Sebs mamma C fyller år på nyårsafton och firandet brukar tydligen sedan tjugo år tillbaka gå av stapeln hemma hos Sebs pappa M och hans fru. I år är saker lite annorlunda. Sebs pappa har bytt till en ny kvinna och C vill inte kräva att den här nya lite okända kvinnan ska bjuda hela familjen på nyårsmiddag.

När Seb fick höra det lite känsliga problemet så erbjöd han sig genast att stå för bjudningen. Fast sätt in “Ida kan” mellan “att” och “stå”. Min pojkvän är inte särskilt händig i köket. Så nu ska jag bjuda hela svärfamiljen på nyår- slash födelsedagsmiddag på nyårsafton. Visserligen hemma hos Sebs pappa, men ändå.

- Jaha?! sa jag och stirrade på Seb. Vad hade du tänkt dig att jag ska bjuda på då?

- Ja, något svenskt! Alla vill äta svenskt på nyår i år.

- Fast VAD?

- Men du kan väl göra den där goda mjuka pepparkakan som jag älskar? Den kommer göra stor succé!

Något säger mig att Seb inte riktigt förstår konceptet med nyårsmiddag. Jag däremot, jag förstår och börjar redan flämta efter luft.

Det är konstigt hur kallt det kan vara när det “bara” är -3 grader. Jag vet ju att det kommer bli jättemycket kallare senare i vinter, men nu känns det liksom maxkallt.

När jag kom hem från skolan idag så hittade jag det här i kylskåpet:

Vardagsromantik!

Eftersom jag försöker äta snällmat så passade det bra med ugnspannkaka till middag. Med hallonsylt - mums!

Jag har precis överträffat mig själv i matlagning. Ibland när min mage inte mår bra (läs: magkatarr) så brukar jag laga något snällt och mjukt som inte ska göra ont. Idag blev det kokt lax, kokt potatis och äggsås.

Vilket verkade bli riktigt lyckat, tills jag upptäckte att jag hade bränt såsen i botten av kastrullen. Och det upptäckte jag inte förrän jag hällt sås över laxen och potatisen. Sedan slog det mig att jag hade glömt salta och peppra såsen, så då gjorde jag ett svep med saltströaren över hela tallriken.

Hmm. Jag har inte ätit något så salt i hela mitt liv. Efter någon minut satt jag och letade äggbitar som hade ramlat mellan potatisarna och klarat sig undan saltattacken, men de var få. Fisken var också saltare än vanligt och det blev mycket kvar på tallriken.

Note to self: två kokta potatisar är nog när jag äter själv. Fyra är för mycket. Alldeles för mycket.

Och så såg jag den här videon alldeles nyss, och skämdes så jag höll på att dö. Det här var ju min favorit en gång i tiden - vad har hänt? Jag är bara glad att jag inte satt där i publiken, då hade jag nog nästan börjat gråta. Idiot-Kramer.

Skolan rullar på och vi började just på den fjärde sista veckan. Det är skönt att räkna ner! Jag har tre tentor kvar i slutet av terminen och ett arbete som ska lämnas in om tre veckor. Arbetet gör jag tillsammans med en annan tjej, så det känns rätt lugnt. Det är bara lite jobbigt att vi har totalt olika uppfattningar om arbetsfördelning… hon skjuter upp allt till sista sekunden och verkar inte alls bry sig om att vi ligger jätteefter, och sedan dyker hon upp på våra möten och har glömt att ta med sig det hon skulle förbereda. Lite tröttsamt, men jag känner att jag kan vara nöjd med min egen insats i alla fall.

Igår kom den andra snön, och den här gången verkar den vilja ligga kvar. Det var isvind när jag gick till och från skolan och även om jag hade halsduken runt ansiktet så frös mina öron och kinder till is… Jag funderar på att skaffa mig en rånarluva.

Jag finns kvar! Fast livet är så tråkigt just nu och dagarna går i slow-mo. Den här veckan är den förfasade tentaveckan. En i morgon, en på fredag och en på måndag efter helgen. Sedan ska jag sova!

Den 4 november förra året visade sig vara min och Sebs första otursdag. Och i helgen visade det sig att det kommer fortsätta vara så. 4 november ska tydligen alltid vara “Dagen om alltets jävelskap i vårt liv”.

