Älskade Bailey,

Nu har jag gått runt länge och sagt att du är sexton månader, men egentligen fyller du ju inte förrän idag. Det blir ju mindre och mindre noga det här med exakta månader ju äldre du blir. Snart slutar vi räkna i månader och räknar bara halvår, sedan år. Och när du blir lika gammal som mamma så slutar du räkna helt och hållet.

Vi har haft en intensiv månad sedan sist. Den stora utvecklingen har legat på det språkliga planet men du har ändrat dig på många andra sätt också. För det första så har du äntligen fått en stor aptit på mat. Numera äter du nästan vad jag än ger till dig och du är allra mest förtjust i champinjoner. ”Ga-g-ng!!” ropar du om och om igen och pekar på skålen. Champinjon! Champinjon! Och så måste jag sjunga C-sången i Linnéas Alfabet. Du fyller i på slutet i varje rad:
Här har jag letat i flera… ”i-a!” (timmar)
Nu är jag så trött att jag tror att jag… ”ii-aa!” (svimmar)
Och massor av… ”bajjj” (barr)
Har jag fått i… ”g-ng” (skon)
Men i korgen finns bara… ”eeeeeeee ga-g-ng!!!!” (eeeeen champinjon)

Du blir så glad så fort jag bara sjunger de första orden och sedan sitter du där och väntar på dina repliker. När vi skrattar och säger att du är duktig så sitter du och säger ”hä? hä? hä?” som om du vill säga ”vad är det som jag gör så bra??”. Pappa har också börjat sjunga sången (fast bara slutet) och då klämmer du i på franska i stället: ”uuuuuuuun ga-g-ng!!” . Det är tur att orden champinjon och champignon är så lika så slipper du lära dig för många ord!

Du har äntligen minskat ner på dina ”Hej!!” och det var inte en dag för tidigt. Fast du säger det fortfarande till varenda människa du ser när vi är ute och går. Häromdagen var vi på apoteket, du och jag, och när vi kom fram till kassan sa tanten ”Alltså jag visste att det var du som kom för jag hörde ”hej, hej” lång väg!!”. Alla tittar till när du ropar ”Hej!” och de brukar stanna och prata med dig. Då säger du direkt ”Bye-bye!” och vinkar åt dem så att de känner att de måste gå vidare. Det blir många skratt!

Den här månaden har du blivit riktigt intresserad av olika tecknade filmer. Vi som alltid sa att vi skulle hålla våra barn från TV:n inser att det finns en nytta med att du sitter där. Några minuter är du stilla och tyst… Nu har vi i och för sig ingen riktig TV men du tittar på filmer som vi har på datorerna. Oftast blir det Cars och ibland ser du på Puff the Magic Dragon (”Fff d’go!”) eller Dr Snuggles. Eller så blir det Cité d’Or eller Asterix. Vissa filmer är på franska, andra på engelska eller svenska.

Du har också börjat säga ”nej!” när det är något du inte vill. - Är du törstig? ”nej!” - Ska vi byta blöja? ”nej!!” - Ska vi ta en tuppis? ”NEEJ!”. Varje gång du säger ordet så rynkar du på näsan och skakar på huvudet.

En dag var du och jag på ExpoQuebec, en stor mässa som kommer en gång om året. Där hade de ett hörn med bondgårdsdjur och där ville du vara hela tiden. Du sprang omkring bland killingarna som var precis i lagom höjd för dig och du var inte det minsta rädd. Vi tittade på åsnan och hästen och kossan och alla fåren och grisarna och du var hur glad som helst. Du kunde ju prata med dem allihop!

Det enda dumma som hände var när jag köpte lite pellets till getterna så att vi skulle kunna mata dem. Vips hade jag femton vuxna getter omkring mig som hoppade upp på mitt bröst och nafsade på mina händer. Du försvann mellan alla benen och plötsligt backade en get på dig så att du ramlade på rumpan mitt i höt. Åh vad du grät! Du stirrade upp på mig och bara tjöt. Som tur var stod det en annan pappa bakom dig. Han såg vad som hände, lyfte upp dig och sträckte över dig till mig över alla getterna. Jag slängde ifrån mig pelletsstruten och tog dig i min famn. Getterna slogs om maten och du och jag stod och kramades en lång stund. Phew!

En dag var vi på promenad med söta Léa och hon ville bara leka med dig hela tiden. Du kunde inte bry dig mindre om henne, tyvärr, så det slutade med att du knatade runt där du ville och hon hängde efter dig.

Men ni var väldigt, väldigt fina ihop. Innan de åkte hem till sig lyckades vi mammor få er att pussa varandra på munnen! Din första puss med en jämnårig! Så himla gulligt, men jag hann inte få upp kameran förrän ögonblicket var över.

