Ja, kära Bailey. Idag på din femtonårsdag tänkte jag att vi skulle ha ett litet snack. Vi ska prata om en period som du hade på sommaren 2008, när du var drygt ett år gammal och gjorde mamma tokig tre gånger om dagen. Just då verkade det inte som om du var särskilt intresserad av att lyssna på mamma och därför tänkte jag att jag skulle få skälla ut dig idag istället, fjorton år senare.

För mamma är så arg, så arg! Här står jag och lagar mat tre gånger om dagen till någon som bara vill smaka lite, lite på en enda sked och som sedan kniper igen munnen och vägrar äta mer. Du vänder bort huvudet och totalignorerar allt jag gör och allt jag säger. Och så fort skeden kommer i närheten så slår du bort den så att maten stänker överallt (även i ansiktet på mamma!) och ibland lurar du mig och gapar, bara för att spotta ut alltihop.

Mamma blir så arg! Fy på dig Bailey!

Och det spelar ingen roll om jag lirkar och leker och sjunger och lockar eller om jag spänner ögonen i dig och beordrar dig att öppna munnen… för du struntar i mig.  Mat vill du inte ha och så är det med det.

Lilla Bailey, mamma letar upp nya recept på internet (de kallar dem “babyfavoriter” men det tror jag som jag vill på), gör storkok med linssoppa, fryser in kokt kött i dillsås och rullar hundratals köttbullar. Och sedan får hon bara slänga alltihop - det är faktiskt inte särskilt snällt!

Nu tycker jag att du ska åka och köpa en prinsesstårta till mamma och ge henne en riktigt stor kram. Och så ska du säga “förlåt lilla mamma” och klappa henne på kinden.

Ja, som sagt så passade vi Baileys kusin Leeloo i helgen. Vi hade fått i uppdrag att ta många foton på dem tillsammans, men hur lätt var det? Det var som om vi hade tvillingar! En sover, den andre äter. En äter, den andre leker. En leker, den andre ska sova. Båda sover. En gråter, den andre vaknar. En somnar om, den andre vaknar och gråter. En vaknar.

Men det blev lite bilder till slut. Här är några:

Och några badfoton…

Jag stod och rörde i köttfärssåsen när en liten skugga passerade bakom mig. Han försvann in mot vardagsrummet och när jag tittade efter honom såg jag små vita fotsteg på parketten.

Hmm?

Vände mig om och tittade bakom mig. Ett helt paket dyrbart SVENSKT vaniljsocker låg i en toppig hög på köksgolvet. Man tackar!

Och bilden ljuger faktiskt. Det var mer än vad det ser ut att vara. Och det låg pulver på varenda hylla och i varenda vrå. Men det luktade gott!

Fina, rara Bailey-boy!

Nu är du fjorton månader gammal och det känns som om du plötsligt blivit ”stor”. Så mycket har hänt i din utveckling under den senaste månaden att det är som om vi har fått en helt ny kille! Jag är så glad att jag får vara med dig varje dag, från morgon till kväll, för det finns inget härligare sällskap än du.

Det har hänt massor, massor med språket under den här månaden. Du kan härma kossan, hästen, åsnan, grisen, ankan, lejonet, katten, vovven, grodan, kaninen, fåret och kan peka på näsan, foten, håret, örat, tungan och dra i rätt klädesplagg när vi frågar efter tröjan, byxan, pyjamasen, skon och strumpan. När vi är utomhus så vet du var du ska titta när jag frågar efter trädet, fågeln, lastbilen, bussen, bilen, flygplanet, gungan, rutchkanan, bebisen, pojken/flickan.

Fast du säger inte så många ord själv eftersom du har hakat upp dig i ”Hej!” och använder det till precis allt. Det kan betyda ”Kan jag få den där?”, ”Vad menar du?”, ”Ja!”, ”Hej då” och, såklart, ”Hej!”. Men du kan också säga ”Ba-bah” (bye-bye), ”Bej-hii” (Bailey), ”Omaa” (fromage), ”mm-pa” (strumpa) och ”g-nga” (gunga), det är bara det att du nästan aldrig säger det på eget initiativ utan det kommer när vi har sagt ordet eller när vi pekar på något och frågar vad det är.

