inte i lurarna, men i huvudet: Fjäril vingad syns på Haga
Jag lyssnade på Sveriges Radio häromdagen när Magnus Härenstam var sommarpratare och då spelade han en så himla skön version av Fjäril vingad syns på Haga av Claes Jansson. Sedan dess har den suttit fast i mitt huvud.
Nu sitter jag här vid min dator och äter allra godaste (köpta) Bärpajen (hallon, björnbär, jordgubbar och rabarber) med limesorbet. Helt makalöst gott och lugnande efter en lång, lång eftermiddag.
Jag har varit på shoppingtur med Beth. Det var inte shoppingturen i sig som var lång och lång, utan den lilla detaljen att jag var med Beth.
Först måste jag säga att Beth är en väldigt speciell människa. Snål, kan man säga. Till exempel så har hon alltid plånboken full av rabattkuponger. Om vi ska gå och fika så måste vi gå till Tim Horton’s för där har hon en “två för en” för extra stor kaffe latte, och även om varken jag eller hon tycker om kaffe latte så måste vi gå dit eftersom hon har sin Kupong.
Eller så kan hon ringa mig och fråga om jag sparade kupongen på sidan 52 i skolkalandern från förra året, för den gäller en månad till och nu ska hon ut och resa och hon kan spara 30 kronor om hon får min kupong. Och då måste jag ju såklart titta igenom mina gamla lådor och hitta min gamla kalender och klippa ut kupongen och ge henne. För hur säger man nej?
Eller så måste hon åka tvärs över hela stan för att komma till närmaste IGA Supermarket. För just idag så har de en femkronorsrabatt på en viss sorts yoghurt och det är precis den yoghurten som hon alltid köper och då måste hon ju åka dit och spara fem kronor.
Idag var det dags att åka till Place Fleur de Lys. Det är samma shoppingcenter som jag åkte till ensam en gång för länge sedan och shoppade ihjäl mig och dog av lycka på parkeringen. Kommer ni ihåg? Jag har velat passa på att åka dit med Beth för hon känner till stadens alla busslinjer (och kan tabellerna i huvudet) och jag visste inte hur man hittar dit med buss.
Så. Vi träffades på busshållplatsen. Beth var tio minuter försenad. Bussresan gick bra förutom att hon inte hittade sitt månadskort och vägrade betala kontant. Hela bussen fick vänta medan hon gick igenom sin ryggsäck (där hon alltid bär med sig regnjacka, långbyxor, capribyxor, en liten kylväska med vatten och frukt samt ett paraply. Just in case) och till slut fiskade fram busskortet ur bakfickan på jeansen.
När vi kom fram till shoppingcentrat gick vi genast till min favoritaffär Urban Planet, som är lite som Vero Moda. Mycket jeans, både “casual” och “dressy”-kläder, stor reaavdelning och mycket coola accessoarer. Tyvärr har jag köpförbud eftersom vi måste spara pengar till Sverigeresan, men det var trevligt att titta runt.
Det var trevligt att titta runt i en kvart, sedan började jag bli rastlös. Då hade Beth hittat 13 par extremt billiga reabyxor (av modellen “3 för 70 kr”) och två tröjor som hon ville prova. Jag satte mig på en stol i utanför provrummet och väntade.
Tyvärr är det så på Urban Planet, och i många andra klädaffärer också, att spegeln hänger utanför provhytten. Man måste alltså öppna dörren och gå ut ur hytten för att se sig i spegeln. Inte så kul när man som jag helst bara vill bli bedömd av sig själv… Det var dock inga problem för Beth. Efter varje par provade byxor kom hon ut till mig och tittade sig i spegeln. Jag nickade och tyckte till - sitter jättebra, lite för korta, för vida… och hon försvann in i provhytten, bara för att komma tillbaka trettio sekunder senare med ett nytt par byxor.
Det tar en stund att prova tretton par. Särskilt när någon (Ida) måste gå och byta storlekar lite då och då. Till slut stod vi där i alla fall med nio par som hon skulle köpa. Det var bara det att vissa var tagna från “3 för 70 kr”, vissa från “2 för 50″ och vissa från “2 för 100″. Det var en enda röra alltihop.
