Ja, det ljusnar. Men det är en dag i taget som gäller.

Nästa fredag vid den här tiden sover vi i vår nya lägenhet. Hihi! Fast vid det laget kommer jag inte säga Hihi utan bara vara väldigt, väldigt trött. Jo, tack. Man blir det efter att ha flyttat och flyttstädat.

Vi har fått en trea (idag har vi en tvåa utan matplats i köket) i samma byggnad som vi bor, bara en trappa ner. Vi är verkligen hur glada som helst, särskilt eftersom vi varit inställda på att leta på heltid under flera månader. Aldrig, aldrig trodde vi att vi skulle kunna tänka oss att bo kvar i samma hus. Men det är så många faktorer som stämmer:

Bailey får eget rum - hurra!! Det här är nästan den största anledningen av dem alla. Nu kan vi barnsäkra hans rum och verkligen göra det mysigt för honom därinne. Och dessutom slipper jag vakna femton gånger varje natt bara för att han bökar runt i sin säng när han sover. Jag är jordens mest lättväckta människa och det ska bli så skönt att få en vägg mellan oss! (men jag erkänner att det känns lite i mammahjärtat också… nä, det känns mycket!)

Lägenheten ligger på bottenplan = inga grannar under som kan bli störda av en liten kille som vill köra bil eller bara planlöst slå med en träleksak i golvet under ett par timmar

Den håller på att bli helrenoverad as I type = de slipar trägolven, målar om hela lägenheten i vitt - helt otroligt med tanke på att färgsättningen i kanadensiska hem verkar vara mörkrött/mörkblått - kaklar om badrum och kök, samt sätter in nytt kylskåp och ny spis.

En meter utanför ytterdörren finns tvättstugan. Visserligen får vi ingen tvättmaskin i lägenheten men det kommer bli så nära att man kan poppa in och köra en maskin när det är ledigt = no more fyratimmars pass!!

Det finns bara en till lägenhet på samma våningsplan och där bor en urlugn nördig kille som har jättefint i sin lägenhet (ja, jag går ofta och kikar in hos folk på kvällarna!). Han har också ofta besök av sin mamma och sina mostrar - tre väldigt tjusiga damer som brukar dyka upp i päls och högklackade stövlar ett par gånger per termin (ja, jag står ofta och tittar ner på parkeringen när jag diskar). Vi räknar med att han kommer “feströka” lite mer sällan än vår nuvarande granne (som vi misstänker langar sina “festcigaretter” till halva stan. Korridoren utanför vår lägenhet ligger ständigt i ett sötkvalmigt töcken) och kanske festa lite mindre ofta än vår andra granne som har tjugo tjejer över varje helg.

Hyran är överkomlig (ca 5000 kr per månad mot 3800 idag).

Fortfarande nära till universitetet (15 minuter till fots) och allt annat som vi vant oss att bo nära. Nice.

Enda lilla kruxet är att det är snabb inflyttning som gäller. Det innebär att vi måste hyra ut vår tvåa i andra hand tills vårt kontrakt går ut den sista juni… Vi har fått ganska många svar på vår annons men bestämde oss för att välja ett par som var här och tittade i förra veckan. Han är en australiensisk baseballspelare som fått kontrakt med Quebecs baseball-lag och hon är läkarstuderande. De ville hemskt gärna flytta in just 1 februari och tyckte mycket om vår lägenhet. Trevligt, tyckte vi och skakade hand. Idag var de här och skrev kontrakt så nu är allt biff.

Men nu ligger en flytt framför oss. Även om allt egentligen bara ska bäras en trappa ner (vi tänker inte ens paketera i lådor utan bara springa upp och ner) så är det en hel del grejer som ska byta plats. Och så kommer flyttstädningen därefter. Hahaaaa… Me hate flyttstädning.

Dessutom:

Paret som tar vår lägenhet vill ha nycklarna på fredag den 1 feb.

Vi får tillgång till ett rum i vår nya lägenhet på måndag och till hela lägenheten på torsdag eftermiddag.

Jag har en kurs på torsdag mellan 17 och 20:30 samt en på fredag mellan 8 och 11:30. När ska det flyttstädas? Jag slår vad om att jag kryper runt här på alla fyra och skurar klockan två på morgonen den 1 februari. Någon som sätter emot?

Nåja. Flytt blir det.