En dag var du och jag ute på den stora ängen och lekte. Jag tänkte ta ett fint makrofoto på en liten gul maskros och hade precis lagt mig ner på marken när du kom farande för att se vad jag gjorde. Jag hann ta en bild på blomman innan den på något sätt försvann…

Humöret är mycket upp och ner. Du kan vara jätteglad och busig och skratta så att du tjuter, men ibland blir du så himla arg. Då sätter du dig rakt ner på marken och sparkar med benen. Det är som om du blir så arg att det kryper i dig! Andra gånger slänger du saker på marken eller river sönder sidor i en bok. Dags att ge en kurs i anger management!

För två veckor sedan gick jag tillbaka till skolan igen. Den här terminen tar jag sex kurser istället för fem så schemat är späckat. Ibland kommer jag hem när du precis har gått och lagt dig och då blir jag så ledsen att jag missade dig. Jag hade velat ge dig en puss och sagt godnatt!

Men så går jag in till dig när du sover istället. Rummet är mörkt och svalt och dina lugna andetag hörs som små puffar. Oftast ligger du med täcket ihopknölat under dig, raklång på mage. Jag drar försiktigt fram täcket och lägger det över dig, stoppar in din kalla fötter under det. Ibland tittar du upp på mig med stora, mörka ögon. Och så säger du ”hej…”. Jag stryker över din rygg och säger ”jag älskar dig”. Du blundar och suckar ”hmmmm”. Och så sover du igen. Och jag smyger ut.

Du vet att du är älskad, älskade unge.
Mamma

Älskade Bailey,

Nu är du femton månader gammal och snart är andra sommaren över. Vi har haft en skön sommar, du och jag! Det har varit alldeles lagom varmt och vi har kunnat vara ute mycket. Ibland har vi gått till den stora fotbollsplanen på andra sidan vägen och då har du sprungit hit och dit, överallt. Andra dagar har vi gått till lekplatsen och gungat och åkt rutchkana och ibland har vi gått till en annan gräsäng och jagats. Du gillar när vi springer efter dig och säger ”Nu kommer jag och tar dig!”, då fnittrar du högt och springer så fort du kan (= jättelångsamt för oss).

Du har fortfarande inte börjat prata så mycket men förstår jättemycket av vad vi säger till dig. Du kan utan tvekan gå och hämta ”den andra strumpan” eller ”den andra klossen” och det räcker att vi säger till dig en enda gång vad något heter för att du ska komma ihåg det till nästa gång.

Maten har varit det största problemet den här sommaren och jag har nästan gått av på mitten i frustration och hopplöshet. Vad jag än har lagat så har du spottat ut eller slagit bort skeden ur min hand. Ibland har du plötsligt tyckt om något som du inte gillat tidigare och andra dagar har det varit tvärtom. Ett tag försökte jag skriva ner de rätter som du faktiskt åt av men det höll inte eftersom du ändrar dig. Jädrans unge!

Fast trots att inte mycket mat går i dig så har du vuxit och blivit jättelång (vi mätte 78 cm hemma med måttbandet) och det känns som om du når precis allt som du inte får nå!

Det är fortfarande roligt att knäppa selen i sulkyn och du kan stå jättelänge i sulkyhörnet i hallen och greja. Men så blir du arg när du knäppt för då kan du inte knäppa upp igen… så då får mamma komma springande och rätta till det. Och om du inte grejar med sulkyn så älskar du att slänga våra skor överallt…

Vi pratar ofta med mormor och morfar på Skype och ibland är moster Jennie och morbror Henke där också. Du kallar numera alltid mormor för ”Mimmi” och Jennie för ”Nennie” men när vi försöker få dig att säga andra namn så går det inte. Jag undrade om vi inte kunde hitta på namnet ”Bibbi” till din farmor eftersom du kan säga det, men pappa var inte så förtjust. Enligt honom låter ”Bibbi” som en gammal jättetjock tant och det skulle farmor inte bli glad över att heta. Så då får det helt enkelt dröja!

Du är hemskt mysig på kvällen och vill gärna ligga mot vår axel innan du går och lägger dig. Du har ju aldrig varit särskilt intresserad av att kramas och pussas men nu gör det dig ingenting längre. Vi kan sitta länge inne i gungstolen i ditt rum och bara kramas med dig och det är så härligt! Och en gång har du till och med krypit upp i pappas knä och gett honom en puss - utan att han hade bett om det!! Jag säger då det!

Om bara ett par veckor börjar jag skolan igen och då är det pappa du kommer få se mest av. Jag kommer sakna dig, min prins. Jag kommer sakna att få lägga dig varje kväll (jag kommer fortfarande göra det fem kvällar i veckan) och jag kommer längta något fruktansvärt efter dig när jag sitter där i skolbänken. Du är det käraste jag har!

