Nu åker vi till Montreal. Tillbaka på måndag!

Tack för alla era kommentarer på förra inlägget! Jag tycker precis som ni - att det är helt oerhört korkat och genomdumt att ens hinta om att mamman kan dö ifrån familjen, särskilt när provet inte visar mer än cellförändringar. Jag kan bara hoppas på att nästa prov inte visar någonting och att den här saken snart är ur världen. Hur som helst så ska jag prata med den gynekolog som gör nästa prov (den 16 nov) och berätta vad min barnmorska sa. Gynekologens reaktion får styra nästa steg. Om hon/han blir väldigt upprörd och råder till anmälan så gör vi det, annars lägger vi det bakom oss.

Jag hade cellförändringar på ett cellprov jag tog för ungefär fem år sedan i Göteborg och på återbesöket visade testet ingenting. Så jag hoppas att det blir samma sak den här gången.

Bailey-sömnen är fortfarande väldigt jobbig och fungerar inte alls. Han somnar i och för sig ganska “snällt” vid tio-tiden på kvällen, men vaknar fem-sex gånger på natten. Ibland ligger han bara och grymtar och “gräver” i sängen, men går vi inte upp och vaggar så somnar han aldrig om av sig själv. Ibland vaknar han på riktigt och är antingen lärkglad eller väldigt ledsen och skrikig. Då är det mycket svårare att söva om, såklart. Men vi fortsätter som vi gör och hoppas att han snart kommer börja sova hela nätterna.

Till slut skulle jag vilja be om hjälp. Jag letar efter webbutiker där man kan köpa hemsydda, hemstickade eller hemvirkade bebiskläder och bebisgrejer. Ge mig era bästa tips! I år finns det ju en Bailey, en kusin Leeloo (född 21 september) och dessutom en liten syssling som föds vilket ögonblick som helst (HEJA Charlott!!) och det är alltid roligare med lite unika kläder, tycker jag.

Och när ni ändå är igång får ni gärna tipsa om andra webbutiker som har bra julklappstips. Alla möjliga adresser är välkomna (bäst om ni har bra erfarenheter av företaget, såklart).

Nu ska jag börja beta av det enorma tvättberg som just nu ligger sorterat i högar på sovrumsgolvet och någongång under alltihop ska jag ta bebisen på promenad. Det är sviiiinkallt (2 grader och snålblåst) så det blir overall på!

Häromdagen var jag hos min barnmorska på besök. Hon ringde mig i förra veckan och bad att jag skulle boka en tid i den här veckan eftersom hon hade något att prata med mig om. Tiden var i onsdags förmiddag och vi (ja, vi var där alla tre) fick, som vanligt när det gäller den här barnmorskan, sitta i väntrummet i en och en halv timma. Hon envisas med att dubbelboka alla tider hon har och sedan, såklart, bli jätteförsenad. Bailey somnade i vagnen men hade på sig fleeceoverall och vaknade plötsligt, genomsvettig och ledsen.

Så kom vi in till henne och hon tog genast Bailey ur Sebs famn och satte sig med honom i knät. Bailey blev jätterädd och skrek så tårarna sprutade och då blev hon lite sur för att vi inte “vant honom mer vid att vara bland folk. Det är inte bara mamma här i världen!“, sa hon till honom. (Hon vet ju inte att han inte alls är mammig. Däremot är han ju bara van vid oss två). Men hon behöll honom i knät och efter någon minut blev han lugn och fin igen. Han satt där bakom det stora doktorsskrivbordet och såg på oss med stora ögon.

Så berättade hon för mig att hon hade fått svar på cellprovet hon tog på mig för tre månader sedan vid återbesöket efter förlossningen. Det visade tyvärr något som kunde tolkas som celler i precancerstadie och jag skulle behöva boka en tid för nytt cellprov på gynmottagningen på sjukhuset.

Gulp.

“Ja, eller så är det ingenting” fortsatte hon. “Du kan ha haft en tillfällig inflammation eller så var det bara ett dåligt test. Om det hade varit utvecklad cancer hade de skrivit det på provsvaret, så det är det inte. Men som sagt, det kan vara att du har celler i precancerstadie.”