Bättre sent än aldrig. Här är en berättelse om vad vi gjorde på Baileys första jul. Den kommer ingå i kategorin “Brev till Bailey” även om den inte är ett riktigt brev… men jag tycker det är viktigt att komma ihåg hur denna första julafton såg ut.

Tyvärr verkar Wordpress blivit helt galet, för jag kan inte få bilderna att gå ihop med texten… hur jag än gör så hamnar bilderna i en enda hög och texterna i marginalen. GAH! Efter att ha stångat pannan mot väggen i en kvart lägger jag nu texten först och bilderna sedan. Ni får själva para ihop rätt text med rätt bild. GAH! igen!! 

Så här var din första julafton, Bailey-boy:

Först vaknade vi och gick in i vardagsrummet där granen stod och luktade jul. Morfar och morbror Henrik hade redan tänt brasan i kaminen och det var mysigt att bara sitta i soffan och titta på elden.

Du var alldeles ovanligt söt i Smile-pyjamas och tomteluva när vi satt där. På soffbordet stod ett änglaspel och plingade, och du följde varje ängel när de snurrade runt, runt över ljusen.

Efter en flaska mat blev änglaplinget för sövande och du gick in och tog dig en tupplur i sängen.

Sedan bytte du om till julaftonskläderna. Jag hade beställt en mörkgrön tunika och ett par röda velourbyxor av en hemsömmerska, och de passade perfekt. Här poserar du med morbror framför granen:

Så var det dags för mig att göra mig iordning men såklart kom du och hälsade på mig i badrummet!

Sedan kom äntligen gästerna! Först hamnade du i din gammelfarfar Johns knä:

Och sedan åkte tunikan av och päls-tomteluvan på!
men den stannade inte på särskilt länge…

Sedan kom fler gäster. Här är du med mormor och gammelmorfar Ragnar:När Kalle Anka var slut på TV var det dags att äta julmat. För att du skulle vara glad och sysselsatt fick du öppna ditt livs första julklapp. Den kom från moster Jennie och tant Mathilda:

Vad kan det vara?!Weehee - något att bita på!

Sedan satt du snällt i gunghästen medan vi åt julmat. Så länge man har något att bita på så kan man vara nöjd, eller hur? Här sitter moster Jennie, mormor, gammelmormor Daga, gammelfarfar, gammelmorfar och din egen morfar och äter julmat.

Sedan öppnade vi en massa paket till dig. Kläder, böcker och leksaker - precis vad du hade önskat dig! Det blev en härlig julafton, precis lagom och alldeles precis svensk. Just som jag hade drömt om.

Och bilderna…. GAH!

Älskade Bailey,

Det är så mycket som har hänt under din åttonde månad att jag inte vet var jag ska börja. Du utvecklas verkligen i en rasande fart och det är helt underbart att stå bredvid och följa dig. Vi kan inte sluta upp att fascineras över hur bestämd och målmedveten du är i vardagen. Inget kan få dig att sakta ner.

Första veckan av din åttonde månad tillbringades mest krypandes och ståendes mot allt du kunde hitta, medan mamma och pappa avslutade höstterminen och förberedde den stora resan som vi skulle åka iväg på den 21 december. Du reser dig upp mot precis allt och även om du ramlar ofta och slår dig så är du snabbt uppe på benen igen.

Från att bara hållit till i vardagsrummet och sovrummet (och blivit buren däremellan) så har du nu börjat utvidga ditt territorium. Först kröp du ut i hallen, lockad av de stora plastbackarna med återvinningssopor, och sedan vidare ut i köket. Numera kommer du ut i köket allt som oftast och hälsar på den förälder som är där för tillfället. Det är helt underbart att se dig komma runt hörnet – först hör man små händer som klappar mot golvet och hasande knän och sedan ser man en liten nos komma ut i köket. Då kan man inte annat än skratta och säga ”heeeeej, Bailey-boy!!”.

De två tänderna har vuxit något otroligt och det är inte längre svårt att se dem:

Du verkar däremot inte tycka de känns konstigt att ha i munnen, även om du älskar att gnaga med dem mot nappflaskan när du äter. Du gillar också att ta en napp i munnen och bita tag samtidigt som du drar i den med handen. Det är dock inte så ofta nappen kommer fram… mest när jag vill prova om du ändrat uppfattning om den. Det har du inte. Under den här månaden har till och med tummen blivit mindre och mindre använd. För ett par månader sedan satt den ständigt i munnen när du var trött eller ledsen – och ibland till och med däremellan – men nu är det som om du glömt den. Ibland, precis när du ska sova, så kommer den automatiskt i munnen. Och ibland när du sover så smyger den också dit utan att du verkar märka något.

