i lurarna: Louise Hoffsten - Too happy for the blues

Alltså, det är helt hopplöst! Jag försöker komma igenom en av kursböckerna som jag köpt, men jag blir så frustrerad och trött över att det tar så lång tid… Och även om jag verkligen vill läsa innan skolan börjar nästa onsdag, så kommer jag på mig själv med att hitta ursäkter till att skjuta på det. Som att uppdatera bloggen, till exempel.

Jag hänger på flickr.com en hel del också och tittar på andras foton. Det är så många som inspirerar mig jättemycket och jag tycker om att tjuvkika på deras liv. Varje dag väljs de 500 “mest intressanta” bilderna ut, och idag såg jag att en av mina bilder faktiskt hamnat på den listan!

Visserligen bara på plats 355 och det var den 30 juli förra året, men ändå. Den här bilden var det som var så himla intressant :

hihi

Nä, nu måste jag ta itu med min bok “Initiation à la Linguistique”. Den ska vara färdigläst på onsdag, har jag lovat mig själv…

i lurarna: Coldplay - Green Eyes

Usch, jag mår inte riktigt bra. I morse vaknade jag med huvudvärk och ont i ögonen, och under dagen så har jag bara blivit mer och mer off. Jag fryser och svettas och kan inte koncentrera mig… och så mår jag lite illa också. Stackars mig!

Igår umgicks vi med Sebs barndomskompis P-L hela dagen. P-L jobbar som geolog i en gruva (nu höll jag på att skriva mina bara för att det är “mine” på både franska och engelska!!:D) nio timmars bilväg härifrån, så honom ser vi inte så ofta.

Med sig hade han ny flickvän för dagen, en vansinnigt ung och lite trulig Avril Lavigne-wannabe som påstod att hon var sångerska fast nu pluggade hon till inredningsdesigner. Hon var en sån där tjej som säger precis vad hon tycker även om det kan vara lite “över gränsen” och i slutet av dagen var både jag och Seb trötta på henne. P-L verkade kär och glad, och det är väl det viktigaste.

Det finns lite bilder från igår och några andra dagar här.

Det är många som har frågat hur mötet mellan Seb och min familj gick när vi var i Sverige. Jag har sån tur att jag har både föräldrar och syskon som pratar engelska, så för det första kunde de prata med Seb (till skillnad från hur relationen är och har varit mellan mig och Sebs familj). För det andra är både han och min familj öppna och sociala och enkla att vara med, så när resan nådde sitt slut tror jag allihop kände att de verkligen hade lärt känna varandra. Det är härligt att höra när Seb till exempel säger att han saknar min lillebror och att han är så himla glad över att ha träffat alla! Jag har tur!

Nu ska jag ta mig i kragen och gå och laga lite middag. Jag tror vi ska äta egna ugnspotatisar och lax i foliepaket. Som vi gör typ en gång i veckan! hihi

i lurarna: Paul Simon - Virgil

Och så undrade jag varför skinkorna ömmade i morse… cykelturen igår gjorde visst sitt trots allt! På eftermiddagen idag trampade jag till mataffären för att fylla på skåpen lite. Eftersom det varken finns korg eller pakethållare på cykeln fick jag ta med mig en tom ryggsäck. Smart, tänkte jag tills jag skulle cykla hem. 2 kg mjöl, 2 liter mjölk, yoghurt, stor burk med tomatsås och massa smågrejer kändes på ryggen! Färden hem blev vinglig och det värkte i låren när jag hoppade av utanför vårt hus.

Vi sitter och pratar om huruvida (för att inte använda två om efter varandra) vi ska ta en långpromenad till favoritvideoaffären. Det tar minst en halvtimma att gå dit… men det är ett helt makalös ställe. Man kan hyra 7 filmer i 7 dagar och istället för de vanliga topplistefilmerna så har de hyllmeter med “utländska” filmer. Vi brukar försöka välja så olika filmer som möjligt och det är ett riktigt litet paradis varje gång vi är där. Hittills har vi sett filmer från till exempel Japan, Tyskland, Argentina, Vietnam, Brasilien, Spanien, Belgien, Iran, Sydkorea, Kina… och så gamla vanliga USA, Storbritannien och Canada såklart.

