Bailey har precis börjat upptäcka världen omkring sig och nu sprids glada leenden och små kluckande pågångskratt överallt. Härligt! De senaste två dagarna har han börjat tycka mycket om att sitta i sin baby sitter och kika på de hängande leksakerna:

Goding! Och nej, det här är inte min vanliga Ida-röst… men av någon anledning måste jag liksom sjunga varje ord som jag säger till Bailey. “Hallååååå!” Tyvärr kunde jag inte locka fram ett leende på just den här filmen men jag ger inte upp. Så fort kameran kommer fram så blir han så koncentrerad på den att han inte ser mig längre och då blir det inga leenden. :down:

(fast med detta är inte sagt att vi skrattar oss igenom dagarna och nätterna. Det är fortfarande många, långa skriktimmar som tär något enormt på både mig och Seb. Men däremellan är han så här glad och go!)

Åh, tack alla som har skrivit kommentarer (eller skickat mail) efter mitt förra inlägg! Det går inte att beskriva med ord hur skönt det känns att ta emot era tips, kramar och uppmuntrande ord… Att känna att man faktiskt inte är ensam är värt allt just nu. :hjartan:

Det känns som om vi provat precis allt man kan tänka sig. Ibland tystnar han av att bli runtburen, ibland tystnar han av att bli inrullad i en filt, ibland hjälper det att lägga honom på magen över knät och klappa honom på ryggen… oftast hjälper ingenting.

Petra: tack för tipset om DVD:n! Den verkar vara guld värd! Jag ska kolla om jag kan få tag i den härifrån.

Min familj kom i tisdags så nu kommer det vara tyst här i bloggen. De åker hem den 4 juli så då kanske det kan bli en uppdatering med mycket bilder. :wohoo:

Många kramar till alla er! :hjartan:

Det har varit tyst här några dagar och det beror på att jag inte mått riktigt bra. Dels har jag en förkylning som ligger och lurar utan att riktigt bryta ut och dels har jag känt mig väldigt nere de senaste dagarna. Det är en massa som snurrar runt i huvudet och jag får ingen riktig ro… och jag känner att Seb inte förstår och att jag är helt ensam i hela världen. Typisk Ida-depp med andra ord.

Efter inlägget då jag skrev om Baileys magknip hade han några dagar som var helt underbara. Han sov gott och länge och hade inte en enda skrikstund. När han var vaken var han så nyfiken och härlig att vara med. Jag skriver “var” för det varade bara i två dagar. Nu har vi haft tre dagar och nätter med en bebis som gråter hela sin vakna tid. Han sover hyfsat när han väl somnar, men och sedan är det en ändlös vaka då han är helt otröstlig. Både jag och Seb har varit helt förtvivlade och känt de där tabukänslorna som man knappt vågar erkänna… Ilska, vanmakt, frustration… Aldrig att jag skulle göra min Bailey illa men jag förstår faktiskt föräldrar som i stundens hetta skakar om sin bebis för hårt. Man blir helt knäpp i huvudet efter några timmars otröstliga skrik. Särskilt om natten när stressen för att störa grannarna är högre än på dagen…

När jag vaknade vid tretiden inatt kom Seb in med Bailey i sovrummet och bara räckte honom till mig. Så sa han “Jag börjar hata honom” och gick ut igen.  Gud, vad det gjorde ont att höra… men jag förstår honom. Jag kände precis likadant igår natt när det var jag som var ensam uppe.

Usch, det här känns fruktansvärt att skriva. Jag vill inte vara en mamma utan tålamod! Och jag klamrar mig fast vid tanken på att det här är en fas, en tillfällig period som kommer gå över. För det måste den göra.

Kära Bailey,

Idag fyller du en månad. En dag kommer vi säkert se tillbaka på den här tiden och skratta. Vi kommer minnas den här tiden som en enda lång glittrande eftermiddag med regnbågar och fontäner i motljus. Och så kommer vi skylla all frustration och hopplöshet på sömnbrist – för hur jobbigt kan det egentligen vara med en söt och gosig liten bebis i huset?

Jo tack. De senaste två dygnen har varit riktigt tunga. Vi tror att du har magknip, men vi vet inte säkert. Du sover tjugo-fyrtio minuter i taget och vaknar med ett vrål. Vi matar, rapar dig, sjunger, pussar, kramar, bär dig runt i lägenheten och inget verkar hjälpa. Du tystnar i någon minut och kommer sedan igen med större kraft. Du är ledsen och arg och vi kan inte hjälpa dig.