Vi har inte gjort några större framsteg vad gäller mat den här månaden. Du har testat lite olika grönsaker och frukter men egentligen inte fastnat för någonting. Det enda som du verkar tycka är okej är mosad banan. Men vi ska fortsätta testa och mosa så att du vänjer dig.

Men nu var det ju så att vi åkte ut på lång, lång resa med dig. På överresan skötte du dig helt otroligt väl. Det tog lite tid för dig att somna eftersom det var så mycket spring och rörelse kring dig (dessutom skulle piloten och flygvärdinnorna hålla och och ropa i högtalarna hela tiden, och det blev du väldigt rädd för), men till slut somnade du och vi kunde lägga ner dig i den baby-korg som vi hade beställt.

Väl i Sverige mottogs vi av morfar, mormor och morbror Henrik. Du var så trött att du grät och du sov hela vägen hem till Uddevalla. Sedan tog det några dagar innan du var tillbaka i vanliga rutiner och sov hela nätterna i resesängen som mormor hade lånat av en arbetskamrat.

Med mormor Gunilla

Med morfar Lasse på julafton

Med moster Jennie

Med morbror Henrik

Första kvällen i Sverige började du säga ”papapa” och några dagar senare kom ”mamama”. Det känns helt fantastiskt att du faktiskt börjar prata, även om du inte vet vad orden betyder än så länge… men det visar att vi så småningom faktiskt kommer ha ett barn som själv kan berätta vad han vill och känner – något som känns helt overkligt just nu.

Galen look i uniformsmössa på julafton

Under tiden i Sverige umgicks vi med en massa nya människor och vi blev så positivt överraskade av att du inte var det minsta rädd för någon. Vem som helst kunde ta upp dig och bära runt på dig och du var precis lika glad som alltid. Du lärde dig dock sträcka armarna efter mig och pappa när vi kom och det värmde våra hjärtan. Under ett par dagar var det på gång att du skulle börja vinka, men det kom av sig när vi slutade träna på det. Hur ska man kunna lära sig något när ingen visar?

Med mammas bästis Marika och älsklingshalsbandet med silverhjärta

Du fick en massa fina leksaker, böcker och kläder på julafton och du hade fullt upp att leka med allt. På annandagen tog jag mig iväg på shoppingtur med min bästis Marika och kom hem med en massa kläder. Nu har du gott om både pyjamasar och dagkläder i flera månader (hm. Flera veckor i alla fall) framöver!

Mormor hade också fixat en matstol som du satt mycket i. Den kunde vändas så att den blev som en liten gunghäst med ratt och där satt du och lekte med leksaker, åt banan eller bara tittade på folk.

Plötsligt började du sätta dig på knä när du kröp runt och det blev snart standardpositionen. ”När man sitter på knä kan ser man ju mycket mer än när man är på alla fyra, och har man inte lärt sig stå utan stöd än så är det ett bra alternativ”, verkar du tycka. Du har också börjat öppna och stänga lådor i lagom höjd så vi håller koll på fingrar så de inte kommer i kläm.

På nyårsafton blev det premiär för öronskydd när vi åkte ner till hamnen i Uddevalla och såg på stadens fyrverkerier. Det var väldigt vackert men du visste inte riktigt vilket håll du skulle titta åt eftersom du inte hörde smällandet. Väldigt söt var du i alla fall!

Du har ju sedan länge kunnat stå upp i spjälsängen och titta över kanten men nu har du också börjat ”gå” runt i sängen. Du håller dig hela tiden i kanten, men kan förflytta dig i sidled runt, runt i sängen. Du har också blivit bättre och bättre på att hålla balansen och kan lätt-som-en-plätt ta dig ner i krypställning utan att ramla.

I Sverige hälsade vi på hos alla släktingar och vänner och alla tyckte faktiskt att det kändes som om de redan kände dig. De har ju sett så mycket bilder och filmer att du redan var bekant för dem, trots att ni aldrig hade setts i verkligheten! Det är verkligen underbart att internet finns.

