Idag hände det äntligen! Här kan ni se hur Bailey (under överseende från två mycket entusiastiska föräldrar) tar sina första stapplande steg. Tio och en halv månad gammal.

Om ni räknar sista försöket så tar han sju stycken. Häftigt!!!

Jag bockar och bockar, precis som Anne sa att jag skulle göra. Och nu är det bara fyra veckor kvar! Men jag tänker inte räkna hur många tentor som återstår… det behöver man faktiskt inte tänka på en fredagkväll som denna. Däremot kan jag tänka på att jag har gjort en tenta idag och att det känns rätt okej trots att det var i HATämnet numero uno - fransk grammatik. Helt galet.

Igår höll jag på att dö ångestdöden klockan sju på kvällen. Då upptäckte jag att min älskade mp3-spelare inte fanns i jackfickan där den absolut skulle ligga. Och där den alltid, alltid ligger. Jag var mitt i en lektion i engelsk grammatik (MYCKET lättare!) och fick nästan hjärtstillestånd. I pausen sprang jag runt överallt där jag hade varit och letade, men den fanns ingenstans. Sedan när jag kom tillbaka till salen var jag så orolig att jag råkade tänka anklagande tankar om varenda människa som satt runt mig. Jag var så arg på mig själv! Säkert hade jag lagt ner den så slarvigt att den glidit ur ficka när jag bytte sal mellan lektionerna…

Men så idag efter usel-tentan så tog jag mig en hastig promenad till hittegodsavdelningen på universitetet. Vakten bakom glasrutan nickade ivrigt när jag började fråga efter en svart mp3-spelare och två minuter senare hade han skickat ut den genom säkerhetsluckan i dörren (hittegodsavdelningen ligger på samma kontor som skolans “säkerhetsavdelning” så här snackar vi tjockt glas och “prata i mikrofonen till vänster om du vill något”). Hurra!! Jag var så glad när jag satte på den och fick höra samma låt som spelades när jag stängde av den igår kväll:

For the good times and bad times that we’ll have!

Idag har vi varit iväg på vårt Secret Special Adventure som ju Seb fick i födelsedagspresent av mig och Bailey i förra veckan. Vi spenderade en heldag på Musée des Beaux-Arts, alltså Konstmuséet här i Québec. Det var verkligen en häftig upplevelse (även om muséet var mindre barnvänligt… två vakter kom och sa till oss att vi dels inte fick ha leksaker med oss inne i konsthallen - trots att det var en liten bitgrej som satt fast på vagnen - och dels att vi inte fick gå för nära tavlorna eftersom “någon” kunde sträcka sig ut och röra vid dem) och vi har sett typ hundra miljoner tavlor och skulpturer av lokala konstnärer. De hade till och med en hel utställningshall med bara inuitkonst (inuiter = P.C. namn för eskimåer) som var väldigt speciell. Eftersom de inte har tillgång till trä i norra Quebec (där inuiterna bor) var allt utskuret ur antingen valben, renhorn eller sten.

Eftersom vi inte fick ta några bilder på utställningsföremålen (jag fick t o m en tillsägelse när jag tog ett foto ut genom ett fönster!) så blev det inte mycket minnen från själva muséet… men efteråt åkte vi upp på ett högt berg och tog lite foton på en mycket isig St Lawrence flod. Och så smög sig Bailey in på några kort också, som vanligt… Här är lite bilder från dagen:

Vi äter lunch i cafeterian. Bailey äter mosad banan.

vi åker hiss!

här är en staty som restes när självaste Påven besökte Quebec någon gång för många år sedan. 

Henke: STENA! (fast det här var inte Stena, tyvärr)

bästa pussarna i stan!

Igår var vi och firade påsk hemma hos Sebs farmor och jag ska försöka fixa både bilder och film så snart som möjligt. Just nu är det lite körigt med tentor och grupparbeten och jag LÄNGTAR så oerhört tills terminen är över! Kan inte bärga mig!! Jag ska ha fyra månaders ledigt i sommar och bara vara med mitt lilla barn - precis som jag har längtar efter sedan i september… Vi har inte särskilt mycket pengar i år så vi kommer nog inte hitta på något särskilt i sommar (även om jag drömmer om att hyra en liten stuga i några dagar) men jag håller tummarna för att mormor och morfar kommer och hälsar på och att vi kan åka på lite dagsutflykter i alla fall.