Kärlek från mamma

Ja, kära Bailey. Idag på din femtonårsdag tänkte jag att vi skulle ha ett litet snack. Vi ska prata om en period som du hade på sommaren 2008, när du var drygt ett år gammal och gjorde mamma tokig tre gånger om dagen. Just då verkade det inte som om du var särskilt intresserad av att lyssna på mamma och därför tänkte jag att jag skulle få skälla ut dig idag istället, fjorton år senare.

För mamma är så arg, så arg! Här står jag och lagar mat tre gånger om dagen till någon som bara vill smaka lite, lite på en enda sked och som sedan kniper igen munnen och vägrar äta mer. Du vänder bort huvudet och totalignorerar allt jag gör och allt jag säger. Och så fort skeden kommer i närheten så slår du bort den så att maten stänker överallt (även i ansiktet på mamma!) och ibland lurar du mig och gapar, bara för att spotta ut alltihop.

Mamma blir så arg! Fy på dig Bailey!

Och det spelar ingen roll om jag lirkar och leker och sjunger och lockar eller om jag spänner ögonen i dig och beordrar dig att öppna munnen… för du struntar i mig.  Mat vill du inte ha och så är det med det.

Lilla Bailey, mamma letar upp nya recept på internet (de kallar dem “babyfavoriter” men det tror jag som jag vill på), gör storkok med linssoppa, fryser in kokt kött i dillsås och rullar hundratals köttbullar. Och sedan får hon bara slänga alltihop - det är faktiskt inte särskilt snällt!

Nu tycker jag att du ska åka och köpa en prinsesstårta till mamma och ge henne en riktigt stor kram. Och så ska du säga “förlåt lilla mamma” och klappa henne på kinden.

Fina, rara Bailey-boy!

Nu är du fjorton månader gammal och det känns som om du plötsligt blivit ”stor”. Så mycket har hänt i din utveckling under den senaste månaden att det är som om vi har fått en helt ny kille! Jag är så glad att jag får vara med dig varje dag, från morgon till kväll, för det finns inget härligare sällskap än du.

Det har hänt massor, massor med språket under den här månaden. Du kan härma kossan, hästen, åsnan, grisen, ankan, lejonet, katten, vovven, grodan, kaninen, fåret och kan peka på näsan, foten, håret, örat, tungan och dra i rätt klädesplagg när vi frågar efter tröjan, byxan, pyjamasen, skon och strumpan. När vi är utomhus så vet du var du ska titta när jag frågar efter trädet, fågeln, lastbilen, bussen, bilen, flygplanet, gungan, rutchkanan, bebisen, pojken/flickan.

Fast du säger inte så många ord själv eftersom du har hakat upp dig i ”Hej!” och använder det till precis allt. Det kan betyda ”Kan jag få den där?”, ”Vad menar du?”, ”Ja!”, ”Hej då” och, såklart, ”Hej!”. Men du kan också säga ”Ba-bah” (bye-bye), ”Bej-hii” (Bailey), ”Omaa” (fromage), ”mm-pa” (strumpa) och ”g-nga” (gunga), det är bara det att du nästan aldrig säger det på eget initiativ utan det kommer när vi har sagt ordet eller när vi pekar på något och frågar vad det är.

Du har precis börjat visa när det är något du vill ha – då sträcker du armarna mot saken och säger ”a-ij!”. Oftast är det något som ligger högt upp på en hylla, t ex en bok. För du har plötsligt börjat tycka om att bläddra i böcker. Om och om och om igen ska vi bläddra i samma bok och om vi byter till en annan så sträcker du dig efter den första och säger ”a-ij!!!” tills vi tar fram den.

En annan sak som du gillar mycket nu är att leka med selen i vagnen. Om och om igen står du och försöker para ihop knäppningen. Det finns en likadan knäppningsgrej i din matstol och på min ryggsäck och där kan du också hålla dig sysselsatt länge.

Drygt halva sommaren har gått och vi har varit duktiga, du och jag, och gått på långpromenad varje morgon. Du sitter i regel stilla och tittar dig omkring. Ibland ger jag dig ett maskrosblad eller en blomma som du kan pilla med (men det slutar oftast med att allt hamnar i munnen).

De senaste veckorna har vi ibland gått och badat i en grund barnpool på eftermiddagarna. Det tycker du jättemycket om, särskilt när du får leka med fontänen eller när jag drar dig i vattnet så det skvätter överallt. Ju mer action desto bättre, det är Baileys motto i livet.

Den här månaden åkte vi på resa med farfar och Isabelle, och det var väldigt trevligt även om du blev lite trött på att sitta så mycket i bilen. Vi bodde på hotell och du höll på att få sammanbrott när du blev tvungen att sova i den hatade resesängen… du grät tills du var alldeles svettig och vaknade flera gånger på nätterna och var ledsen.