Hos mammas kompis Jenny och hennes familj - pappa Thomas, Elin och Filip

Efter en vecka in på det nya året var det dags att åka tillbaka till Kanada igen. Du skötte dig perfekt även på den här resan, trots att du var vaken nästan hela tiden. Jag spenderade många timmar stående i gången med dig på armen, när du inte satt i pappas knä och bet i boken ”Petit Lapin” eller en av leksakerna vi hade med oss. Du verkar inte reagera alls på varken start eller landning förutom att du blev arg när vi skulle spänna fast dig i säkerhetsbältet. För då måste man sitta stilla och det ingår inte i Baileys livsfilosofi.

När vi kommit tillbaka till Montreal var det dags för julafton nummer två tillsammans med farmor, farfar, tant Isabelle, faster Marie-Ève, farbror Richard, kusin Leeloo och stora grand danoisen Zed.

Med kusin Leeloo som är 3½ månad

Du fick en massa bra leksaker och kläder. Favoriten kommer nog bli den lilla bilen som vi redan testat på sovrumsgolvet. Så fort du förstår hur man tar fart själv så kommer du fara runt här på golven!

Till slut kom vi äntligen hem till vårt hem igen efter tre veckor på resande fot. Du visade snabbt att du kände igen dig och kom efter någon vecka in i gamla sovvanor igen. Väldigt skönt för hela familjen!

Sittandet har blivit bättre och bättre och du sitter nu ganska stadigt i åtminstone tio sekunder. Men det är inte för att du är ostadig som du faller omkull utan för att du inte vill sitta stilla längre än så. Det finns så mycket nytt att upptäcka, så mycket nytt att krypa iväg till!

Till slut måste jag skriva att min kärlek bara växer. För varje dag känner jag allt starkare för dig. Du är det finaste jag har och det underbaraste på hela jorden. Allt handlar om dig, alla mina val i livet grundas i hur jag känner för dig. Du är det bästa som har hänt, det allra bästa jag fått. Jag älskar dig mer än något annat.

Kärlek från mamma

Ni kanske märker att det står stilla här? Men det stämmer inte med verkligheten. I verkligheten skakar det och snurrar och knakar.

Det är något som inte fungerar och jag vet inte hur det ska lösas.

Det är så många borden just nu… jag borde skriva om Baileys åttonde månad. Jag borde påbörja den stora ansökningsprocessen för uppehållstillstånd (utan studievisum som jag ju har t o m juli 2009). Jag borde skriva brev och ringa runt. Jag borde lyfta luren och ringa en vän. Jag borde spilla över på någon annan.

Men jag orkar inte.

Allt skakar. Allt är upp och ner. Det känns som om jag faller baklänges utan att veta hur jag ska landa.

Det blir lite kryptiskt just nu. Kanske orkar jag vara mer öppen så småningom. Kanske stänger jag ner sidan istället och försöker bearbeta inuti på egen hand.

Men nej, jag mår inte bra.

Det är tidig lördag morgon. Bailey har både vaknat och somnat om, jag har duschat och klockan är inte ens åtta. Vi satt uppe sent igår kväll, jag och Seb och såg på Michael Moore’s Sicko. Vi satt uppe sent eftersom det var fredag kväll och första skolveckan är avklarad - men livet fungerar inte så längre. Man kan inte fira genom att vara uppe sent och sova länge morgonen efter… inte när man har en liten tupp som vaknar regelbundet klockan 7:30 (eller 7:00 idag) varenda morgon. Lördag som måndag.

Men jag är också uppe tidigt eftersom jag ska iväg på lite kul äventyr nu på förmiddagen. Något som varit på gång ett par månader och nu startar idag. Spännande men samtidigt lite nervöst. :laugh: Som alltid när det är nytt på gång.

Och vad ska jag göra? Jo, jag ska åka hem till en Quebec-familj (som jag aldrig träffat tidigare) och undervisa dem i svenska! hihi! Det är en familj där pappan är professor på mitt universitet och som nu ska ta ett sabbatsår för att gästforska vid Göteborgs Universitet. Hela familjen reser i augusti och vill nu ha lite undervisning. De kallar det “notions de base” men jag vet att jag kommer försöka lära dem så mycket som möjligt. Jag har ju en liiiiiten tendens att bli uppslukad av sådana här projekt, lägga alldeles för mycket tid på dem och producera en produkt som kan mäta sig med hur de riktiga språkkurserna fungerar. Perfektionist och överambitiös - det är jag.

Så idag ska vi träffas för första gången och prata igenom hur kursen ska se ut. Jag ska presentera mina idéer och berätta hur jag har tänkt lägga upp det, och jag hoppas de kan ge mig lite tips på vad de vill veta och hur det föreställt sig “terminen”. I familjen finns två flickor som är 7 och 10 år så jag får anpassa materialet lite till dem.

