Like lovers do

Tuesday, 6th June 2006 (04:03)

i lurarna: Heather Nova - Like lovers do

Det här kommer bli ett långt inlägg. Seriöst. Det är mycket långt. Och jag vänder in och ut på mig själv för kanska första gången här på nätet.

De senaste dagarna har varit omvälvande. En massa spänningar och känslor har gråtits ut, skällts ut, argumenterats ut och till viss del överkommits.

Allt började i lördags kväll.

Jag gick och lade mig bredvid en Seb som redan sov. Det var mörkt i sovrummet och gardinerna böljade i den svala vinden som kom genom ett öppet fönster. Jag låg och stirrade på skuggorna i taket medan jag tänkte:”Varför mår jag inte bra?”

För här ligger jag. I en söt lägenhet, bredvid en vansinnigt söt prins som jag älskar över allt annat. Han får mig att känna mig älskad på ett sätt som jag aldrig känt förut. Jag är i ett nytt land som jag verkligen tycker om, i en stad som är intressant. Och ändå känner jag mig totalt tom.

Vad är det för känslor som jag skjuter ifrån mig? Vad är det som gör att jag känner det som om jag håller huvudet precis över vattenytan och “om jag stannar till och känner efter en liten stund så sjunker jag”?

Till ljudet av en tungt sovande Seb så listade jag allt som oroar mig. Listan började ungefär så här:

1. Mitt visum har inte kommit. Jag vet inte när det kommer. Jag vet inte vad som händer om det inte blir beviljat. Här sitter vi och pratar bäbis, hus och framtid och JAG VET INTE ENS OM JAG FÅR STANNA!

Jag trodde ungefär att det skulle räcka med den här saken på listan. Samtidigt visste jag att det här kan jag inte göra något åt. Jag är i händerna på en myndighet som ska fatta beslutet för mig. Tålamod = mod att tåla.

Eftersom jag hade bestämt mig för att lösa problem denna juninatt så tänkte jag vidare.

2. Vänner. Sedan jag kom hit så har jag inte träffat En. Enda. Quebecare. Förutom en av Sebs vänner och Sebs familj. Seriöst. Jag har inte en enda vän här i Quebec.

I Sverige lämnade jag efter mig människor som jag hade daglig, veckovis eller till och med månadsvis kontakt med (vissa pratade jag bara med två-tre gånger per år) – men de var mina vänner! De var tjejer och kvinnor som jag kunde ringa upp och prata bort en timma med. Fikatjejer, biotjejer, smågodis-i-soffan-tjejer… Här har jag inte en enda.

Jag saknar det enormt mycket. Visst, jag klarar mig på egen hand och tack gode Gud för Seb… men jag saknar väninnor att ringa till och säga ”vill du ses i stan så kan vi fika?”.

Så kom punkt 3:

3. Jösses. Var har JAG tagit vägen? För när jag flyttade hit – över öronen förälskad och uppsnärjd i det blå utan någon verklighetsförankring - så packade jag resväskan för två veckor. Två veckor. Drygt ett år senare inser jag att jag lagt hela min gamla identitet på hyllan. Saker som jag gjorde i mitt gamla liv har liksom glömts av sedan jag flyttade hit. Det har varit så mycket annat att tänka på.

Till exempel har jag inte målat en enda liten kludd sedan jag kom hit. Jag har börjat avsky min egen sångröst och sitter aldrig, aldrig och spelar vid pianot. Varför? För att det låter så förbannat illa. Något har hänt med min röst (eller så kunde jag aldrig sjunga och nu har det gått upp för mig).

Jag hade också ett liv där andlighet tog ganska stor plats. Jag mediterade och vände ofta blicken och känslan inåt för att kolla av vad som pågick med mina känslor. Det är något som jag totalt slutat med sedan jag landade här. Inte medvetet, men det glömdes bort någonstans mellan franskalektioner och vardagsliv.

Ja, vi är fortfarande på punkt 2.

Saken är den att jag häromveckan bläddrade i en dagstidning. Under rubriken “aktiviteter” hittade jag en annons för en yogaskola som ligger några kvarter bort. Varje torsdag har de tydligen gratis drop-in meditation för vem-som-helst. Min första tanke när jag såg annonsen var - det här ska jag gå på! För om det hade varit i mitt gamla liv så hade jag åkt dit utan att tveka.