Häromdagen hade vi din kusin Leeloo på besök och då var det hon som fick sova i resesängen. Först blev du så arg när du fick syn på den men sedan verkade du förstå att den inte var till dig. Skönt! Annars brydde ni er inte särskilt mycket om varandra, du och Leeloo. Hon är ju bara tio månader och kan varken krypa eller gå så du kände nog att det inte var något intressant. Ibland snubblade du över henne när hon satt på golvet och gallskrek hon, medan du bara reste dig upp och gick vidare. Shit happens.

Lådan under spisen där jag förvarar plåtar och kakformar är så himla spännande! Det för en massa oväsen när du drar ut olika grejer och man kan hitta lite av varje i lådan när du gått därifrån…

Äntligen har du börjar dansa lite också, men det är sällan du gör det av eget initiativ. Det blir mest när vi säger ”Dansa, dansa!” som du kan vagga igång lite. Och så steppar du ett par steg på stället innan du springer vidare. Mot nya äventyr.

Då och då har du några dagar när du är Herr Spik igen. Då vill du inte äta mat, du rynkar på näsan åt allt och är på dåligt humör nästan hela tiden. Och bara går runt och gnäller och gnäller och gnäller. Just nu har du en sån period och då kan det hända att jag känner för att ge bort dig till någon annan! Men så händer något sådär mysigt eller gulligt så man bara smälter och vips är du tillbaka på mammas favoritlista igen.

Det allra roligaste just nu är när vi låtsas rynka på näsan och säger ”Åh, fyyy vad det luktar!”. Då skrattar du och tar tag i en av dina fötter och drar upp den under näsan och luktar på den. Och skrattar ännu mer när vi rynkar på näsan och ropar ”Nä, puuuu!!”. Du har världens härligaste skratt!!

Ibland sitter jag med dig i knät och bara luktar på ditt hår. Jag stryker med näsan över huvudet på dig och blundar, bara njuter av att känna det mjuka håret och din varma hud under näsan. Jag kan lukta på dig precis hur länge som helst. Fina, älskade Bailey. Jag älskar dig för mycket!

Kärlek från mamma

Häromdagen fyllde Bailey 13 månader… Skrivlusten är lite i bott så brevet blir mest i bilder.

Älskade, älskade Bailey,

Nu är du tretton månader gammal och tillbringar dagarna med mamma. Hela sommaren är det du och jag, grynet! Från tidigt på morgonen (du vaknar redan klockan 6) tills du somnar på kvällen är det du och jag.

Varje morgon går vi ut på långpromenad och då sitter du i vagnen och tittar efter bussar, lastbilar och andra maskiner som låter mycket. När du ser en vänder du dig om för att se om jag har sett den. Och så ropar du Hej!

Vi brukar stanna till på en lekplats där du gungar, åker ruschkana och leker lite i sanden (och får sand i blöjan). Du älskar att både gunga och åka ruschkana och skiner upp som en liten sol när du får syn på lekplatsen. Ibland är det andra barn där men du bryr dig inte särskilt mycket om dem. Tittar på dem, petar på dem om de kommer nära. Men inte mer än så.

Ibland stannar vi på en stor gräsäng också där du får springa runt en stund. Du plockar pinnar, stenar, blad och kottar. Allt stoppar du i munnen men om jag säger ”Inte i munnen!” så spottar du snabbt ut. Ofta springer du med något i händerna och ibland kommer du till mig för att visa vad du har. Det kan vara några små skrynkliga blomblad eller en liten, liten kvist. Det finns så mycket att upptäcka.

Vi brukar gå ut flera gånger varje dag för nu är vädret fint. Oftast håller vi till på gräsängen på andra sidan vägen men ibland går vi till affären eller till en lekplats. Du kan vara ute precis hur länge som helst!

Du går så bra nu och kan äntligen resa dig upp själv utan att ta i något. Fast du ramlar ofta när du springer – särskilt om underlaget är lite ojämnt. Men även om du ramlar hundra gånger så säger du inget om det. Bara upp igen och vidare. Alltid vidare.

Här hemma grejar du mycket med dina böcker och du tycker om att leta efter kossan i bondgårdsboken. Då säger du ”Hej!” när du får syn på henne och sedan härmar du när jag säger ”Muu”. Det låter oftast ”Möh!” men är väldigt gulligt. Fåret brukar vi också hitta och då säger du ”ä-ä-ä”. Det svåraste djuret att härma är tuppen som säger ”Kuckeliku!”. Du stirrar på min mun när jag säger det, om och om igen. Konstigt ord!