Fast så kommer det en stund då och då när du är vaken och nöjd. Du sitter länge och tittar på oss, följer oss med blicken och sticker till oss ett sällsynt leende. Då tåras våra ögon av glädje. Allt är värt de där små guldstunderna.

Du har snabbt blivit allt starkare, både i ben och nacke. Du vill gärna stå när du är i vår famn och då reser du dig själv på vingliga små kycklingben.

Redan när du bodde i min mage så förstod vi att vi skulle få envis, temperamentsfull liten bebis. Så fort vi knackade på magen så kom en spark så stark att hela magen hoppade. Och varje gång jag satte mig ner så gav du mig karatesparkar i revbenen. Efter tio sekunder. Noll tålamod! Än så länge håller det här temperamentet i sig och det ska bli kul att se vad du blir för en person när du blir större.

Äntligen har maten börjat fungera bättre. Vi mixar amning och tillägg och du verkar vara nöjd med det. Fast när du ligger vid mitt bröst verkar du kunna äta precis hur länge som helst… om du fick bestämma skulle du vilja bli ammad tjugofyra timmar om dygnet!

Du har börjat kunna sova själv om vi lägger dig på mage på en filt på golvet. Fast fortfarande verkar du ha dina vakenperioder på natten och sovperioder på dagen. Du är så lik din far… Vi hoppas att vi kan snurra rätt dygnet för dig innan tisdag i nästa vecka för då händer något väldigt speciellt. Din morfar, mormor, moster och morbror ska komma på besök! Tänk så mycket de längtar efter dig – mormor längtar så mycket att hon till och med ska ta flyget för att se dig! Det är du den enda som kan få henne att göra, det lovar jag.

Att bli mamma har inneburit något som jag inte var beredd på. Det kan vara hur jobbigt som helst och jag kan gråta av vanmakt över att inte kunna hjälpa dig – men när du ser på mig med dina stora blå ögon och när jag snusar in doften av din hud så älskar jag dig mer än något annat på jorden. Tänk att just du blev vår.

kärlek från mamma

Ett par dagar efter vi hade kommit hem från bb med Bailey skickade jag mail till mina quebec-vänner. Jag berättade att han äntligen hade kommit och bifogade ett foto. Alla visste att vi när som helst skulle bli tre i familjen och jag hade till och med fått några mail från folk som undrade hur det gick.

Av femton mail som jag skickade ut har jag fått fem svar. Bland de som inte har svarat finns Jocelyn och Beth, de två som jag står närmast av alla jag skickade till. Beth kommer till och med till Québec i sommar och vi pratar då och då i telefon - men hon har inte svarat. Några av de andra som inte har svarat kan jag förstå lite mer. En är till exempel i Kina och jobba på någon avlägsen skola och en annan vet jag gör någon slags militärtjänstgöring någonstans. Men de andra? Skickar man inte ett “grattis och lycka till”-mail när någon kompis fått barn? Eller är det bara jag som väntar mig för mycket?

Kanske är jag mest besviken över Jocelyns tystnad. Hon bor just nu i Paris och har mailat mig flera gånger under de senaste månaderna och velat ha nyheter om graviditeten. Och hon var så glad när jag berättade att jag var gravid att hon grät. Men nu - total tystnad.

En annan av de jag skickade mailet till var en engelskspråkig kanadensare som gick i min klass nu på vårterminen. Han var väldigt engagerad i graviditeten och vi mailade några gånger när terminen tog slut. Jag var helt säker på att han skulle bli jätteglad över Baileys ankomst, men jag har inte hört ett ljud.

Man knyter många band med andra utlänningar (eller anglo-kanadensare) när man bor så här. Alla letar efter någon att prata engelska med och man dras lätt till varandra. Ofta tror man att de där vänskapsbanden är starka men det visar sig ibland att de bryts när man skiljs åt.

Imorgon fyller Bailey fyra veckor och det känns helt otroligt. Å ena sidan går dagarna jättefort och det känns som om han fyllde tre veckor typ igår… men å andra sidan kan vi inte fatta att vi bara haft honom i fyra veckor! Det känns som ett helt år sedan jag gick runt här med min stora, stora mage (saaaaaknaaaaar!!!) och klagade!
Här kommer lite nya bilder från de senaste dagarna:

Baileys hår har vuxit massor i nacken!