Men så gick det några minuter och den stora osäkerheten damp ner och slog mig i huvudet. Hur kan jag ens tänka tanken? Jag skulle ju behöva prata med folk där!! Hallå?! Sedan när kan jag klara mig på franska?

För så här är det, gott folk. Jag har tagit två terminer franska här. Jag förstår hyfsat bra vad folk säger. Jag läser böcker och veckotidningar på franska. Jag ser på quebec-TV. När jag pratar med mig själv i duschen så är min franska absolut fantastisk och när jag och Seb har några ögonblick av ren franska så funkar det också bra.

Men så kommer jag ut i verkligheten och missförstår allt. Jag tappar alla mina ord och jag säger fel saker och jag fattar fel… och istället för att säga Pardon? så nickar jag och ler och låter som om jag preciiiis förstått vad personen sa. Behöver jag ens erkänna att jag drar mig in i det längsta för att slippa gå ut? Slippa konfrontera franskan… slippa prata med folk. Om Seb är med så är det självklart han som pratar.

Detta går nu över i punkt fyra:

4 Mitt självförtroende för franskan är så uselt att jag bara vill gråta.

Här ungefär började jag just gråta. Jag låg där på höger sida av dubbelsängen med gardinerna böljande och den vansinnigt vackre prinsen vid min sida och bara snyftade i kudden. Det gick plötsligt upp för mig att hela min stora olycka är den förbannade franskan. Någonstans har jag trott att om jag bara väntar lite så kommer jag snart vakna upp en morgon och prata flytande quebec-franska. Yeah, sure.

Seb vaknade och strök mig sömnigt över håret. Jag grät och grät och det ljusblå örngottet fick stora mörkblå fläckar av mina tårar.

Vi pratade och jag försökte förklara. Men sanningen är den att Seb kan vara oerhört stöttande så länge jag själv är stark… men när jag blir svag så blir han frustrerad och trött. Så timmarna gick medan vi båda talade för döva öron och till slut försvann han iväg till vardagsrummet och jag låg kvar i sängen och försökte sova.

I mitt sömniga tillstånd svor jag att ringa mina gamla vänner i Sverige så fort jag vaknade.

Söndag:

På eftermiddagen slog jag fyra nummer. Två vänner var inte hemma och de fick var sitt meddelande på sin telefonsvarare. De andra två var – tack och lov – hemma. Jag pratade först med min äldsta vän: en nybliven trettioåring i Stockholm och sedan med en av mina andliga ”vända blicken inåt”-vänner i Göteborg.

Vad vän nummer två sa blev oerhört viktigt för mig. Hon har själv gått igenom vad jag går igenom nu, med engelska i USA. Hennes holländske pojkvän har gått igenom vad jag går igenom nu, med svenska i Göteborg. Hennes syster likaså, med italienska i Italien.

Det kommer en punkt när man kan tillräckligt för att förstå men när man inte litar på sin egen förmåga att uttrycka sig.

Himlen öppnade sig och det kändes så mycket lättare i min själ. Det är inte bara jag som går igenom det här!

Vi pratade länge om vad jag praktiskt kan göra för att ta mig ur det här vacuumet. Av någon anledning lyssnar jag alltid bättre när någon utifrån ger mig råd än när jag försöker tänka ut dem själv… för självklart måste jag ju ta mig utanför dörren… Ingen kommer knacka på min dörr och fråga om jag vill vara deras vän… och när jag ska börja plugga ”på riktigt” till hösten så kommer jag få ett hel-ve-te om franskan inte flyter.

När vi hade lagt på kom Seb och såg finurlig ut. Han hade kommit hem från skolan medan jag pratade i telefon och nu hade han något att säga. ”Jag har något till dig” sa han och lade armarna om min hals. Ur bakfickan fiskade han upp en liten skrynklig och varm lapp.

På lappen stod (med tjejhandstil) ett namn, telefonnummer och en adress.

”Hon vill träffa dig”, log Seb. Det visade sig att han hade börjat prata med en tjej i klassen. Hon hade precis flyttat hem igen efter att ha bott i Mexico tillsammans med sin mexikanske pojkvän. När hon hörde historien om hur Seb hade en svensk tjej som inte har några vänner blev hon eld och lågor. ”Ååh, men jag har ju inga vänner här heller! Ge henne mitt nummer och be henne ringa till mig så kan vi hitta på något!”