Annars upprepar du det mesta vi säger och det märks att du verkligen försöker härma ord. ”Sparris” kan bli ”pa-hiiii”, “kissa” blir “ki-aah” och ”Nillan” (mormor) blev ”ii-ya”. Men du förstår desto mer på båda språken och kan t ex lägga leksaker i korgen eller i badkaret när vi ber dig. Och när jag säger ”Släng den!” så kastar du ifrån dig vad du än har i famnen (oftast skräp som du hittar ute). Du älskar att bära runt på mina skor och de kan dyka upp både här och där i lägenheten.

När vi var hos doktorn strax efter din ettårsdag var du 75 cm lång och vägde drygt 10 kg. Precis på mittlinjen för längden men lite under medel på vikten.

För några veckor sedan hade du en period när du åt jättedåligt och vi fick verkligen lirka i dig maten men nu går det bättre. Du äter gröt till frukost, en portion ”vanlig mat” till lunch, frukt och kex till mellanmål och ersättning däremellan. Du älskar ost och skulle nog kunna äta hur många små ostkuber som helst. Andra mellisfavoriter är banan, äpplemos, melon och fruktkräm med mjölk.

Du sover ungefär som förut, mellan 18:00 och 6:00 på natten och ett par tuppisar på dagen.

Oftast somnar du ganska snabbt men ibland kan du ligga och protestera väldigt länge. Vissa dagar hoppar vi över en av tupplurarna för att du helt enkelt inte är trött. På kvällen, när vi lägger dig i sängen, får du katten i famnen och så sätter vi på Grodan som spelar musik en stund. När den har tystnat kan vi ibland höra hur du ligger och pratar och sjunger för dig själv innan du somnar. Oftast hamnar både katten och filten på golvet och du brukar sova mitt på kudden hela natten.

Vi har varit på skog- och sjöpromenad en dag och det tyckte du väldigt mycket om! Du tittade på allt - träd, löven, vattnet och fåglarna. Och så fikade vi och det älskade du - fika utomhus smakar helt enkelt bättre än inomhus, eller hur?

Du älskar när vi jagar dig och du tycker också om att leta efter oss när vi gömmer oss någonstans i lägenheten. Du skrattar mycket om vi hoppar fram och skrämmer dig och du är väldigt, väldigt kittlig över hela kroppen. Det finns inget underbarare ljud i hela världen än när du skrattar så du kiknar!

Mamma älskar Bailey-boy!

Kärlek från mamma

Älskade, fina, bästa Bailey

Elva månader gammal idag. Elva månader av Bailey-boy i vårt liv. Det finns inga ord som beskriver hur mycket vi älskar dig. Vi pratar om dig hela tiden, vare sig du är vaken och med oss eller sover. Hela tiden måste vi prata om hur fantastisk du är, hur mycket du lär dig och hur mycket du lär oss.

Den här månaden har gått fort men stora saker har hänt. Först firade vi pappas födelsedag den 17 mars och du gav bort ditt livs första teckning och lärde dig att klappa i händerna. Allt på samma dag.

Sedan blev det påsk och vi firade påskafton med din farmor och farfar här hos oss. Du fick en stor korg med leksaker och en liten lurvig anka av farmor. Sedan åkte hon, jag och pappa iväg några timmar medan farfar och Isabelle passade dig. Allt gick så bra, så bra och när vi kom hem låg du och sov på rygg tvärs över farfars mage där han låg i soffan. Dagen efter åkte vi hem till gammelfarmor och träffade resten av släkten.

Där var också din lilla kusin Leeloo som nu blivit sex månader gammal. Hon är allt en liten sötnos, tänkte du och lutade dig fram för att (kärleksfullt) stånga henne i pannan. Så där som du och jag gör hela tiden. Men det såg ut som om du ville pussa henne och alla stod och sa åååååååh! Men jag förstod vad du ville göra, min prins. Du ville göra sådär som man gör när man är stor och hälsar på någon som är liten.

Några dagar senare åkte vi till det stora konstmuséet här i Québec. Det var pappas födelsedagspresent från dig och mig och det blev en riktigt trevlig dag, trots att muséet inte var särskilt barnvänligt och vakterna hyschade åt oss.

Vi har också varit hos doktorn och vägt och mätt dig. Du väger precis 10 kg och är 73 cm lång. Alldeles mitt på kurvan! I väntrummet hos doktorn fick du syn på en liten kille i 1½-årsåldern som kom gående lite ostadigt. Genast kröp du fram till honom och drog i hans byxben tills du kom upp i stående ställning. Den stackars lille pojken höll på att tippa omkull! Det såg väldigt roligt ut och du gjorde ju helt enkelt som du alltid gör här hemma, tar tag i ett byxben när du behöver stå upp.

Bailey ser på Pippi Långstrump (fast just nu är det Tommy och Annika på skärmen)

Ett par dagar senare, den 30 mars, hände det äntligen. Du tog dina första steg! Det har varit på gång i flera veckor och du har allt mer kunnat stå upp utan stöd. Men så kom de första två-tre stegen och vi var så förvånade och häpna över dig!