Om det inte blir videokväll så lär det bli bakkväll. Jag är sugen på allt just nu. Chokladmuffins, blåbärsmuffins, tigerkaka, kanelbullar, småkakor… allt sött som jag kan komma på.

Häromdagen gick jag igenom gamla dagboksanteckningar från 2001-2005 som jag hittade på datorn hemma i Sverige. Det är grymt och hjärtslitande att läsa hur dåligt jag mådde… Seb fick komma och hålla om mig länge, länge när jag satt och grät över den yngre Ida. Jag var sjukskriven mellan oktober 2001 tills jag själv friskskrev mig i augusti 2005. Livet ändrade sig på så många sätt när jag flyttade till Canada… och jag vet att hade jag bott kvar i Göteborg så hade jag fortfarande varit sjukskriven och mått så himla dåligt. Jag hade aldrig någonsin slutat med antidepp-medicinerna på egen hand, som jag ju har gjort sedan jag kom hit.

Jag menar… läs bara här:

spiralen går neråt

soluppgång i huset på berget. jag ser den orange-röda solen stiga över skogen och det lägger sig ett mjukt ljus i vardagsrummet. bildskärmen flimrar och skimrar i ljust blått. någonstans möts färgerna. jag är låg.

är hemma från skolan. har kommit in i ett stråk när jag inte vet om jag ska fortsätta eller sluta. det går över huvudet på mig. jag vet inte ens om jag vill fortsätta längre. det är så svårt att hålla sig över ytan när det hänger tyngder runt mina fötter. vill orka men måste vara realistisk.

har börjat få stora problem igen. hjärtat slår så oregelbundet. illamående. yrsel. det gör ont i huvudet tjugofyra timmar om dygnet. ibland känns det som tjugofem. jag kan inte sova. allt bara passerar innanför mina slutna ögonlock. jag vill ju lyckas, men till vilket pris?

… skrivet ett par veckor innan jag hoppade av journalistprogrammet och blev sjukskriven. Och sedan någon månad senare:

framför spegeln

ja, jag vet vad smärta vill säga. jag vet hur det känns att stå framåtböjd över tvättstället i badrummet och bara flämta efter luft. när svettpärlor tränger fram på överläppen och på tinningarna och hela kroppen bara låser sig i en enda lång kramp. och man sjunker ner på alla fyra och lutar pannan mot det gungande badrumsgolvet. blundar och låter tårarna rinna. för det ska ju ut. smärtan och hatet.

och så somnar man. och har man tur så finns en människa bredvid en och stryker på ens hud. och det är så skönt att låta uppmärksamheten gå till den sköna handflatan mot min rygg. smärtan kommer i intervall nu. jag känner igen det här. på olika sätt har min kropp gett mig smärta så länge jag kan minnas. och ibland har det funnits någon där som kan lindra det onda. och ibland vill man välja ensamheten.

till slut rycker jag upp mig så gott jag kan. ställer mig i badrummet och ser med rödkantade ögon på mitt eget ansikte. så blekt och trött. jag är mörk under ögonen och håret trasslar sig över pannan. en droppe beige kräm lägger jag på ögonlocken och runt näsan. vitt puder på ögonfransarna och i pannan. en svart mascaraborste förvandlar mina mjuka, genomskinliga ögonfransar till svarta, stela strån. lypsyl på läpparna och någon annan ser på mig i spegeln. och jag får svårt att hålla isär oss. vem är den vanliga och äkta ida? och jag ryggar tillbaka när jag inser att hon låg härinne på alla fyra förut. att det var där som kärnan av mig fanns.

Det är så jädra tungt att läsa. Jag har inte glömt men minnet låg långt bak i hjärnan. Det var en tid av förlamande ensamhet och hopplöshet…

Jag önskar att jag kunde gå tillbaka till den yngre Ida och berätta hur livet skulle ändra sig. Hur lycklig hon kommer bli och hur det ljusnar vid horisonten. Men det går ju inte för hon är jag.

i lurarna: Paul Simon - Nobody but you

Äntligen är bilderna klara! Jösses, det har nästan varit heltidsjobb i tre dagar…

De ligger allihop i mitt Flickr-album, men jag har delat upp dem på två album. Klicka här för att komma till det första albumet (det “riktiga” med alla favoritbilder från hela resan) och klicka här för att komma till det andra albumet med svart-vita porträttbilder av nära och kära.