Och precis så gjorde Seb. Mitt leende frös lite i mungiporna, men jag såg väldigt glatt överraskad ut och vi kramades länge, länge. För inom mig insåg jag ju… att man får precis vad man ber om.

Här hade jag gått och bett om en vän som skulle komma och knacka på dörren – och så blev det. Men, vad jag inte hade räknat med… var den Franska Paniken. För nu var jag ju tvungen att inte bara ringa en okänd tjej utan dessutom bestämma träff på franska! Magen sved och tårarna också.

Måndag.

Jag vaknar med oroliga tankar efter att knappt ha sovit en blund. Den stora oron är i full blom och jag bara tänker på det stora samtalet.

Idag ska jag ringa. Vad ska jag säga? Kommer hon förstå vad jag säger? Vad hände om det blir helt tyst? Ska jag skriva ner lite ord på ett papper innan?

Jag bestämde mig för att ringa klockan sex. Det skulle ge mig en hel dag att förbereda mig.

Ser ni hur galen jag har blivit? Till och med när jag skriver ner det här skakar jag på huvudet åt mig själv. Vad har det blivit av mig? Hur rädd kan man vara?

Men rädd var jag. Hela dagen blev en enda lång förberedelse. Magen sved, den stora depressionen lurade hela tiden… oro, oro, oro. Seb undrade flera gånger vad det var med mig, och jag ljög och sa att allt var lugnt. För jag ville ju inte erkänna den här förbannade svagheten.

När klockan var sex gick jag in i vardagsrummet och frågade om Seb kunde översätta frasen ”Would you still be interrested in getting together some day?” så att jag kunde säga den till tjejen i telefon. Det där lät väl inte så himla bra, tyckte Seb och ansåg att jag skulle börja med att säga ”Jag hörde att Seb hade gett dig mitt nummer”, vilket jag tyckte lät superdumt.

Vi småtjafsade en stund och Seb blev mer och mer avigt inställd till mina försök. Jag blev mer och mer ledsen över att han inte kunde ge mig några konkreta meningar att säga och det slutade med att tårarna sprutade och jag snubblade tillbaka in i sovrummet och grät med ansiktet i kudden.

När Seb väl kom efter mig (tjugo minuter senare) så låg jag och stirrade i taket. Vi pratade och jag försökte förklara. Han undrade varför jag hatar mig så mycket och jag kunde inte svara. Han undrade hur det kommer sig att människor tycker om mig om jag är så fruktansvärd? Jag kunde inte svara.

Det tog nästan två timmars terapi innan jag till slut gick iväg, tog luren och ringde.

Den mexikanske pojkvännen svarade och jag frågade efter Lolita (ja, det är sant – hon heter så). Tjejen kom till luren och jag hann knappt presentera mig innan hon brast ut i en lång tirad om hur hon pratat med Seb och om hur hon gärna ville att vi skulle ses. Jag berättade hur svårt jag har att träffa vänner eftersom jag är så obekväm med franskan och hon svarade med att säga att jag pratar jättebra och att hon var väldigt överraskad över min franska. Till slut bjöd hon både mig och Seb på middag på fredag kväll.

Mina händer skakade när jag lade på luren. Jag sprang in till Seb och kramade honom. Jag kunde inte sluta skratta. Jag gjorde det, jag gjorde det!! Jag ringde och hon var jättetrevlig och jag pratade och hon förstod mig och jag förstod henne!

Seb såg mitt breda leende och sa ”Det är ju dig jag älskar! Dig när du är så här. Stolt och glad och stark. Det är ju dig jag älskar så oerhört…” Han höll om mig och jag log mot hans hals.

På fredag ska jag på middag till min första vän.

Kommer det här ändra något? Jag vet inte… men det är en början. Och sommaren är lång.

Tack för att du läst ända hit. Lämna allra helst en kommentar innan du går – skriv åtminstone att du läst. I den här svackan behöver jag veta att det finns vänner.

You can leave a respond or send trackback from your website/blog.

25 kommentarer on “Like lovers do”