Stiltje

Monday, 4th August 2008 (20:27)

Ja här står det stilla av många olika anledningar.

Jag håller på att gå av på mitten av att vara heltidsmamma, heltidshushållerska, heltidskokerska och av brist på egentid. Och tålamodet tryter med lillprins Bus som är just busig jämt och ständigt. Jag är så trött på att ha ensamt ansvar för precis allt - städning, matlagning, tvätt, disk och Vilde Bill. Och jag är så trött på att behöva truga och lura i Bailey mat (fast ärligt talat äter han ganska bra emellanåt) och hela tiden vara på alerten - för den killen blir aldrig trött. Aldrig, aldrig att han kan sitta ner och bara titta på något. Och aldrig att han kan bara vara i min famn eller i mitt knä. Alltid ålar han sig ner på golvet, alltid springer han ifrån mig.

Nej, det är inte Sebs fel (även om jag ofta lägger skulden på honom). Han jobbar heltid med sitt och har inte många veckor kvar att göra det innan terminen börjar och då är det jag som behöver läsro. Och jag hade lovat att “ta Bailey” hela sommaren (men visste jag vad jag gav mig in på då?). Och hur många miljoners, miljarder mammor finns det inte i världen som gör mycket mer än vad jag gör? I alla tider har kvinnor skött både hem och barn, utan någon hjälp och utan vare sig varmvatten eller inomhustoa. Så kan jag klaga?

Lika snabbt som tålamodet tryter, pulsen bultar i öronen och tårarna svider i ögonen så blossar kärleken upp igen. För jag kan se på min Bailey-boy och känna en kärlek och en slags evig tillgivenhet som jag aldrig känt för någon annan i hela mitt liv. Tio minuter efter att han har somnat på kvällen så är det bara hans armar och hans doft som jag längtar efter. Jag är alltid inne och tittar på honom när han sover. “Måste bara kolla om han sover”, säger jag till mig själv men vill egentligen bara stryka honom över ryggen. Och vara säker på att han andas (kommer den skräcken någonsin släppa?).

Och när jag står där i mörkret så känner jag mig så skyldig. Det är så många gånger om dagen som jag blir arg och trött. Så många gånger som jag säger “Nej Bailey!”, “Ställ tillbaka den!” eller “Du, kan du ge mamma den där nu?”. Och så många gånger som jag lyfter in honom i hans rum och ber honom stanna där och leka med bilen eller med klossarna “så att mamma kan laga mat ifred”. Var är den villkorslösa kärleken då?

Men vi har glada stunder också. Bailey skrattar ofta och vill gärna leka vilda lekar, ju galnare desto bättre. Allra roligast är det när jag tar honom i famnen och springer så fort som möjligt runt, runt i lägenheten. Efter tio varv står jag där och flämtar medan han skriker av skratt och drar mig i håret.

Bara en gång till. Sedan måste mamma vila.

Mamma måste vila.

You can leave a respond or send trackback from your website/blog.

15 kommentarer on “Stiltje”