Det svåraste, och det som jag är mest nervöst för, är att jag måste ta upp frågan om betalning idag. Hittills har vi bara kommunicerat via mail och telefon och vi har inte pratat om något annat än när vi ska ses första gången och lite personlig information om både familjen och mig. Men jag måste ju fråga hur de tänkt att betala mig och jag måste dessutom föreslå ett pris. Usch. Det är så svårt att våga sätta ett pris på mig själv… och jag vet inte hur många egenföretagare jag har hört säga samma sak. Särskilt kvinnor. Vi är för blygsamma och jag är jättenervös för att mitt pris är alldeles för högt och att de ska bli så chockade att de typ ramlar av stolarna.

Vi får väl se hur det går. Blir det inget så har jag att göra så det räcker ändå under våren. Jag tar ju en kurs mer än jag gjorde förra terminen och det kommer bli tufft.

Bailey-boy är fortfarande förkyld och nätterna/morgnarna är riktigt jobbiga för honom… han hostar och har en helt igentäppt näsa som bara rinner… I natt vaknade han plötsligt vid midnatt och var jätteledsen och hostig. Och ju ledsnare han blir, desto värre blir näsan såklart. Nu har han varit såhär i över tio dagar och jag önskar så att han blir frisk.

Nä. Nu blir det frukost och äventyr.

Ja, jag filar på åttamånadersbrevet (han fyllde ju igår, söndag…) och dessutom på ett Sverige-inlägg med massa bilder. Men medan vi väntar så kommer här en liten utmaning jag fick av Lena (som jag väldigt, väldigt gärna vill träffa i verkligheten!):

Lista 5 bloggare som du gärna skulle träffa IRL och varför. Nämn inte nån som du redan träffat.

Ja, av alla bloggare jag läser regelbundet har jag bara träffat vackra Sara i verkligheten. Så det finns en del att välja bland… Men mina fem absoluta toppfavoriter som jag är jättenyfiken på är:

Ross - En dag med Ross hade fått mig på gott humör igen, no doubt.
Ree - Jag skulle vilja gå i fotoskola och matlagningsskola hos Ree över en helg. Och få se hela ranchen i verkligheten
Lena - Ja, Lena är ju min nätbästis sedan många, många år. Även om vi inte hörs så ofta så finns en stående inbjudan till henne: vill ses!
Fia - Bästa fotografen med största hjärtat. Vill så gärna hälsa på i ert fina hus och träffa alla gosiga katterna!
Tyra - Bebistjejen med de piggaste ögonen och sötaste leendet! Vill träffa och fösa ihop med Bailey-boy - de skulle bli ett fint par!

Hihi!

Älskade Bailey,

Sju månader gammal! Det har varit en oerhört händelserik månad i din utveckling och vi hinner inte med! Du är så duktig och så fort du lärt dig något nytt så är det som om du genast tänker ”Vidare!” till nästa steg.

Två dagar efter sexmånadersdagen tog du de första darrande krypstegen. Sedan dess har du tränat hårt varje dag och rör dig nu obehindrat bland möblerna på golvet. Det gäller att hålla koll på dig för du tar dig en lång sträcka på bara några sekunder. Du har en underbar teknik där du inte riktigt tar krypsteg med benen utan glider på knäna och drar dig med händerna. Rumpan svajar fram och tillbaka!

En vecka efter första krypstegen började du resa dig upp själv när du kom fram till ett hinder. Enda problemet är att du inte kan komma tillbaka ner i krypställning när du väl har ställt dig upp… utan då går larmet – OÄÄÄÄÄÄÄ! Så att mamma och pappa får hämta, sätta ner dig på golvet igen och sedan se på när du gör om allt en gång till. Du står och håller dig i allt du kan hitta – bort, stolar, pallar… och det blir många, många dunk med bakhuvudet i golvet när du faller handlöst, raklång baklänges. Jag blir snart tokig på att oroa mig över ditt lilla huvud och funderar på att köpa dig en vadderad hjälm. Hoppas du snart lär dig att komma ner av dig själv!