Du har precis börjat visa när det är något du vill ha – då sträcker du armarna mot saken och säger ”a-ij!”. Oftast är det något som ligger högt upp på en hylla, t ex en bok. För du har plötsligt börjat tycka om att bläddra i böcker. Om och om och om igen ska vi bläddra i samma bok och om vi byter till en annan så sträcker du dig efter den första och säger ”a-ij!!!” tills vi tar fram den.

En annan sak som du gillar mycket nu är att leka med selen i vagnen. Om och om igen står du och försöker para ihop knäppningen. Det finns en likadan knäppningsgrej i din matstol och på min ryggsäck och där kan du också hålla dig sysselsatt länge.

Drygt halva sommaren har gått och vi har varit duktiga, du och jag, och gått på långpromenad varje morgon. Du sitter i regel stilla och tittar dig omkring. Ibland ger jag dig ett maskrosblad eller en blomma som du kan pilla med (men det slutar oftast med att allt hamnar i munnen).

De senaste veckorna har vi ibland gått och badat i en grund barnpool på eftermiddagarna. Det tycker du jättemycket om, särskilt när du får leka med fontänen eller när jag drar dig i vattnet så det skvätter överallt. Ju mer action desto bättre, det är Baileys motto i livet.

Den här månaden åkte vi på resa med farfar och Isabelle, och det var väldigt trevligt även om du blev lite trött på att sitta så mycket i bilen. Vi bodde på hotell och du höll på att få sammanbrott när du blev tvungen att sova i den hatade resesängen… du grät tills du var alldeles svettig och vaknade flera gånger på nätterna och var ledsen.

Häromdagen hade vi din kusin Leeloo på besök och då var det hon som fick sova i resesängen. Först blev du så arg när du fick syn på den men sedan verkade du förstå att den inte var till dig. Skönt! Annars brydde ni er inte särskilt mycket om varandra, du och Leeloo. Hon är ju bara tio månader och kan varken krypa eller gå så du kände nog att det inte var något intressant. Ibland snubblade du över henne när hon satt på golvet och gallskrek hon, medan du bara reste dig upp och gick vidare. Shit happens.

Lådan under spisen där jag förvarar plåtar och kakformar är så himla spännande! Det för en massa oväsen när du drar ut olika grejer och man kan hitta lite av varje i lådan när du gått därifrån…

Äntligen har du börjar dansa lite också, men det är sällan du gör det av eget initiativ. Det blir mest när vi säger ”Dansa, dansa!” som du kan vagga igång lite. Och så steppar du ett par steg på stället innan du springer vidare. Mot nya äventyr.

Då och då har du några dagar när du är Herr Spik igen. Då vill du inte äta mat, du rynkar på näsan åt allt och är på dåligt humör nästan hela tiden. Och bara går runt och gnäller och gnäller och gnäller. Just nu har du en sån period och då kan det hända att jag känner för att ge bort dig till någon annan! Men så händer något sådär mysigt eller gulligt så man bara smälter och vips är du tillbaka på mammas favoritlista igen.

Det allra roligaste just nu är när vi låtsas rynka på näsan och säger ”Åh, fyyy vad det luktar!”. Då skrattar du och tar tag i en av dina fötter och drar upp den under näsan och luktar på den. Och skrattar ännu mer när vi rynkar på näsan och ropar ”Nä, puuuu!!”. Du har världens härligaste skratt!!

Ibland sitter jag med dig i knät och bara luktar på ditt hår. Jag stryker med näsan över huvudet på dig och blundar, bara njuter av att känna det mjuka håret och din varma hud under näsan. Jag kan lukta på dig precis hur länge som helst. Fina, älskade Bailey. Jag älskar dig för mycket!

Kärlek från mamma

Tänk vad lätt det är att ta vara på riktigt gamla gulnade foton när man har en scanner och Photoshop!