Jag fick en remiss till sjukhuset och så vände hon sig till Bailey. “Du får allt bli lite mer van vid andra människor, lilla gubben! Inte vara så mammig! En dag kanske det bara är du och pappa i familjen!” HAHAHA

Och jag satt där och bara tittade. Inte förrän vi kom ut ur rummet gick det in vad hon hade sagt.

Får man säga så? Får man säga så till en fem-månader gammal bebis medan föräldrarna sitter bredvid? Får man ens lov att så ett frö i mammans hjärna?

Idag var vi på barnkliniken med Bailey och fick träffa en barnläkare. Som jag har sagt tidigare så har man inget BVC här utan man får själv boka tid med en barnläkare om det är något man undrar över. De föreslår att man träffar dem ungefär varannan månad i samband med vaccinationen.Så doktorn vägde (7950 gram) och mätte (64 cm) Bailey och konstaterade att han inte bara fortsätt växa enligt sin kurva utan är helt ikapp “normalkurvan” för sina jämnåriga. Hurra! Han lyssnade på hjärta och lungor, kollade testiklar och kände på magen. Och så tittade han i öronen och sa “OJ, här måste ni allt skölja lite mer med vatten! Det var väldigt mycket vax… eller vänta… Nej, det är inte vax, det är hår! Han är ovanligt luden i öronen!!” Haha! Det är något som kommer växa bort men det var ändå en kul kommentar.

Sedan kollade han om Bailey kan sitta (nej) och tyckte att vi skulle träna lite mer på det. När vi pratade sömn så spände han ögonen i mig och sa att det var väldigt dåliga vanor vi lärt honom. Inte studsa honom till sömns! Aldrig ta upp honom om han vaknar på natten! Han måste lära sig att somna själv och det omedelbums!

Vi suckade mest och sa att vi visst ska försöka, men att Bailey inte är som andra bebisar. Han är så fruktansvärt pigg att han vaknar av minsta lilla ljud och det gååår helt enkelt inte att få honom att somna om om man inte tar upp honom och vaggar. Och ibland hjälper inte ens det. Men doktorn höll fast vid sin uppfattning. Vi måste bli mer konsekventa och ha hårdare regler.

Sedan blev det spruta (bara en den här gången) och Bailey grät i två sekunder, sedan var det bra och vi åkte hem.

Nu sitter vi här, klockan är elva på kvällen och Bailey ligger och är ledsen i sin säng. Vi ska försöka tre nätter har vi sagt och sedan får vi se hur det har gått. Vi ska bara gå in, klappa och prata lugnt men inte ta upp honom. Sedan gå ut och gå tillbaka efter någon minut och göra om samma sak. Tills han somnar. It’s going to be a long night.

Tack för alla era ord. Det hjälper oerhört att veta att någon läser. Att någon ser mig när det känns som om jag är ensam i hela världen.

Han somnade halv ett, vaknade klockan sju för att äta lite och somnade sedan om. Sover fortfarande (klockan är 10:30)… Så mycket har han inte sovit på jättelänge - kanske blev även han för trött till slut?

Vi ska till barnmottagningen på torsdag och träffa en doktor för vanlig rutinkoll. Då kommer jag inte gå därifrån förrän de har gett mig några svar. Varför är han så här och vad ska vi gör åt det?

Jag mår mycket bättre nu när jag fått sova en hel natt. Och är det inte alltid så att panik kommer om natten och att det känns lättare när dagsljuset kommer in genom fönstren?

Och mamma, du är för söt - “jag har läst på Googles”. Men du har rätt. Jag ska googla sömnproblem och se vad vi får upp.

Jag orkar inte längre. Jag orkar fan inte längre. Han vägrar sova. Nu har jag suttit med honom i en halvtimma, gungat i gungstolen, studstat honom upp och ner. Det är enda sättet att få honom att sova och har varit så i flera veckor, kanske månader. Han är dödstrött men vägrar sova. Hela kroppen spjärnar emot och jag får hålla emot hårt för att han inte ska slänga sig ur famnen på mig. Lägger jag ner honom kan han ligga och titta på leksaker i några minuter men börjar snart gnälla. Gråta. Börja om hela proceduren från början.

