men så hamnar jag vid datorn och bara blir så trött och tycker allt är så tråkigt.

Inte mycket händer i vardagslivet just nu. Det känns som om varje dag går ut på att diska, laga mat, handla, äta och sova… och spela The Sims 2 som jag äntligen gjorde slag i sak och köpte i förra veckan.

Idag kollade jag mitt konto utdrag för första gången på flera veckor och blev alldeles förskräckt över hur mycket pengar vi har lagt på mat sedan vi flyttade hit. Med affären bara runt hörnet så blir det nästan så att vi går dit varje dag och handlar… och det måste vi sluta med. Jag som är utan CSN-pengar hela sommaren lever ju helt och hållet på det jag hade kvar från vårterminen. Som tur är får Seb studiemedel över sommaren så att vi överlever.

Hjälp!

För övrigt är det inte mycket nytt att rapportera. Inget visum i sikte och inga andra glädjande nyheter.

När inspirationer flyter igen så kommer jag tillbaka.