… sover ensam! (och kolla in korgen in action! Den används jämt eftersom vi byter alla blöjor på vardagsrumsgolvet eller i sängen i sovrummet. Bästa prylen!)

En vanlig syn…

… och en annan vanlig syn!

… och ibland är han världens sötaste lilla gryn! :love:

Nu är klockan snart sju på morgonen och mitt skift håller på att ta slut. Jag och Seb har börjat sova åtta timmar per dygn (alltså en av oss i taget) och det gör en jättestor skillnad på humöret och hälsan. Eftersom jag inte helammar så funkar det utmärkt för Seb att flaskmata medan jag sover. Det enda som är lite tråkigt och ibland jobbigt är att vi är ensamma mycket med Bailey. Seb verkar inte bry sig särskilt mycket om det men jag kan tycka det är svårt att hantera en lessen och gråtig Bailey på egen hand… det känns hundra gånger lättare när vi är vakna båda två och kan hjälpas åt.

Förresten - en fråga till alla mammor: Vad är ert bästa magknip-knep? De enda tipsen jag kan hitta är att man ska massera magen i cirklar, men det funkar inte alls. Bailey blir tvärtom ännu argare om jag försöker stryka honom på magen mitt i en knipattack… Men vad annars kan man göra? Hjälp, please!

Nu är det bara tio dagar kvar tills vi får besök av min familj! Vi längtar jättemycket, både jag och Seb och det känns helt overkligt att de verkligen ska komma hit! Det är ju första gången jag får besök “hemifrån” och det är så mycket jag vill visa dem. Sedan ska de ju såklart också få gosa järnet med sitt barnbarn/syskonbarn och det ska också bli kul. Jag hoppas verkligen att vi har hunnit få ännu mer ordning på livet tills dess och att deras vistelse här blir mer än att bara titta på när jag ammar… :laugh:

Förresten igen. Ett tips till alla utlandssvenskar: sajten Expat Women!

Tack för alla tips och all information om fallreflexen/mororeflexen! Jag har googlat och läst på lite och det verkar ju som om allt är normalt och att det är en reaktion som många bebisar har. Skönt!

Häromdagen gjordes ett enormt framsteg för oss alla tre. Bailey hade somnat i sin pappas famn och han (Seb) bestämde sig för att testa ett litet experiment. Vi har ju försökt en miljon gånger att lägga ifrån oss Bailey när han sover, men han vaknar alltid och skriker jättehysteriskt. Den här gången la Seb honom på den tjocka filten vi har på golvet i vardagsrummet - men på mage! Och det funkade! Bailey sov som en stock och de trötta föräldrarna (med ömmande armar efter att ha burit runt honom dygnet runt i tre veckor) gapade av förundran. Vi stod en stund och väntade på det stora skriet, men det kom inte och Bailey sov där på golvet i tre timmar!

Nu förstår jag om vi får negativa reaktioner på den här lösningen av sovproblemet… jag vet mycket väl att alla rekommendationer (förutom Anna Wahlgrens) säger att man absolut inte ska låta bebisar sova på mage… men nu funkar det här för oss. Såklart sitter vi och har stenkoll på honom eftersom vi aldrig lämnar hans sida, och såklart kollar vi att han andas typ en gång var femtonde sekund… men jag förstår ändå om ni reagerar.

————————————————————

Förresten. Så här effektiv var jag för en stund sedan:

Först gick jag till köket med min tekopp för att värma på mitt kalla och orörda te som Seb hade fixat till mig flera timmar tidigare. På vägen snappade jag upp några söliga tvättlappar som låg på fåtöljen.

I köket såg jag all disk i diskhon och ställde ifrån mig koppen + tvättlapparna på diskbänken. Tömde diskstället och diskade. Torkade diskbänken och fick syn på tekoppen. Ställde in den i micron.

Fast micron var smulig och fläckig så den fick jag torka ur först. Och så diskade jag det där glasfatet som finns i micron. Sedan ställde jag in tekoppen igen och satte micron på 2 minuter.

Tog med mig de smutsiga tvättlapparna och lämnade köket.

På vägen till badrummet såg jag att våra två IKEA-plastbackar som vi har till återvinning var nytömda (!) - men smutsiga. Jag tog med mig dem till badrummet för att tvätta ur dem. Såg också en liten fläckig pyjamas som låg på vagnen i hallen och tog med mig den.