Vi har nu börjat litegrann med att testa mat och premiären gick av stapeln den 18 november. Det blev en liten, liten sked risgröt som togs emot med stor skepsis. Du rynkade pannan, knep igen ögonen, öppnade munnen och kväljde dig så att du rös över hela kroppen. Om och om igen. Och så har det fortsatt. Under månaden har vi testat risgröt, havregröt, morot, zucchini, banan och sötpotatis – allt har fått samma reaktion. Vi vet inte om det beror på att du inte är redo för mat än eller om det bara tar tid för dig att vänja dig vid nya konsistenser och smaker. Det är inte lätt när man bara fått ersättningsmjölk i flaska hela livet!

I slutet av november kom årets första snö i en rejäl snöstorm som höll oss inomhus i flera dagar. Det är väldigt tråkigt nu när du och jag tagit för vana att ta långpromenader så ofta som möjligt… det blir svårt att aktivera dig när vi bara är inomhus hela tiden!

Plötsligt är du väldigt duktig med nattsömnen och sover nästan alltid mellan 20 och 8. Underbart att sömnen äntligen, äntligen fungerar! Vi har också börjat lägga dig i sängen när du är trött för att du ska vänja dig vid att somna själv och ofta fungerar det bra – men du brukar fara runt i sängen länge innan du lägger dig. Du står upp och håller dig i spjälorna, pratar med dig själv och sätter dig sedan i sängen för att gå vidare till en annan plats där du kan ställa dig igen.

(ser ni handen? Fyra fingrar precis till vänster om den rosa blomman…)

Den 20 november tittade första tanden upp efter att du hade varit öm i tandköttet väldigt länge och inte låtit oss varken titta eller känna. Plötsligt var det som en liten öppning som snart fylldes av ett litet, litet risgryn. Grynet fick sällskap av tand nummer två den 30 november och nu ser du ut som en liten gullekanin med två små gryn i underkäken. Själva tandningen har gått ganska smärtfritt och du har varken haft feber eller varit ovanligt gnällig.

Nu börjar vi räkna ner mot jul och storresan till mormor och morfar i Sverige. Du vet inte vad som väntar dig men jag har fullt upp att packa i huvudet och oroa mig för långflygningar. Det ska bli spännande att se hur det går för oss och hur du kommer bete dig bland alla nya människor. Du har ju varit ganska osäker och rädd när vi möter folk som vill hålla dig och jag hoppas att det ska gå bättre bland dina släktingar och mina vänner under jul- och nyårshelgen.

Det finns inga ord att beskriva hur älskad du är. Kärleken växer varenda dag och även om jag ibland känner mig så trött på att du alltid är så aktiv och kräver så mycket uppmärksamhet och aktivering så ger du så fantastiskt mycket tillbaka bara genom att finnas till.

Jag har aldrig älskat så här och jag är så tacksam över att du valde att komma och bo just hos oss!

Kärlek från mamma

Jo, visst är vi hemma igen. Men energin är låg och jag känner mig nästan handlingsförlamad. Det har varit mycket på kort tid.

Bailey har blivit sjuk för första gången i sitt liv och det gör ont i mitt hjärta när han tittar på mig med nästintill igenmurade ögon och rinnande näsa. Lite feber har det varit också - 38,6 grader igår kväll. Idag var vi hos farbror doktorn och fick ögondroppar och råd att förhindra honom från att klia sig i ögonen (lätt som en plätt!). Jag hoppas allt drar över så snabbt som möjligt.

Hur som helst så har hela resan gått väldigt bra. Bailey har varit en liten guldprins och vi är så himla stolta över hur han har tagit långflygningar och att möta en massa nya människor. Helt underbar är han, lillgrynet.

På söndag fyller han åtta månader och jag håller precis på att fila på sjumånadersbrevet… Hm. Jag hade lite mycket att göra i slutet av förra terminen och brevet uteblev… men nu ska det publiceras innan nästa brev som jag ska försöka skriva på söndag. Måste bli up-to-date innan vårterminen börjar på måndag!

Och så kan jag avsluta med att berätta att jag tror jag drabbats av en depp. Jag tror det är någonslags hemvändarblues som drabbats mig för plötsligt sitter jag här och känner mig ledsen för ingenting. Och så börjar jag ifrågasätta alla val jag gjort de senaste åren och det känns inte bra. Vi får se var det här hamnar.

På måndag börjar vårterminen, som sagt. Jag ska undervisa en Quebec-familj i svenska under våren och vi ska ses för första gången någon dag snart för att strukturera upp kursen. Hihi! Det ska bli himla kul och jag ska försöka berätta mycket om hur det går.

Kram till er alla och tack för alla fina hälsningar vi fått!!