Under dagarna som följde fortsatte du att träna på att gå och nu, två veckor senare, går du på eget initiativ nästan hela tiden. Du kan gå tvärs över hela lägenheten, runda flera hörn på vägen och kliva över leksaker på golvet. Visst hamnar du pladask på blöjrumpan ibland men du tappar aldrig modet. Långsamt börjar du nog inse att det här gåendet kan gå snabbare än krypandet, om man bara tränar. Däremot kan du fortfarande inte resa dig upp till stående ställning själv, även om du övar och övar varenda dag.

Våren har kommit hit till Quebec den senaste veckan (fast vi fick en snöstorm igår så man kan aldrig vara säker). Det är så härligt att gå på promenad med dig i vårluften! Du har plötsligt blivit jätteintresserad av allt du ser omkring dig utomhus och sitter och vrider huvudet än hit än dit för att inte missa någonting. Vi längtar mycket tills snön är borta så att vi kan gå ut och vara utomhus i flera timmar! Och vi längtar efter att gå och gunga med dig på lekplatsen.

I mataffären

Men den här månaden har herr Spik som varit på besök många gånger. Herr Spik, Gnäll Spik. När något går dig emot så blir du väldigt sur och rynkar både pannan och näsan samtidigt som du klagar ”Eeeeiiii!!”. Du vill helst inte att vi går ifrån dig och blir väldigt ledsen nästan varje kväll när det är sovdags och vi lämnar rummet.

Häromdagen köpte jag benvärmare till dig och de är hur söta som helst! Du spelar med och protesterar inte särskilt mycket när jag måste prova alla fyra paren efter varandra. Trots att de ska passa barn upp till fyra år så är de tajta över låren! Men babyknubbet kommer nog försvinna nu när du börjar gå så mycket.

Sedan ett par veckor tillbaka älskar du att leka med dina små plastkoppar igen. Nu är du fascinerad av att kunna lägga en mindre i en större och sedan båda i en ännu större. Ibland försöker du åt andra hållet och blir frustrerad när den största koppen inte passar i den minsta.

Baileys rum

Det är helt otroligt hur mycket du förstår nu! Du kan utan problem gå och hämta flera saker som vi frågar efter – ”boken”, ”hästen”, ”dino” , ”pyjamasen”, ”vattnet” (i pipmuggen) och ”ankan”. Och om vi säger ”klapp klapp” så klappar du händerna, ”blink!” så blinkar du och ”vink vink” så vinkar du. Dessutom kommer du och pussar oss på kinden när vi säger ”kan du ge en puss?”. Det häftiga är att du förstår alla de här orden lika bra vare sig de sägs på franska eller svenska! Sedan är det vissa saker du bara känner till på svenska eller bara på franska eftersom jag och pappa pratar med dig om lite olika saker och lär dig olika saker. Idag var jag inne i ditt rum och lekte med dig när jag började sjunga melodin som spelas när man trycker en av dina gosedjur på magen. Du tittade upp på mig och började sedan titta dig omkring i rummet. När du såg gosedjuret kröp du dit och hämtade det. Jag blev jätteförvånad! Aldrig trodde jag att du kunde känna igen melodier! Nu vet jag att du faktiskt kommer ihåg sånger och att alla gånger jag sjunger för dig så går det in även om det inte märks på utsidan.

Du växer så varje månad, Bailey, och inte bara i din egen kropp. Nej, du växer inuti mig också. Jag känner större och större kärlek hela tiden och jag kan bara inte förstå att du är vår pojke. Du har en sån härlig humor och jag älskar att höra dig skratta! Jag älskar varje gång du kommer och blåser mig på kinden eller på halsen och jag kan inte sluta titta på dina vackra ögon. Du är så klok, du är så fin och du är så stor.

Kärlek från mamma

Älskade Bailey,

Tio månader gammal! Det känns som om du har blivit så lång den här månaden. Lång och tung! Vi ska till doktorn för att mäta och väga dig i nästa vecka och det är första gången på fyra månader… så vi anar att siffrorna ändrat sig mycket. Det ska bli väldigt spännande att se hur du ligger till i jämförelse med kurvan.

Den här månaden har gått väldigt fort förbi. Vi är mitt i smällkalla vintern och Quebec har rekordmycket snö. Snövallarna har gjort att vi stannat inomhus den mesta tiden. När vi varit ute på promenad har jag ilsket knuffat vagnen över snöhögarna och högt svurit över den som är ansvarig för snöröjning här i stan. Och så har jag varit arg på affären som bara säljer nordamerikanska vagnar med alldeles för små hjul för att klara snöpromenader. Du har snällt suttit i vagnen och uthärdat både svordomar och guppiga vägar!