I badrummet lade jag det smutsiga på golvet och tänkte att jag skulle komma ihåg att lägga det i tvättkorgen i sovrummet. Tvättade ur plastbackarna i badkaret. Fast jag behövde hushållspapper för att torka ur dem så jag gick tillbaka till köket.

Hämtade hushållspappersrullen och såg samtidigt Baileys små strumpor på köksgolvet (hur hamnade de där?). Tog med mig hushållspappersrullen och strumporna till vardagsrummet där Seb satt och matade Bailey.

Trädde strumpor på små kalla fötter och såg att blöjkorgen på golvet var tom. Gick till garderoben i hallen för att ta en bunt blöjor och fick syn på backarna genom den öppna badrumsdörren. Tog med mig blöjorna till badrummet och lade dem på handfatet. Torkade ur backarna med hushållspapper och ställde ut dem i hallen. Men så såg jag att någon spillt något klibbigt (sylt??) på hallgolvet och gick tillbaka till badrummet för att hämta trasa. Hade fortfarande hushållspappersrullen i handen.

Blötte en trasa i varmt vatten och råkade trampa på smutstvätten. Tog upp den och såg samtidigt blöjorna som låg kvar på tvättstället. Klämde fast blöjor under ena armen och tog smutstvätten i handen. Gick till sovrummet och lade smutstvätten i tvättkorgen.

Gick ut i hallen och lade ifrån mig blöjorna och hushållspappersrullen på vagnen medan jag torkade av golvet. Tog sedan med mig blöjor, hushållspapper och smutsiga trasan till köket och satte tillbaka rullen på sin plats.

Tog med blöjorna till vardagsrummet och fyllde på blöjkorgen. Märkte att jag hade smutstrasan i handen och gick till sovrummet med den. Lade trasan i tvättkorgen och tog med mig Baileys filt som låg på sängen.

Gick tillbaka till vardagsrummet och lade filten om Bailey som nu hade somnat i pappas famn. Satte mig på en stol och andades lite.

Seb tittade på mig och undrade hur det gick med mitt te.

Gick ut i köket och hämtade tekoppen ur micron. Teet var kallt. Suck.

Sebs familj expanderar verkligen under 2007! Näste bebis att ansluta sig är den här killen, här i Sebs pappas famn:

… grand danoisvalpen Zed!

Hmmm… den här lille killen är alltså bara sex veckor gammal!

Här är Zeds morfar och en förhandsglimt om hur stooor han kommer bli! Jag kan ju tillägga att Sebs pappa är ungefär 175 cm lång - även om han ser ut att vara 150 cm vid sidan av den här kalven…

Valpen flyttar hem om 2-3 veckor och det ska bli så kul att se honom! Jag älskar hundar men har aldrig haft någon egen. Seb har däremot nästan alltid levt med hund under sin uppväxt. Först hade de en annan grand danois och sedan hade de ju underbare Doum-Doum som vissa av er kanske minns? Här är jag och Doum några månader innan han dog…

Oj - slut på vilan! Nu vaknade godbiten…

Alltså, nu väljer ju jag bilder där Bailey ser väldigt söt och go’ ut - men sanningen är att han inte är så rolig att umgås med just nu… Han vaknar med ett ilsket skrik och sedan är det gallvrål fram tills maten är serverad. Bröstet ratas i regel men flaskan går bra. Blöjbyten vrålar han sig igenom tills han tappar rösten eller andan, vilket som nu händer först. Han är absolut otröstlig och det gör så ont i mitt hjärta när jag inte kan få honom lugn och trygg. Vad gör man?!

Han har också börjat med något som vi inte riktigt förstår. När han ligger på rygg och inte har kroppskontakt med oss (vilket egentligen bara händer vid blöjbyten) så spärrar han plötsligt ut armarna och stirrar ut i luften. Och så ser han helt livrädd ut i några sekunder innan han drar efter andan och börjar gallskrika. Det är som om något skrämmer honom och jag funderar på om det kan vara att han liksom tappar balansen. Så fort han råkar rulla lite åt ena sidan så reagerar han så där… eller så gör han det ändå utan någon anledning. Vi brukar ta hans händer och lägga vår kind mot hans för att försöka lugna honom men det hjälper aldrig. Det är bara att skynda på med nya blöjan och försöka låta bli att bli stressad och ledsen över hans hjärtskärande gråt.

Här är lite bilder från de senaste dagarna. Såklart bara tagna i stunder när han sover eller är nöjd och glad…