Klockan är halv tolv. Jag har ont i hela kroppen och tårarna rinner. Klump i halsen. Jag vill bara att han ska hålla tyst och sova. Igår natt vaknade han åtta gånger. Varje gång jag hade lagt mig i sängen och börjat slappna av så vaknade han… Stora, klara ekorrögen i mörkret. Han pratar högt och ’skriker’ (inte gråtskriker utan testar-rösten-skriker). Jag vaggar, vyssjar, matar, gråter. Det surrar i hela ryggen och jag vill bara sova. Sova. Sova.

Han är helt otrolig. Vi har hållit honom från att sova efter klockan 17 och ändå är han inte trött. Vi har badat, matat, han har lekt i timmar, hoppat i hoppgrejen tills han är svettig, lekt i gymmet… Ändå inte trött. Han ligger på filten på vardagsrumsgolvet nu. I pyjamas. Leker. Det bränner bakom mina ögonlock och svider i halsen av på-väg-gråt. Snälla, sov.

Det är så förbannat jobbigt just nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag ligger hur långt efter i skolan som helst och vet inte när och hur och om jag ska komma ikapp. Måste ikapp. Annars ryker CSN och då blir jag återbetalningsskyldig det jag fått under terminen. Alltid dessa förbannade pengar som styr.

Jag vill inte vara så trött. Jag vill inte vara så arg på honom hela tiden. Jag vill att han ska bli trött av sig själv och ge signaler att han vill sova. Varför fungerar det inte för oss?

Och det spelar ingen roll om det är jag eller Seb som går upp på natten. Jag vaknar i vilket fall som helst och ligger med bultande puls tills Bailey sover igen. Ibland kan det ta en timma mitt i natten. En timma av gråt, gnäll. Tvång. Du måste sova. Vi måste sova.

Jag orkar inte. Ibland vill jag bara lämna bort honom. Vem som helst. Kom och hämta honom.

Jaha, här sitter jag. Det är lugnet före och jag antecknar lite rastlöst inför tentan på fredag.

Bebis och man sover eftermiddagslur i sovrummet. De är så fruktansvärt fina båda två att det nästan gör ont i bröstet. Den lille bleknosen snarkar med näsan i kudden. Det bästa ljudet i världen.

Hur kommer det sig förresten att han aldrig har dålig andedräkt? Han kan gäspa mig rakt i näsan klockan åtta på morgonen och bara lukta mjuk, söt bebis. Hur är det möjligt? Ibland sätter jag näsan rakt mot hans mun och bara låter honom andas på mig. I mig. Det är samma sak med hans mjuka huvud och den lena gropen i nacken. Det luktar alltid… Bailey. Mjukt och sött.

—————————————–

Igår kväll hade jag en muntlig presentation i spanskan. Efteråt satt jag med tre tjejer och jobbade med en text om tobak. Vi gick igenom svåra spanska ord och jag frågade en av tjejerna vad ett av orden betydde. Hon slog i sitt spansk-franska lexikon: “Mummelmummel”. Jaha, och vad betyder det? Hon tittade på mig… “Ja, att bladen är luddiga såklart”, sa hon. Okej, tack. Ja, jag är inte frankofon, sa jag och log sådär töntigt ursäktande som jag ofta gör när jag känner mig dum.

Och plötsligt blev jag huvudpersonen i gruppen. The star of the show. Hundra frågor (och jag har redan besvarat dem femtusen gånger - alla frågar alltid samma saker). Vad gör du här? Jaha, hur träffades ni då? Oj, vad modigt! Nä, vadå, det är väl många som träffas på internet nuförtiden! Vad sa dina föräldrar då? Jaha, och hur visste du att det var kärlek då? Fan vad coolt! Vad häftigt att du vågade flytta hit! Och nu har ni en bebis? Ååh vad gulligt. Fast det måste ju vara jobbigt också. Och jag som tycker det är jobbigt att plugga… haha, och jag har ingen bebis och franska är mitt språk. Haha! Fan vad cool du är!

Och jag känner mig så jädra dum. Jag hittar inte orden och rodnar när jag blandar ihop verben. Någon undrar vad “kursen är långtråkig” heter på svenska och jag vet inte vad jag svarar. Jaha, och vad heter “Hej, jag heter Audréanne och jag är från Kanada”? Jag vill bara smälta in, försvinna in i väggen bland alla de andra flugorna.