När vi kom till kassan sa kassörskan att Beth hade ett par byxor för lite för att få rabatten. Hon pekade bort mot ett “3 för 70 kr”-ställ och sa att Beth kunde välja ett till par byxor medan hon slog in alla prislapparna i kassan och förberedde betalningen.
Beth vände och vred på byxorna. Plötsligt var det inget som föll henne i smaken. Mina ben värkte och jag var mer än lagom trött på alla svarta, bruna och beige par byxor på ställningen. När hon till slut valt ut några som hon gillade var hon tvungen att gå och prova dem. Såklart.
Ny procedur med mig sittande på en stol och Beth hoppande ut och in i provhytten. Jag såg ur ögonvrån hur kön växte i kassan och att kassörskan tittade på oss med panik i bilcken. Hon hade ju tänkt att Beth bara skulle gå och ta ett par byxor och komma tillbaka, och nu hade vi varit borta i nästan en kvart.
Till slut valde Beth ett par som hon tyckte om och vi gick tillbaka till kassan. Vid det här laget hade tjejen i kassan lagt Beths påse åt sidan och höll på att expediera andra kunder. Det stoppade inte Beth från att gå förbi kön, fram till henne och fråga om hon kunde betala sina saker. Kassörskan sa “Ja, om ett par minuter” och medan vi väntade tog Beth påsen och började gå igenom byxorna som låg där. För nu hade hon ändrat sig. De där svarta kunde hon ju byta mot de här beiga och de där var nog inte så bra som hon hade trott.
Jag var svettig i pannan och frågade Beth vad hon höll på med. Nu hade ju kassörskan slagit in alla byxorna i kassan och Beth kunde ju inte hålla på och packa om påsen eller lägga till det nya paret utan att tjejen i kassan fick läsa av streckkoder och ta bort larm.
Beth mumlade att hon ju hade rätt att ändra sig, och då sa jag att jag skulle vänta på henne vid ingången. Där stod jag och vek t-shirtar som låg på ett bord medan jag väntade. Ibland sneglade jag bort mot kassan där kön bakom Beth växte sig megalång.
När hon till slut kom bort till mig ville jag bara åka hem igen.
Vi fortsatte bort mot en skoaffär. Beth var otroligt nöjd över sina nio par byxor för 240 kronor (vem skulle inte vara det?) och nu ville hon fortsätta fynda. I ett reklamblad hade hon sett att just den här skoaffären hade 10% på ett par svarta gympaskor och nu skulle vi gå dit och titta hur de såg ut. Jag gick runt lite på egen hand i affären medan Beth frågade personalen var de fanns (en liten parentes. Jag är den sortens person som sällan frågar personal om någonting. Jag letar själv och försöker fixa själv, och om jag absolut inte hittar något kan jag fråga var det finns… men jag går liksom inte rakt på en expedit och frågar om hjälp).
Skorna hittades och provades. De föll till stor belåtenhet och det blev ny procedur i kassan med en kupong som hade gått ut igår och inte gick att använda längre. Beth gav sig inte utan skulle ha 10% rabatt på skorna och efter några jobbiga minuter fick hon sin vilja igenom. Vid det laget stod jag och låtsades vara väldigt intresserad av några luddiga barntofflor. Och skämdes.
En av de sista affärerna vi var inne i var Zeller’s, ett varuhus ungefär som COOP Forum. Jag köpte ett par grejer och Beth hittade en bok. Precis när vi stod i kassan och jag hade betalat och fått min påse, så kom hon på att hon ville kika på träningsbyxor. Hon tog tag i min ärm och drog mig tillbaka förbi kassakön, med min påse i handen. Det kändes inte helt okej att gå tillbaka in i en affär när man precis betalat och fått sin påse, men vad gör man? Jag inbillade mig att kassörskan gav mig mörka blickar när vi en stund senare passerade henne igen.
När vi väl satt på bussen hem så var jag helt slut. Plötsligt sa Beth “Vilket enormt tålamod du har med mig! Alla mina vänner brukar bli irriterade på mig efter en shoppingtur för att jag velar så, men inte du!”. Jag log (bara med munnen), tittade ut genom fönstret och sa “Yeah, sure. I’ve got a lot of patience”.
Nu vet jag hur man tar sig till Place Fleur de Lys med buss. Det var en dyr kunskap, men nu vet jag.