I början på den här månaden var vi ute på utflykt hela familjen. Två gånger under dagen åt vi på restaurang och båda gångerna satt du i en barnstol intill bordet och smakade på vår mat. Så länge du hade något att äta på eller pilla på så var du hur nöjd som helst och charmade alla runt omkring. Du är så oerhört lätt att ha med sig när vi är bland folk! Allra oftast är du alldeles stilla och bara iakttar allt nytt omkring dig och ibland, när du blivit lite mer bekväm med situationen, står du upp och ropar högt åt allt du ser. Pa-pa-pa-pa!! Ma-ma-ma-ma!!

Den här månaden har du fortsatt träna på att gå med stöd. Du kan utan problem gå i sidled utefter möbler och sätter även fart rakt framåt så länge du har något att hålla dig i. Däremot är du inte särskilt intresserad av att gå när vi håller dig i händerna utan sätter dig oftast ner och kryper istället. Det går snabbare, såklart, och du verkar inte känna något behov att lära dig gå utan stöd. Krypningen går i raketfart och man hör ofta ett klapp-klapp-klapp mot golvet innan du dyker upp. Byxbenen är konstant dammiga!

Badet är dagens höjdpunkt och när vi sätter på badvattnet kommer du farande som en oljad blixt, från var du än är i lägenheten. Sedan står du utmed kanten och slänger i alla leksaker i vattnet medan vi försöker lirka av dig kläderna. Och så – plums i vattnet! Nu badar du själv och det det kändes lite konstigt för mig i början att sluta med badrutinen. Under nio månader har jag varje kväll badat med dig i famnen men nu är du så stor att du kan själv… Vi har köpt en badkarsmatta så att du åtminstone inte halkar omkring, men du älskar att luta dig framåt med öppen mun och dricka badvatten. Oftast slutar det i kallsupar och gråthicka medan du blänger anklagande på oss. Men försöker vi hindra dig från att dyka ner igen så blir du lika arg…

Under månaden har du varit väldigt beroende av sällskap och du blir helt ifrån dig om vi lämnar dig ensam. Det spelar ingen roll var vi går – om vi så bara står utom synhåll utanför ditt rum – du måste gråtande krypa efter och leta upp oss. Om vi är i köket så står du alltid och håller oss i byxbenen och sitter vi ner någonstans kommer du gärna fram och vill att vi lyfter upp dig. Närhet är bäst.

Sömn och mat går precis som tidigare väldigt bra. Vi ställde om till sommartid i helgen och undrade hur du skulle reagera men efter ett par dagar var du tillbaka i samma rutiner som tidigare – sömn mellan 20 och 8 samt en eller två tuppisar på dagen.

Den här månaden hade vi vår första gäst sedan vi flyttade till nya lägenheten. Farmor kom och hälsade på och hon stannade i två nätter. Första kvällen var du lite avvaktande och tyst men sedan var allt som vanligt. På lördagskvällen passade hon dig medan pappa och jag gick på date. Vi åt crêpes på en av våra favoritrestauranger (första gången vi var där kom vi direkt från det första ultraljudet och då satt vi där och stirrade på de första fotona av dig medan vi åt) och sedan gick vi på bio. Hela kvällen pratade vi bara om dig. Det är så underbart att ha någon att dela stoltheten med! Vi är så stolta över dig att hjärtat spricker och vi längtade efter dig hela kvällen! Men när vi kom tillbaka så sa farmor att du hade somnat en halvtimma efter vi hade åkt och sedan hade du sovit. Så allt hade gått så bra.

Den 27 februari log du mot pappa och han fick en chock. Två nya tänder hade på något sätt kommit fram utan att vi hade märkt någonting! Så nu är det fyra tänder uppe och två nere. Vi märkte inga tandsymptom den här gången heller – du har aldrig reagerat när tänderna spricker fram.

På pratfronten har det inte hänt särskilt mycket. Du babblar mycket men det blir inga riktiga ord. Fast det märks att du kollar oss noga när vi pratar och om vi säger mamma eller pappa så upprepar du genast ”ma-ma!” eller ”pa-pa!”. Ibland när jag säger tack-tack så säger du ”kak!” men du säger det aldrig själv. Fast du förstår en hel del! Du älskar ju till exempel att öppna och stänga dörrar och när du gör det säger jag alltid Öppna! Och stäng! Och öppna! i evighet tills du tröttnar. Så igår satt du bredvid mig på golvet i ditt rum när jag sa Stäng! och då kröp du bort till dörren och stängde dörren. Lite senare la jag en napp tillsammans med några leksaker framför dig och frågade Var är dullen?! så tog du upp nappen och gav den till mig. Jag vet förresten inte varför jag kallar den för dullen… när jag växte upp sa vi alltid dutten men med dig har det bara blivit dullen. Vi får väl se vad du kallar den i framtiden.