Inte bara kan man fixa till fotot i sig - ta bort märken och repor eller hål, putsa upp fotot med bättre skärpa och kontraster - men man kan ju också printa ut det på nytt och rama in en mycket bättre version av det första fotot. Och man kan maila iväg det till andra intresserade släktingar, eller skicka ut färdigprintade foton. Ett foto som tidigare bara funnits i en enda blek kopia kan plötsligt återges i hur många exemplar som helst. Fantastiskt! Och så kan man ju bevara det där gamla orginalet på något säkert ställe istället för att riskera att det förstörs ännu mer.

Och varför skriver jag om det här? Jo, för någon vecka sedan mailade min pappa några inscannade gamla foton till mig. Och jag putsade upp dem. Tog bort lite repor och damm, märken, fixade skärpa så gott det gick och gjorde dem lite snyggare. Och jag blev så himla nöjd! Inte bara var det kul att få se de här gamla bilderna här hos mig (och kunna printa ut dem) men själva Photoshop-jobbet var också kul!

Så här är några exempel på före/efter. Observera att jag trots allt försökt bevara originalet så mycket som möjligt och inte tagit bort eller lagt till några större detaljer… Först ut är en bild från slutet av 1950-talet (eller vad säger du, pappa?). Min pappa är gossen till höger.

Sedan kommer två bilder på äldre släktingar på min farfars sida:

Och så en bild på min pappas farmor, taget 1918. Om jag har räknat rätt var hon gravid i tredje månaden med min farfar när det här fotot togs. Tänk om hon hade vetat att den där lille pojken i magen så småningom skulle resultera i att jag sitter här idag, på andra sidan jorden…

Och här är till slut min mormor och morfars bröllopsfoto från slutet av 1940-talet. Visst ser de ut som om de hade kunnat vara filmstjärnor? Ginger Rogers och Fred Astaire?

Så, iväg med er nu och ta till vara gamla släktfoton!

Hela den senaste veckan har jag och Bailey gått till poolen på eftermiddagen. Det är en barnpool som ligger några gator bort där vattnet går till låret på honom och det inte är så mycket folk. Jag kan vada runt i uppkavlade byxor eller kjol och slipper ha baddräkt (NICE!) men kan ändå hålla bebisen i handen. Fast när jag ser på bilderna nedan så ser jag att han inte är någon bebis längre… min lille pojke håller på att bli riktigt stor.

Hur som helst så kan jag ju inte ta några bilder på NÄR vi badar… eftersom jag är själv. Men här kommer lite bilder från poolkanten!

Dags att ta på badkläderna och värma upp!

Det är kul att se hur det droppar om kläderna när man kommer ur vattnet!!

Och så måste man spana lite…

Ett flygplan… kan det vara så? Var är det?!

DÄR!

Efter badet var Bailey nästan blå om läpparna… stackars liten kille. Jag hoppas att han inte blir sjuk nu - det är så svårt att passa temperaturen när det är så hett i solen och ganska kyligt i vattnet…

Men till slut - kommer ni ihåg när Bailey såg ut så här:

Kan ni fatta hur mycket äldre han ser ut nu? Kolla:

Stora killen… mammas hjärta!

Någon kan säga sitt namn… och någon kan säga nej, nej, nej!

Quebec firar 400 år i år och det är en massa festligheter i staden hela sommaren. Vi har inte varit inne och tittat på något än så länge eftersom det är lite bökigt att ta sig in till centrum härifrån. Men så häromdagen bestämde jag mig för att Våga Åka Buss för första gången ensam med Bailey plus sulky. *applåd* Jag har dragit mig för det eftersom bussarna här inte har avsatt någon plats för barnvagnar (eller för rullstolar)… man får ställa vagnen i mittgången och hoppas på att andra resenärer inte blir för arga. Men nu var det dags! Jag åkte in för att träffa min nya vän Noxie (tjejen som jag träffade på SatC-filmen för ett par veckor sedan), hennes man Nic och deras lilla dotter Lea som är 11 månader.