Ibland längtar jag så efter att någon ska se mig. Och så tittar de och jag vill bara vara osynlig.

Hur ska jag ha det egentligen?

… på vad som är annorlunda med Bailey (och som syns på filmen nedan) är att han är en ängel i vagnen. Inga tänder på G alltså! Fast de kommer nog, så som han kliar sig i gommen…

Älskade lilla pojke,

Ytterligare en månad har gått och du är nu fem månader gammal. Den här månaden har du utvecklats oerhört mycket och det känns som om du är en helt annan person. En stor pojke. Un grand garçon.

Du har ett häftigt humör, mitt barn. Fönstrena skallrar när du uttrycker ditt missnöje över någonting och du bryr dig inte det minsta om att vi hyschar. Du spänner dig så att du blir alldeles stel i hela kroppen och så ropar du ”Eeeeeeeeehn!!” och då är det bara att göra som lille herrn vill.

Den här månaden har du återupptäckt gymmet. Du tröttnade ju på det ett tag men nu är det roligt igen. Roligast är att lägga sig på mage och bita på ena plastbenet som gymmet står på. Och så kan man stångas med den lilla spegeln när man ändå är där.

För att kunna hamna på mage måste man kunna vända sig från rygg till mage, och det lärde du dig för ungefär en vecka sedan. Plötsligt en dag, efter att ha legat som en liten banan så fort du låg på rygg…

…så sparkade du ifrån med ett ben och svängde runt på mage. Och sedan dess kan vi inte lämna dig någonstans utan att du rullar runt. Du kan snabbt ta dig från ena änden av filten till den andra bara genom att rulla, något som gör att du allt som oftast hamnar utanför filten.

Du har också börjat förbereda operation krypning. Du skjuter upp rumpan i vädret, ställer dig på knä och vaggar lite fram och tillbaka. Vilken dag som helst kommer du ha funderat ut hur du kan ta ett litet kryp framåt och sedan kommer livet aldrig vara detsamma mer!

Förra söndagen bytte du plötsligt personlighet. Från att ha varit en väldigt, väldigt krävande och aktiv liten kille som sov knappa 10 timmar per dygn blev du över en natt lite mer stillsam och betraktande. Nu vaknar du bara en gång på nätterna och du sover till och med ofta ett par timmar på eftermiddagen. Vi har ingen aning om vad som hände men det verkar hålla i sig och vi hoppas bara att du inte är sjuk. Det är oerhört skönt för oss att sömnen fungerar bättre och det märks att du mår mycket bättre när du inte är så trött hela tiden.

Fortfarande protesterar du dock vilt när det är sängdags. Ibland håller vi på ett par timmar och slåss, du på ena sidan och jag och pappa på den andra. Du vill absolut inte sova och vi försöker allt. Till slut somnar du såklart och då gäller det att smyga på tå för att du inte ska vakna. Du sover så lätt att du vaknar när en tjock humla flyger förbi mormors och morfars sovrumsfönster i Sverige. Snart kommer vi ge dig bebisöronproppar!

Plötsligt har du också upptäckt dina fötter och de har blivit dina bästa vänner. Var du än ligger eller sitter så har du åtminstone en fot i handen och vi väntar bara på att du ska börja stoppa dem i munnen, som allt annat.

En annan sak som plötsligt ändrat sig är att du gått från att hata barnvagnen till att älska den. Visst blir du arg och otålig innan vi kommer iväg, men när vi väl är utomhus så sitter du så stilla och bara betraktar världen omkring dig. Du tittar på bilarna som passerar, på löven som prasslar högt ovanför vagnen, på mamma som går och skjuter vagnen och på den blå himlen. Inte ett ljud säger du och vi kan vara ute i flera timmar utan problem. Underbart! Eftersom jag slipper bära dig överallt så går vi på promenad varje dag, ibland flera gånger på en dag.

Hösten är här och vi pälsar på dig när vi går ut. Du är så fruktansvärt söt i din öronlappsmössa och tjocka fleecejacka! Det går bara inte att låta bli att pussa och krama dig! Det är som om du plötsligt blivit en riktig ”bebis” – inte en liten mager sparv utan en riktig stor och knubbig bebis. Ah, som vi älskar dig.