Vi skulle åka till Montreal med hyrbil. Snabb visit, lördag och söndag. På lördagen skulle jag åka till mitt älskade och efterlängtade IKEA och länsa deras matbutik samt köpa en adventsljusstake. Senare på kvällen skulle vi hänförda se Sebs mamma göra debut i en musikal. I kören, men ändå. På söndagen skulle vi hälsa på min svenska vän som bor utanför Montreal och byta saker med varandra.

Fast när klockan var elva på lördagsförmiddagen så verkade det inte som om vi skulle åka någonstans. Biluthyrningskillen hade kommit hem till oss och hämtat upp oss (trevlig service!) i en gigantisk Lincoln och nu stod vi på kontoret och fyllde i papper. Eftersom det är jag som kör så var det mitt mystiska svenska körkort som skulle kollas. Sedan skulle det dras depositionsavgift på mitt VISA-kort innan vi kunde åka iväg.

Fast det var just det. Bilhyran skulle kosta ungefär 700 svenska kronor. Men killen skulle dra 2000 kronor i deposition. Jaha, sa jag och lämnade över mitt kort medan jag funderade på hur mycket jag egentligen har på det där nästan-döda-Nordeakontot.

Nä, det var ju inte så mycket. Maskinen pep och killen suckade. Kortet hade inte gått igenom. Och det måste vara förarens kort, det måste vara ett VISA-kort och nu kunde han inte dra mitt kort någon mer gång för det var spärrat i 24 timmar.

Jaha. Seb bleknade och mina kinder blossade. Av skam. Killen fick köra hem oss igen och det var nog den pinsammaste resan i mitt liv.

Sebs mamma grät när han ringde och sa att vi inte kunde komma. Hon var helt outsägligt besviken. Så ringde han till sin pappa och pappan kastade sig i bilen för att köra tre timmar till Quebec och hämta oss.

Så sent på lördagskvällen kom vi till Montreal, efter att Sebs pappa kört 6 timmar på den långa, raka och tråkiga motorvägen mellan Montreal och Quebec. Vi hann till musikalen och Sebs mamma svimmade nästan av lycka när vi dök upp och hälsade på henne efteråt. Hon var klädd som Audrey Hepburn och peruken svajade när hon kastade sig om halsen på sin son.

När vi kom tillbaka till Sebs pappas hus sa hans sambo att hon gärna ville åka till IKEA med mig på söndagsmorgonen, om jag ville. Och jag blev så himla glad! Jag hade totalt gett upp hoppet om adventspynt och svensk mat…

Klockan åtta på söndagsmorgonen stod vi och gäspade i köket, hon och jag. Sedan åkte vi och kom fram precis när de öppnade. Vi hade verkligen hur kul som helst, båda lika jultokiga. När vi kom fram till julavdelningen stod vi bara och hoppade och klappade i händerna - Noël!! Noël!!

Jag köpte adventsljusstake och en massa andra grejer till lägenheten. I mataffären köpte jag mazariner, hallon- och lakritsbåtar, mintchoko, lingonsylt, julte, två småsmå flaskor julmust som ska sparas till adventsfikat, pepparkakor, Blossa alkoholfria glögg och en kanelbulle som jag åt upp i bilen.

Lycka!
Sedan var det bara ett uppdrag kvar. Att hälsa på svenska Sofia utanför Montreal. Utan att jag märkte det tog Sebs pappa en annan motorväg än den jag var van vid och jag tappade totalt lokalsinnet. I fyrtiofem minuter irrade vi omkring på olika av- och påfarter i förorten… vi passerade ett minnesmärke till Céline Dion i den lilla stad där hon vuxit upp och vips var vi totalt fel ute. Sebs pappa svettades och jag skämdes ihjäl. Jag hade verkligen ingen aning om var de bodde. Kaxigt nog hade jag varken tagit med mig vägbeskrivning eller deras telefonnummer. Jag litade på att de två gånger jag kört dit tidigare var etsade i mitt minne.

Tji!

Vi fick åka vidare till Quebec utan att ha träffat Sofia. Pinsamt, igen.

Och så var den helgen slut. Det blev mysigt i lägenheten men minus på självkänslekontot.