Det var nästan 30 grader varmt och klarblå himmel. Fullt med folk överallt och en massa aktiviteter på Plaines d’Abraham - den stora, stora parken mitt i stan. Det var faktiskt riktigt, riktigt trevligt - även om bussresorna fram och tillbaka var svettiga. Ett barn i famnen, en ryggsäck på golvet, en hopfälld sulky som stod halvvägs i mittgången och halvvägs på mitt ben, stekhet sol i ansiktet och några sura tanter som klagade till busschaffören att de minsann inte vill trängas med barnvagnar på bussen - men trots allt det så blev dagen hur fin som helst! Här är lite bilder!!

Den där hatten räddade min dag! Numera är jag en hatt-tjej!!!

Häromdagen var jag sådär riktigt käck och supermorsig som jag kan bli ibland. Jag gjorde egen barnsäker (= stoppa-i-munnen-säker) färg, klädde upp barnet i ett gammalt påslakan och gav honom fria händer. Eller, fria händer… det blev mer kroppsmålning än målning på själva pappret. Här är resultatet:

(färg: koka upp några dl vatten i en kastrull. Ta av från plattan och vispa försiktigt ner lite potatismjöl utrört i vatten. Låt svalna. Klicka ut på papperstallrikar och droppa lite hushållsfärg på varje geleklick. Blanda väl.)

Han hade väldigt roligt även om färgen inte blev så bra att måla med… det var liksom inget konstverk man kunde spara direkt. Men för stunden blev det ett lyckat projekt. Att fördriva en kvart med när det regnar!

Kolla här (klicka på bilden för att se full storlek)

Älsklingsord, älsklingsfärger och älsklingstypsnitt. Jag gjorde kollaget här!

UPPDATERAT - NU FUNGERAR LÄNKEN!

(DETTA INLÄGG INNEHÅLLER MÅNGA BILDER!!)

Ja, här kommer lite bilder från förra helgens minisemester! Det var riktigt kul faktiskt, trots att vi hade otur med vädret. Två dagars hällregn och två dagars moln/regnskurar… Trots det var det kul att komma iväg lite! Det var första gången som jag åkte nordöst om Quebec och jag var väldigt nyfiken på vad för slags landskap jag skulle få se. Här kommer först lite kartor för att visa var vi är och vart vi åkte:

Ni vet väl på ett ungefär var Quebec är? Längst upp till höger.

Vi korsade floden (St-Lawrence floden som går hela vägen in till The Great Lakes som ligger mellan Canada och USA) och körde norrut utmed den östra flodstranden. Det tog ungefär tre timmar att ta sig upp till Rimouski och sedan fortsatte vi lite till innan vi vände tillbaka.

Det här var min stil under hela resan:

Och så här ser naturen och landskapet ut i den här delen av Canada:

Första dagen besökte vi en park med stora snidade skulpturer. Vissa var väldigt vackra och andra var lite mer… ja, låt oss kalla dem “abstrakta”.

Innan vi kom fram till parken stannade vi till vid en liten söt turistbyrå för att samla broschyrer och kartor:

Andra dagen kom vi fram till Rimouski och åkte direkt ut i ett naturreservat där vi skulle gå en vandringsled utmed ett vattenfall för att sedan nå Helvetets Portar. Men så fort vi klev ur bilen visade det sig att det fanns miljoner med mygg… det var helt fruktansvärt. De kom i stora moln och attackerade oss medan vi lastade ur bilen. Som tur var hade jag tagit med en sprejflaska med “OFF!” som skulle hålla dem borta och det slutade med att vi använde halva flaskan… och ändå fick vi alla några bett. Men det blev inte de tusentals som det säkert hade blivit om vi inte hade haft den.

Så istället för att i lugn och ro njuta av vandringsleden och utsikten så blev det till att rusa så fort vi kunde - oftast bärandes Bailey i den lilla paraplysulky som receptionen lånade ut till oss. Genomsvettiga (det var kvavt och varmt väder dessutom) passerade vi vattenfallet och kom till slut till Helvetets Portar. Det var oerhört vackert och näääästan värt hela upplevelsen. Men jag åker gärna dit igen när myggsäsongen är över. Här är bilder:

VERY barnvänligt!!