Vi har gått igenom några veckor där du har haft dålig aptit, och det håller fortfarande i sig. Egentligen ska du äta mellan 825 och 1025 ml per dag men vi är glada om vi får i dig 800 ml. Vi ringde till Info Santé för att fråga hur vi ska göra och de föreslog att du skulle få bestämma själv när och hur mycket du ska äta. Så en dag fick du helt bestämma själv och när vi räknade ihop hur mycket du hade ätit under dagen så hade du bara kommit upp i 600 ml… så nu får du inte bestämma själv längre. Vi lirkar och tricksar för att få i dig mat och oftast går det ganska bra, så länge man har tålamod.

Förra helgen köpte vi en hoppgunga som står på golvet i vardagsrummet. Så länge du är på rätt humör så älskar du den! Men vi måste sitta framför dig och heja på när du hoppar, annars blir du väldigt arg. Vi kan inte bara sätta dig i gungan och gå runt och göra andra saker utan du vill ha oss så nära som möjligt. ”Boing, boing, boing”, säger jag och du hoppar i takt.

Du har blivit allt mer aktiv i badkaret också. Tidigare satt du bara stilla i min famn och tittade när vi badade dig, men nu vill du gärna leka. Du har två pekböcker i mjukplast som du har i badet och du älskar att bita i dem och hämta dem när de flyter utom räckhåll. Du är så duktig på att plocka upp dem med dina små våta händer! Vi har också en liten orange plastmugg som vi häller vatten med och den tycker du mycket om att bita i. Ibland öser jag vatten över huvudet på dig och då flämtar du till och blinkar med långa, blöta ögonfransar. Men du blir aldrig rädd eller ledsen.

Vi har också varit på restaurang med dig för första gången och det gick jättebra. Först satt du i knät på mig eller pappa och bara tittade på allt runt omkring, och sedan somnade du på soffan mellan oss och sov tills vi alla hade ätit upp. Du verkar sova allra bäst när det är mycket ljud runt omkring och det störde dig inte det minsta att folk pratade och slamrade med sina bestick.

Varje dag är som en underbar resa med dig, älskade barn. Du är så fin, så fin! Mamma älskar Bailey-boy och pappa älskar Bailey-boy.

Kärlek från mamma

JAG KUGGADE FÖRSTA TENTAN! Jädrans skit och fan också… Jag visste att det gick dåligt, men jag trodde inte att det skulle gå såå dåligt… 16 av 30 hamnar långt under gränsen för godkänd som går vid 60%. Blah!! Usch, nu gäller det att jag fixar de återstående två tentorna i den här kursen med goood marginal - annars tappar jag poängen OCH CSN-pengar. HUGA!

Det har hänt en hel del saker med Bailey den senaste tiden, men jag kommer skriva om det på lördag i hans månadsbrev. Tills dess kan ni titta på följande lilla videosnutt som jag filmade i eftermiddags när vi var på promenad. Och så kan ni ju roa mer med att gissa vad som har hänt (ledtråd: det syns på filmen). Förresten har jag bytt konto på YouTube för att gamla läsare inte ska kunna hitta mina filmer. Så om du prenumererar på mitt konto där så måste du ändra - nya användarnamnet är Ida1152. Alla videor i framtiden kommer laddas upp på det kontot istället för det gamla.

Det blir väldigt mycket “språkprat” i den här familjen. Jag och Seb jämför våra språk hela tiden och hittar skillnader och likheter. Det är inte bara jag som älskar språk här i vårt hushåll… Dessutom har vi båda två läst lika mycket spanska på universitetet - jag är inne på min tredje termin - så vi har fyra språk att prata om. KUL!

Om allt går som jag tänkt (dvs att jag kommer orka och ha tid) så kommer jag skriva mycket mer om språk här - både sånt som jag och Seb pratar om och sånt som jag stöter på i mina kurser.

