Gravidtankar

Friday, 8th May 2009 (13:00)

Jag vet aldrig vilken vecka jag är i! När jag väntade Bailey så visste jag precis på dagen, varje dag hur långt jag hade gått (och hur långt jag hade kvar!) men den här gången har jag nästan ingen koll alls. Fast det beror inte på att jag bryr mig mindre… däremot har vi fått tre olika bud på bf-datum (9 juni, 10 juni och 14 juni) och till slut blev det nästan bara jobbigt att hålla ordning på tre olika sätt att räkna. Men jag är ungefär i vecka 35 och det är ungefär 35 dagar kvar till förlossning. Ungefär.

Jag hade tänkt skriva ner en liten sammanfattning över den här graviditeten, nu innan LB har kommit ut och tagit över allt. Så här kommer den:

Om jag jämför med den förra graviditeten så har den här varit 100 gånger jobbigare och jag har mått mycket sämre. Jag vet inte HUR många krämpor jag haft, särskilt under den andra halvan… medan jag förra gången mådde riktigt bra hela tiden. Fast med Bailey fick jag ju en jättejobbig förlossning så det här kanske innebär att förlossningen blir hur lätt och käck som helst?! Hur som helst.

Mellan vecka 8 och vecka 12 fick jag en graviditetsdepression from hell. Jag ville faktiskt bara dö… eller åtminstone resa långt bort, någonstans där jag kunde få vara ifred utan vare sig Bailey-boy eller Seb. Och helst utan någon bebis i magen också. Hormonerna levde rövare och fick mig att se nattsvart på precis allt. Jag tror jag grät varenda dag… Fast med snabb hjälp från Dr Cantin och samtalsterapi med en socialarbetare så vände det ganska snabbt ändå. Och en morgon när jag vaknade så var det faktiskt helt enkelt över. Kanske var det samma hormoner som bestämde sig för att spirala uppåt istället för nedåt, kanske var det vilan och samtalen som hjälpte. Men det var verkligen som en stor sten som föll när det försvann.

Och så var det illamåendet. Jädrar vad jag mådde illa, hela första halvan av graviditeten. Jag bara gick runt och suckade och stönade, vältrade mig på soffan och klagade över hur hemskt mitt liv var… stackars Seb! Men illamående är så jädra jobbigt när det aldrig går över! Jag hittade aldrig något knep som hjälpte utan det fick gå över av sig själv. Och det gjorde det till slut.

Sedan i vecka 25 kom de första förvärkarna. Första gången de kom så åkte jag in på förlossningen (efter att ha pratat med Info Santé (=Sjukvårdsupplysningen) i telefon först) på koll. Och där visade det sig att maskinen inte registrerade en enda värk. Enligt jourdoktorn så hade jag nog bara sträckt mig i magen när jag vände mig i sängen och det kan man ju inte åka in på förlossningen för… Fast jag visste innerst inne att det var mer än så. Särskilt under veckorna som följde! Oftast hade jag 2-3 “episoder” i veckan då värkarna kom med 2-5 minuters mellanrum och varade 30-45 sekunder. Men efter 6-7 värkar så försvann de och lämnade mig utmattad och orolig. Jag började gå på veckovis kontroll i vecka 30 men blev inte beordrad viloläge förrän i vecka 33. Då var jag öppen 2 cm och hade värkar nästan varje dag (men så var det tentavecka i skolan också…). Så snart tentorna var över så gav värkarna med sig och nu, två veckor efter terminsslutet, har jag knappt haft en enda värk. Läget är plötsligt helt stabilt och vi har slutat fundera på om vi ska få en prematurbebis. I nästa vecka kommer jag räknas som fullgången och då sa doktorn att jag kan leva “som vanligt” igen. Gå på promenader, diska och tvätta, skura fönster och moppa golv. Lovely!

För två veckor sedan började jag känna ett tryck över bröstet om kvällarna. Och så kom en huvudvärk som inte gav med sig. Dr Germain (som tog över efter Dr Cantin vid årsskiftet) föreslog att de skulle göra ultraljud på mina ben för att vara säkra på att jag inte hade fått en propp, så jag tillbringade en hel onsdag på Hopital Laval. Själva undersökningen gjorde inte särskilt ont (även om den bryska tanten tryckte superhårt med apparaten mot ljumskarna och hela vägen ner till vaderna) men mitt i alltihop fick jag ett blodtrycksfall och ramlade nästan ur britsen. Lite kalla, våta trasor tog bort illamåendet men det ringde i öronen i flera minuter och jag trodde verkligen att jag skulle svimma. Samtidigt sa tanten att blodflödet var väldigt långsamt i ljumskarna och ringde efter någon ultraljudsexpert som kom in för att ge sitt utlåtande. När experten fick syn på mig där på britsen så tittade hon på den första tanten och sa “Det är väl inte konstigt att blodflödet är långsamt - patienten är ju så gravid att det kommer ut genom öronen på henne!”. Det var ett uttryck som jag aldrig hade hört förr, men jag förstod ju vad hon menade. Hur som helst så stämplade de “utan anmärkning” på min remiss och skickade tillbaka mig till min doktor igen. Som förklarade trycket över bröstet med att LB nog pressat ihop lungorna så mycket att det ibland blir för lite syre. Inget farligt.

Och så den senaste veckan känns det som om magen ska spricka. Den är precis stenhård hela tiden och det känns som om LB ligger precis under huden… och som om han fyller upp precis allt utrymme därinne. Fast magen är fortfarande hög (även om han ligger med huvudet neråt sedan flera månader) och jag väntar på att hela paketet ska sjunka ned mot slutet och ge lite plats till andning och matsmältning. Jag haltar, vacklar och stapplar runt, och jag klagar precis hela tiden (jag tror Seb skulle vilja byta plats med precis vem som helst just nu!). Det gör ont överallt och jag är precis lika osmidig som en container. Tjock och ful känner jag mig också. Och trött.

Men nu tror jag att jag har klagat nog. Kanske kan jag läsa igenom det här inlägget om några veckor och tänka “Fy vad bra vi hade det då INNAN lillebror kom ut!”.

You can leave a respond or send trackback from your website/blog.

4 kommentarer on “Gravidtankar”