Så. Välkommen att kolla bilder! Kommentera gärna, antingen här eller på Flickr. Det är alltid kul att höra vad ni tycker!

För övrigt har det varit några väldigt lugna dagar. Idag tog jag en liten sväng med min nya cykel och lyckades såklart pricka in ett ösregn… så när jag kom hem var jag både kall och blöt. Suck!

i lurarna: Doris - Did you give the world some love today, baby?

Vi är hemma!!

Jag trodde att jag skulle flyga på bloggen och uppdatera så fort vi kom innanför dörren, men det har inte lockat… Nu har vi varit hemma nästan två dagar och jag har bara skjutit det framför mig. Det Första Inlägget.

Det är svårt att sammanfatta tre veckor på resande fot… Jag kan bara säga att det har varit omtumlande, underbart, roligt och slitsamt på samma gång. Vi har gjort saker varje dag, hälsat på folk och sett oss omkring på västkusten. Inte en enda dag har vi suttit still och bara smält allt, och det är kanske det som kommer ifatt nu. För vi är stentrötta. Vi sitter och slösurfar, går igenom våra bilder och orkar inte göra mycket mer. Igår kväll skulle vi se en film, men jag somnade efter tjugo minuter. Då var klockan knappt nio!

Jag sitter och går igenom alla bilderna och förminskar, sätter på ram och grejar. Snart kommer Flickr-albumet vara fullt av nya bilder och det blir nog där jag lägger upp en liten reseberättelse också.

I Sverige hade jag tänkt packa med mig en massa saker som jag saknat här i Quebec, men det blev inte så himla mycket. När jag väl stod där bland mina flyttlådor så var det inte så mycket som var intressant att ta med… Det blev en del kläder, ett tiotal cd-skivor och några pocketböcker. Plus att jag importerade vaniljsocker, bakpulver, två paket Wettextrasor, ICA’s vaniljsås, jordgubbs- och citronfromage samt en hel del Sverige-grejer. Nu vajar den svenska flaggan på balkongen och vi har en liten bordsflagga att ta fram till födelsedagar. Dessutom köpte jag ett storpaket med små tårtflaggor, en liten pin med den svenska och den kanadensiska flaggan tillsammans och en nyckelring med flaggan på.

Trots terrorhot på Heathrow så hade vi inga problem alls när vi åkte hem. Dagen innan avresan såg jag på deras hemsida att man fortfarande bara fick ta med sig plånbok och pass som handbagage och att de krävde minst fyra timmar i transittid. Det stressade mig en hel del eftersom vi bara hade knappt två timmar… men när jag pratade med en stressad tjej på vår resebyrå så lovade hon att vi skulle hinna med vårt kanadaflyg.

Allt gick hur som helst jättebra och vi slapp till och med att checka ut och checka in väskorna på Heathrow som resebyrån hade sagt att vi skulle bli tvungna att göra. Det enda vi märkte av var att det fortfarande var förbjudet att ta med sig vätska in i planet. Det stod vakter vid ingången till flygplanet och kollade igenom allt man hade med sig så att det inte fanns vattenflaskor eller andra vätskor.

Vid passkontrollen i Montreal fick jag uppleva friheten med ett visum. Kvinnan bakom luckan kikade i mitt pass, bläddrade i mitt visum och stämplade. Sedan var det raka vägen genom tullen. Hurra! När jag kom till Kanada i maj förra året blev jag ju invinkad till Immigrationen där de ritade ett hjära på mitt deklarationspapper och ville öppna min resväska för att kolla att jag verkligen bara var turist… Skönt att slippa!!

Nu när vi kom hem stod min nya, fast begagnade, cykel och väntade i cykelstället. Jag köpte den av Beth innan vi åkte till Sverige, och nu hade hon lämnat den här när hon åkte hem till sig. Än så länge har jag inte varit ute och åkt men snart blir det. Frihet!

Kallelsen till Lingvistikprogrammet har också kommit och jag blev antagen till alla kurser som jag hade valt. Den 7 september börjar jag och jag är redan lite, lite nervös! Det ska bli spännande och jobbigt på samma gång. Nystart.

Från och med idag är det nytt lösen som gäller. Om du inte redan fått det i din maillåda så får du maila till mig på vaniljblog @ yahoo.se och be om det.