Här kommer en liten försmak:

Har ni tänkt på att vi i svenskan inte skiljer på verben “to dry” och “to wipe”? Alltså “torka” och… hmmm… “torka”? Jag torkar bänken både om jag använder en fuktig disktrasa eller torrt hushållpapper. Och är det inte konstigt att vi, när vi moppar golvet, säger att vi våttorkar? Bara för att visa att vi inte menar att vi bara torkat golvet torrt.

Och vad betyder det när man torkar av? Det är inte helt lätt… Om jag säger “Jag torkade av köksbordet”, vad ser ni framför er att jag har gjort då? Torkat med våt eller torr trasa?

Först vill jag tacka för att ni förstår hur jag menar vad gäller lösenord på sidan. Det verkar ju lite motsägelsefullt att dels vilja ha läsare och vilja skriva om sitt liv på internet och samtidigt inte vilja att vem som helst läser… men det är så det är. Och som jag skrev i förra inlägget så känns det verkligen lättare att andas härinne nu!

Helgen har varit jättestressig och jag kan knappt fatta att vi har gjort så mycket. På lördagsförmiddagen städade vi (= jag) och tvättade fönstren (= Seb). Och på eftermiddagen kom Sebs föräldrar och pappans sambo för att fira att jag har fyllt år. Det började inte så roligt för någon av oss. Jag satt och gav Bailey mat när de kom och när han fick se tre “okända” personer stå och titta på honom och ropa “HEEEEEEEJ!!!!!” så blev han jätterädd och ledsen. Varpå (såklart) farföräldrarna blev ledsna och föräldrarna kände sig olustiga. Sedan fortsatte han att gallskrika så snart någon av dem tittade på honom… oj, oj, oj. Det var lite stel stämning, minst sagt!

Men grejen är ju att de inte träffas så ofta. Nu var det sex veckor sedan han såg dem och då har han såklart glömt av dem… det blir ju så när han är så liten. Men de hade väntat sig stora leenden och öppna famnen och de blev väldigt besvikna. Särskilt Sebs mamma som hade med sig en massa presenter och nog hade trott att hon kunde “köpa” lite kärlek (usch, vad elak jag är nu!). Bailey fick ett par pyjamasar, en väldigt rolig mjukispekbok och en stor mjukisgroda som pratar när man trycker på olika knappar på magen och på händerna. Mjukisgrodan är typ lika stor som Bailey…

Sedan åkte vi och åt på restaurang och både jag och Seb var lite nervösa för hur det skulle gå. Bailey är ju inte direkt känd för att sitta stilla och titta sig omkring… Men vi tog med oss bilstolen in och satte den mellan oss (jag och Seb fick en långbänk för oss själva), och Bailey växlade mellan att sitta i den och titta på Halloweendekorationer som hängde över huvudet på oss och att sitta i vårt knä. Lagom till när varmrätterna kom in så somnade han på Sebs arm och vi kunde smyga ner honom så att han låg på mage på bänken mellan oss. Där sov han tills vi alla ätit färdigt - så skönt! Och skönt att visa farföräldrarna att han faktiskt inte är så hemsk som de tror att han är!

Sedan körde de hem oss och vi gick igenom ytterligare en helvetesnatt. De senaste nätterna har varit helt hopplösa med en bebis som somnar vid 23-tiden, vaknar vid 1 och gallskriker fram till 3-4 på morgonen… och sedan sover tio minuter, vaknar, sover tio minuter… tills klockan 8. Varken jag eller Seb har sovit mer än några timmar per natt och natten till idag var verkligen värst. Bailey vaknade klockan 1 och somnade inte om förrän sex… SUCK. Då slumrade han ett par timmar och var sedan uppe igen. Det konstiga är att han inte är gnällig eller ledsen på dagarna! Det märks inte att han sover så dåligt på natten… men vi undrar ju hur bra han kan må av att hålla på så här i längden…

Mitt i natten kom Seb in i sovrummet där jag låg och försökte sova. “Mummelmummel är död!” sa han och skrämde slag på mig. “Vem är död??!!!” sa jag och kände mig iskall om hjärtat. “Mikron!!” väste han och försökte att inte väcka Bailey som somnat till i hans famn.

Så first thing in the morning fick jag ta mig till närmsta biluthyrare, hyra bil och åka till stora köpcentrat en bit härifrån. För microugn kan vi inte leva utan. All Baileys ersättning värms i micron innan han äter och den används säkert 15-20 gånger per dag.

