Blodprover

Monday, 24th August 2009 (12:57)

Jag såg så blek och trött ut när jag träffade min doktor i förra veckan att hon bad mig gå till labbet idag och ta lite blodprover. Så jag åkte dit med Ollie idag. Och sedan åkte vi hem. Snipp snapp snut.

Fast det var inte så enkelt. Det ÄR inte så enkelt att åka NÅGONSTANS med Pip-Tut. Han är inte världens enklaste sällskap, direkt.

10:28 Parkerar bilen på sjukhusparkeringen. Ollie rynkar näsan och frustar några gånger när vi går upp till vårdcentralen.

10:35 Hämtar remiss i receptionen. Stället bilstolen på golvet medan jag pratar med receptionisten. Ollie rynkar näsan och frustar lite högre. Gnäller till.

10:36 Släpar bilstolen (såååå jädra tung!) genom en lång korridor till labbet. Flinar mot Ollie och säger “Hallåååå darlingen! Mammas fina prins! Ååååååh vad fin du är!”

10:40 Står i kön till där man ska anmäla sig. Två personer före mig. Det tar tiiiiiid. Ollie börjar hosta (typiskt tecken på att han snart kommer gallskrika).

10:49 Kommer fram till luckan och ger damen min remiss samt mitt försäkringskort. “Har du sjukhuskort?”. Ollie börjar hosta igen. Jag hittar kortet och räcker fram det. “Håller han på att kvävas eller?”, säger damen i luckan utan att titta på mig. Jag ler och säger att han alltid låter sådär när han ska till att skrika. Precis då börjar Ollie gallskrika. Jag böjer mig ner och tar upp honom i famnen. Får tillbaka sjukhuskortet. “Sätt dig i väntrummet så ropar vi strax upp dig”.

Ångrar att jag åkte hit.

10:52 Sitter i väntrummet tillsammans med 25 andra. Det sitter affischer uppe att man ska ta på sig en mask om man hostar och har feber. Ingen har mask (fast ingen hostar heller). Jag sätter mig i ett hörn med Ollie i famnen. Han är lugn så länge jag håller honom.

10:55 Vandrar fram och tillbaka mellan stolarna. Ollie tittar sig omkring och dreglar på min arm.

11:00 Går och går, fram och tillbaka. Ollie rynkar på näsan och frustar några gånger. Drar efter andan och börjar skrika. Jag går ut i korridoren men eftersom högtalaren sitter inne i väntrummet så vågar jag inte gå för långt bort. Tänk om de ropar upp mig och jag inte hör? Ollie skriker och kniper ihop ögonen.

11:10 Ollie lugnar sig lite och jag sätter mig ner på en stol.

11:11 Ollie börjar skrika igen. Jag reser mig och går runt, runt. Folk tittar på mig.

11:15 En äldre tant kommer fram och frågar om det är bebisen som är sjuk. Nej, säger jag, det är jag som ska in och ta blodprover. “För det låter som om han är sjuk”. Nej då. Han är bara arg, säger jag och vaggar Ollie lite. Han slutar skrika och börjar vråla istället.

11:20 Hur lång tid ska det ta? De flesta i salen har blivit uppropade redan och det känns som om det bara är jag och Ollie kvar av de som var här när jag kom. Vi går fram och tillbaka i korridoren. Han är helt genomsvettig och illröd i ansiktet. Skriker på varje andetag. Svetten rinner nerför ryggen på mig. Tanten kommer efter mig i korridoren. Hon frågar om jag inte ska gå och be dem ropa upp mig före de andra. Oliver skriker så högt att jag knappt hör vad hon säger. Jag tittar på de andra i väntrummet. De ser besvärade ut. Ingen hör vad någon annan säger. På grund av oss! Hjälp!

11:25 Ollie vrålar i örat på mig. Jag byter ställning hela tiden. Han hänger på min axel, sitter framåtvänd, ligger på rygg i min famn, ligger på mage på min arm… Men han bara skriker.

11:30 Jag funderar på om jag ska gå till luckan och be att få tillbaka mitt sjukhuskort och remissen. Vi kan ju åka hit imorgon istället. Bara jag får komma härifrån nu. Fast då ropar de upp mitt namn “Madame Dure!” (De uttalar det “Duuuur”, vilket betyder Hård. Fru Hård!). Jag går till labbet med Ollie på armen och bilstolen i handen. Baxar in oss i det lilla båset där en sköterska väntar. Ollie vrålar och är helt genomsvettig. Jag också. Jag sätter honom i bilstolen och sätter mig själv i patientfåtöljen. Sköterskan sätter sig till vänster om mig. Jag säger (högt för att överrösta skriken) att jag är rätt svårstucken och att det brukar gå bättre på högerarmen. Sköterskan flyttar till höger sida. Ollie är ivägen. Hon flyttar bilstolen. Han skriker ännu högre. Hon är blank i pannan. Säger något till mig. Jag hör ingenting. Hör bara vrålen. Så tvättar hon mig i armvecket och sticker utan förvarning. Darrar på handen. Det gör ont. Jag kniper i hop ögonen och drar efter andan.

För ett ögonblick står allt stilla. Ollies skrik ringer i öronen. Det värker i armen. Det luktar tvättsprit i rummet. Jag känner svetten rinna nerför tinningarna.

Och så är det över. På med plåster och hej då.

Så sitter jag på toaletten i korridoren och ammar Ollie tills han somnar. Vi är genomsvettiga båda två.

12:00 Hemma. Ollie sover i bilstolen.

Det är så dags nu!

You can leave a respond or send trackback from your website/blog.

18 kommentarer on “Blodprover”