Här är Helvetets Portar - en enorm hängbro tvärs över en djup canyon. Här skulle du varit med, mamma!!

Utsikten från bron…

Trötta, svettiga och OFF!-stinkande… men mitt på hängbron. Bailey var inte särskilt imponerad och vi andra stod lite som Clark i Ett Päron till Farsa när de korsar USA och stannar till vid Grand Canyon. “Jaha, jaha. Det här var fint. Nu går vi hem!”

På lördagskvällen åt vi på en väldigt trevlig restaurang! Jag åt årets bästa fläskfilé med senapssås medan Sebs pappa fick in den här tallriken:

Bailey fick ett pussel att sysselsätta sig med under tiden som vi åt - kvällens räddning!!

Så om ni passerar här när ni är ute och kör så ska ni stanna och gå in och äta!!

På söndagen stannade vi till vid en väldigt vacker fyr:

Vi klättrade ända upp med Bailey på armen! Spiraltrappa - 33 meter.

Bailey charmar damen i receptionen till muséet bredvid fyren.

Vid ett tillfälle var vi inne i ett pyttelitet kustsamhälle (det var mest sommarstugor) och körde lite planlöst. Och så plötsligt fick jag syn på det här huset:

Kan det finnas en liten svensk i urskogen?! Förutom den här:

Här får Bailey möta HAAVET! Visserligen bara mynningen av floden, men när man inte kan se andra sidan så känns det som om det är öppna havet ända till horisonten…

Mamma och bebisen.

Och så bodde lilla vännen på hotell för första gången i sitt liv. Och vaknade hundra gånger på natten och grät - jag sov nog inte en blund på hela natten. Härligt. Till slut blev det tre nätter - en på riktigt hotell, en i en liten dragig enfamiljsstuga utmed motorvägen (don’t ask!) och till slut en i en riktigt söt stuga vid vattnet.

Och till slut såg Boo-boo ut så här när vi gjorde oss i ordning för att åka hem. Ösregn, regnjacka, sötnos.

Vi hade faktiskt riktigt, riktigt trevligt och det var första gången jag semestrade med någon ur Sebs familj (det var hans pappa och pappans sambo med på resan). Franskan flöt som bara den och jag kände att de kanske fick lära känna den Riktiga Ida lite bättre - inte bara hon som sitter tyst och inte vågar prata med dem.

Han var en så himla glad bebis. Alltid nöjd, alltid lugn och alltid leende. Nja, kanske var det inte riktigt så i verkligheten, men det är så jag minns det. Min lillebror kom till oss när jag var tolv år och det kändes som om han var mitt barn. Jag minns att jag sjöng Yesterday för honom när han skulle sova och jag minns att jag matade honom med nappflaska i vardagsrumssoffan. Och så var jag ute och gick med honom i den gammelrosa Emmaljungavagnen.

Han var en liten sladdis, sju år efter min lillasyster, och han blev familjens prins. Alltid trygg och stadig. Alltid först att rycka ut om något behövs. När morfar snubblade på mattan och blev liggande raklång på vardagsrumsgolvet åkte Henrik dit på två röda sekunder och hjälpte honom upp. När mamma kom fram stod de redan i badrummet och torkade näsblod, han och morfar.

För några veckor sedan blev min förste lille prins stor och jag kan inte riktigt fatta att det är sant. Kanske är det just för att jag inte fick se honom i studentkläder som gör att det känns overkligt. Kanske är det att jag har svårt att inse att åren faktiskt fortsätter att gå i Sverige också, inte bara här. Tiden står inte stilla bara för att jag inte är där.

Men först var han. Och någonstans jämför jag min andre lille prins Bus med den förste som jag fick när jag var tolv. Och det vore faktiskt trevligt om prins nr 2 hade tagit efter solskenshumöret från sin morbror.

Grattis Henke!!!