Eftersom vi aldrig har bil så hade jag fått med mig en lång lista på uppgifter jag skulle fixa. Först gick jag till Future Shop och köpte mig en mp3-spelare som jag har tänkt köpa i flera veckor. Check. Sedan gick jag till Toys R Us för att köpa en barnstol men efter att ha väntat i 45 minuter på en försäljare och sedan bli erbjuden att köpa ett smutsigt demoexemplar utan att hon ville dra ner på priset så gick jag därifrån utan stol. På vägen till parkeringen gick jag på känn in på Zellers, en riktig ÖB-affär, där jag faktiskt hittade vinterstövlar - supervarma, vattentäta och inte jättefula. Det har jag letat efter sedan första vintern jag var här! Det är inte lätt att överleva en vinter med minus 40 grader utan ordentliga stövlar.

Sedan tog jag bilen till ett annat stort köpcentra där jag köpte en microugn, en massa glödlampor och ett par växter. Och på vägen hem igen stannade jag till på en mataffär och köpte ett storpack blöjor och en jätteburk Ibuprofen (det går åt!!). Och så åkte jag hem. När vi hade lastat ur bilen upptäckte vi att klockan var halv fyra och att alla affärer stänger klockan fem… och vi ville ju ha en barnstol! Så jag ringde runt till en massa affärer och fick till slut napp på Sears en bit härifrån. Snabbt in med bebisen i bilen och så åkte vi dit. Bailey fick provsitta några olika stolar och medan vi stod och valde mellan några olika modeller så satte vi honom i en slags hoppgunga (inte en sån som fästs i dörrkarmen - de är inte tillåtna här - utan en på ben som står på golvet) med en massa leksaker. Och där stod han och sken som en sol. Det slutade med att vi köpte både barnstol och hoppgungan!

Seriöst. Jag har säkert handlat för 6000 kr idag! Men det var skönt att få gjort allt som skulle göras och eftersom vi har bilen till 11.30 imorgon förmiddag så ska vi åka iväg på morgonen och fixa lite mer ärenden. Det är så skönt med bil!!

Nu är klockan halv ett på natten och både Bailey och Seb sover. Jag har gjort klart ett stort inlämningsarbete som ska in på tisdag och det känns skönt att ha avklarat. Men nu väntar jag bara på att Bailey ska vakna och härja som vanligt… När ska jag sova?

Det blev lite svamligt inlägg idag - och inte en enda bild… Men jag återkommer! Kram på er allihop!

Jag ligger lågt några dagar. Det är jättemycket att göra i skolan och när jag inte är där så är jag såklart bebismamma. Och lägenheter förfaller! Det är så stökigt och smutsigt överallt att det ger mig rysningar… men så får det vara just nu. Ingen dömer mig för det. Förutom jag.

Första tentan är på torsdag och jag tror jag har hyfsad koll. Här satsas inte på några höga betyg (hmm… har jag inte sagt det förr?) utan jag är nöjd (hmm…?) om jag klarar kurserna.

I’ll be back.

(och nytt lösen är på gång… men det blir nog inte förrän till helgen.)

Och förresten så har jag gjort mig illa i ryggen. Något har hänt runt vänster skulderblad och det gör svinont upp i axeln och ut i vänster överarm. Jag misstänker att det är lilla darlingen som blivit för tung… för jag hade exakt samma smärta när min lillebror var bebis och jag kånkade runt på honom överallt. Kan doktorn hjälpa? Eller kommer jag bara få uppmaning att vila ryggen (HAHAHA)? Just nu försöker jag undvika att bära för lång stund och så tar jag Ibuprofen när det gör för ont. Och så sover jag med varm vetepåse mot det onda… men vad annars kan man göra?

Och förresten igen så är jag så stolt över alla fantastiska e-bayfynd jag gjort de senaste dagarna! När väl första köpet var gjort så släppte spärren och nu har jag köpt massor av fina Baileykläder. Jag betalar allt från mitt svenska konto (med visa-kortet) och eftersom dollarn är så billig så fyndar jag hur bra som helst. Det blir bilder allt eftersom kläderna anländer.