Nåja. Först ska vi kämpa oss igenom fem veckor till. FEM VECKOR. Det går fort, eller hur?

Seb hade gjort en liten film som han visade mig i morse. Jag bara satt i soffan och kunde inte sluta le, och tårarna bara rann. Vårt barn. Is this the real life?

Queen - Bohemian Rhapsody

Idag är det Sebs födelsedag (han blir 29 men vi låtsas att han fyller 26) och vi firade honom i morse, jag och Bailey. Först blev det sång och pussar och sedan fick han ledas ut till presentbordet i köket. Det låter väl fint? Men på presentbordet fanns bara tre små paket - och ett enda var inslaget! Här är vad han fick:

… och han blev allra gladast för den här:

Bailey’s första teckning!! :yes: Nu målade han i och för sig ingenting själv utan satt mest och viftade med kritorna i luften medan jag försökte fånga dem med pappret, men det är tanken som räknas. Gulligt blev det i alla fall.

Sedan fick han ett litet kort där det står att vi ska åka på Secret Special Adventure nästa tisdag, hela lilla familjen. Vi ska åka till det stoooora konstmuséet här i Québec för första gången och Seb blev jätteglad. Vi har pratat i evigheter om att åka dit och nu ska det äntligen bli av.

Till sist firade Bailey sin pappa genom att lära sig ett alldeles nytt konststycke som han har tränat på i flera dagar. Kolla lilla filmen för att se vad det var:

Det är jag själv som sjunger med svajig röst. Låten spelades in i en liten dragig studio utanför Vårgårda för tre år sedan och just då hade jag inte en tanke på att den en gång skulle användas som bakgrundsmusik till en Bailey-boy video. Eller så kanske jag hade det. Jag minns inte så noga.

Älskade Bailey,

Tio månader gammal! Det känns som om du har blivit så lång den här månaden. Lång och tung! Vi ska till doktorn för att mäta och väga dig i nästa vecka och det är första gången på fyra månader… så vi anar att siffrorna ändrat sig mycket. Det ska bli väldigt spännande att se hur du ligger till i jämförelse med kurvan.

Den här månaden har gått väldigt fort förbi. Vi är mitt i smällkalla vintern och Quebec har rekordmycket snö. Snövallarna har gjort att vi stannat inomhus den mesta tiden. När vi varit ute på promenad har jag ilsket knuffat vagnen över snöhögarna och högt svurit över den som är ansvarig för snöröjning här i stan. Och så har jag varit arg på affären som bara säljer nordamerikanska vagnar med alldeles för små hjul för att klara snöpromenader. Du har snällt suttit i vagnen och uthärdat både svordomar och guppiga vägar!

I början på den här månaden var vi ute på utflykt hela familjen. Två gånger under dagen åt vi på restaurang och båda gångerna satt du i en barnstol intill bordet och smakade på vår mat. Så länge du hade något att äta på eller pilla på så var du hur nöjd som helst och charmade alla runt omkring. Du är så oerhört lätt att ha med sig när vi är bland folk! Allra oftast är du alldeles stilla och bara iakttar allt nytt omkring dig och ibland, när du blivit lite mer bekväm med situationen, står du upp och ropar högt åt allt du ser. Pa-pa-pa-pa!! Ma-ma-ma-ma!!

Den här månaden har du fortsatt träna på att gå med stöd. Du kan utan problem gå i sidled utefter möbler och sätter även fart rakt framåt så länge du har något att hålla dig i. Däremot är du inte särskilt intresserad av att gå när vi håller dig i händerna utan sätter dig oftast ner och kryper istället. Det går snabbare, såklart, och du verkar inte känna något behov att lära dig gå utan stöd. Krypningen går i raketfart och man hör ofta ett klapp-klapp-klapp mot golvet innan du dyker upp. Byxbenen är konstant dammiga!

Badet är dagens höjdpunkt och när vi sätter på badvattnet kommer du farande som en oljad blixt, från var du än är i lägenheten. Sedan står du utmed kanten och slänger i alla leksaker i vattnet medan vi försöker lirka av dig kläderna. Och så – plums i vattnet! Nu badar du själv och det det kändes lite konstigt för mig i början att sluta med badrutinen. Under nio månader har jag varje kväll badat med dig i famnen men nu är du så stor att du kan själv… Vi har köpt en badkarsmatta så att du åtminstone inte halkar omkring, men du älskar att luta dig framåt med öppen mun och dricka badvatten. Oftast slutar det i kallsupar och gråthicka medan du blänger anklagande på oss. Men försöker vi hindra dig från att dyka ner igen så blir du lika arg…

Under månaden har du varit väldigt beroende av sällskap och du blir helt ifrån dig om vi lämnar dig ensam. Det spelar ingen roll var vi går – om vi så bara står utom synhåll utanför ditt rum – du måste gråtande krypa efter och leta upp oss. Om vi är i köket så står du alltid och håller oss i byxbenen och sitter vi ner någonstans kommer du gärna fram och vill att vi lyfter upp dig. Närhet är bäst.

Sömn och mat går precis som tidigare väldigt bra. Vi ställde om till sommartid i helgen och undrade hur du skulle reagera men efter ett par dagar var du tillbaka i samma rutiner som tidigare – sömn mellan 20 och 8 samt en eller två tuppisar på dagen.

Den här månaden hade vi vår första gäst sedan vi flyttade till nya lägenheten. Farmor kom och hälsade på och hon stannade i två nätter. Första kvällen var du lite avvaktande och tyst men sedan var allt som vanligt. På lördagskvällen passade hon dig medan pappa och jag gick på date. Vi åt crêpes på en av våra favoritrestauranger (första gången vi var där kom vi direkt från det första ultraljudet och då satt vi där och stirrade på de första fotona av dig medan vi åt) och sedan gick vi på bio. Hela kvällen pratade vi bara om dig. Det är så underbart att ha någon att dela stoltheten med! Vi är så stolta över dig att hjärtat spricker och vi längtade efter dig hela kvällen! Men när vi kom tillbaka så sa farmor att du hade somnat en halvtimma efter vi hade åkt och sedan hade du sovit. Så allt hade gått så bra.

Den 27 februari log du mot pappa och han fick en chock. Två nya tänder hade på något sätt kommit fram utan att vi hade märkt någonting! Så nu är det fyra tänder uppe och två nere. Vi märkte inga tandsymptom den här gången heller – du har aldrig reagerat när tänderna spricker fram.

På pratfronten har det inte hänt särskilt mycket. Du babblar mycket men det blir inga riktiga ord. Fast det märks att du kollar oss noga när vi pratar och om vi säger mamma eller pappa så upprepar du genast ”ma-ma!” eller ”pa-pa!”. Ibland när jag säger tack-tack så säger du ”kak!” men du säger det aldrig själv. Fast du förstår en hel del! Du älskar ju till exempel att öppna och stänga dörrar och när du gör det säger jag alltid Öppna! Och stäng! Och öppna! i evighet tills du tröttnar. Så igår satt du bredvid mig på golvet i ditt rum när jag sa Stäng! och då kröp du bort till dörren och stängde dörren. Lite senare la jag en napp tillsammans med några leksaker framför dig och frågade Var är dullen?! så tog du upp nappen och gav den till mig. Jag vet förresten inte varför jag kallar den för dullen… när jag växte upp sa vi alltid dutten men med dig har det bara blivit dullen. Vi får väl se vad du kallar den i framtiden.

Tavlan i vardagsrummet som har kort på alla i familjen! Mina släktingar på högersidan och pappas släktingar på vänstersidan. Och så länken i mitten - Bailey.

Jag läser i skolan om barn som växer upp i flerspråkiga hem och försöker applicera det jag lär på dig. Både jag och pappa pratar med dig hela tiden på våra respektive språk och vi försöker så mycket som möjligt vara konsekventa. Det ska bli väldigt spännande att se hur du utvecklas!

Du är det finaste vi har, mitt barn. Det finns inget bättre i hela världen än att se ditt stora leende och jag kan inte se mig mätt på dig. Du är så fin. Så perfekt på alla sätt. Och jag kan verkligen inte, hur mycket jag än försöker, minnas hur livet var innan du kom. Det bästa som har hänt oss, det är du min Bailey-boy.

Kärlek från mamma