Tavlan i vardagsrummet som har kort på alla i familjen! Mina släktingar på högersidan och pappas släktingar på vänstersidan. Och så länken i mitten - Bailey.

Jag läser i skolan om barn som växer upp i flerspråkiga hem och försöker applicera det jag lär på dig. Både jag och pappa pratar med dig hela tiden på våra respektive språk och vi försöker så mycket som möjligt vara konsekventa. Det ska bli väldigt spännande att se hur du utvecklas!

Du är det finaste vi har, mitt barn. Det finns inget bättre i hela världen än att se ditt stora leende och jag kan inte se mig mätt på dig. Du är så fin. Så perfekt på alla sätt. Och jag kan verkligen inte, hur mycket jag än försöker, minnas hur livet var innan du kom. Det bästa som har hänt oss, det är du min Bailey-boy.

Kärlek från mamma

Älskade Bailey,
Nu är du nio månader gammal och har funnits lika länge utanför min kropp som inuti den. Du har vuxit att bli en egen individ, en egen person som upptäcker nya spännande saker varje dag och lägger dem till sin ständigt växande uppfattning om världen.

Under den här månaden har din värld vuxit och förändrats. Du har nämligen flyttat för första gången i ditt liv. Jag undrar om du om trettioett år kommer att ha flyttat lika många gånger som jag har – det här är mitt trettonde hem – och om du kommer ha lika svårt som jag att hitta Hem. Hur som helst så har du nu för första gången fått ett eget rum, ett underbart eget rum där du har alla dina leksaker och gosedjur och där du sover själv om natten. Innan flytten var jag lite orolig för hur du skulle reagera på att byta hem, och jag föreställde mig att du skulle vakna gråtande om natten och känna dig ensam och övergiven i ditt rum… men det har varit precis tvärtom. Du har känt dig hemma sedan första dagen och nätterna går bättre än någonsin. Visst vaknar du, men oftast somnar du om efter några minuter av dig själv.

Den stora orsaken till att allt går så bra nu är att vi har kommit in i en stadig rutin som fungerar som ett klockverk. Så här ser en typisk dag ut med dig:
7:45 Du vaknar och ställer dig upp i spjälsängen och pratar med hög röst. Ibland är du ledsen och ibland är du pigg och glad. Oftast är det jag som kommer in till dig och tar upp dig, håller din varma kropp tätt mot min och pussar dig. Vi går till fönstret och öppnar gardinerna och sedan byter vi blöja och jag klär på dig body, byxor, strumpor och mockasiner. Sedan går vi ut i köket.
8:30 Du sitter i din stol och äter. Varje morgon blir det en portion gröt (ris, havre eller råg) blandat med fruktmos (äpple eller päron). Frysen är full av frukt- och grönsakstärningar och det är praktiskt och enkelt att tina en tärning och blanda ner i gröten. Du äter med mycket god aptit på morgonen och är ofta väldigt törstig och dricker vatten ur den lilla pipmuggen som än så länge är för tung och otymplig för att du ska kunna hålla den själv.

9:00 Efter maten brukar jag sätta dig i ditt rum medan jag diskar undan och förbereder en flaska ersättning. Du brukar allra oftast leka med bilen som du fick i julklapp av farmor och jag kan lätt hålla koll på dig genom att kika ut genom köket. Då ser jag rakt in i ditt rum och brukar oftast få syn på en liten Solstickan-silhuett som sitter på golvet, rak i ryggen och med lockar i nacken.

När du har druckit ur flaskan med ersättning (180 ml) så fortsätter du att leka, antingen själv eller med mig eller pappa. Om du är ensam så älskar du att krypa till badrummet och öppna och stänga badrumsskåpsdörrarna… och du vet så väl att du inte får vara där inne. Vi kommer efter, lyfter bort dig och stänger badrumsdörren – men några timmar senare är det någon som glömt stänga dörren och vips är du tillbaka igen. Envisa unge!
Vid elva-tiden brukar du börja kinka och gnugga dig i ögonen, och då är det dags för förmiddagsvila. Vi bär in dig i spjälisen, drar för gardinerna och går ut och stänger dörren. Oftast ligger du och pratar för dig själv en stund innan du somnar men ibland blir det gråt och snyft istället. Då skär det i mammahjärtat! Oftast sover du ungefär 45 minuter men ibland har det hänt att du sovit i över en hel timma – fantastiskt för en som aldrig sovit särskilt mycket!

12-13 Du äter lunch. Vi tinar några tärningar med grönsaker – valet står mellan morot, zucchini, blomkål, broccoli, sötpotatis, squash, potatis – och blandar ibland med en tärning kött. Du äter glatt av allt, men du verkar tycka väldigt mycket om zucchini. Efter maten får du en tinad tärning päron eller äpple och en liten stund senare en flaska ersättning (180 ml). Sedan är det lekdags igen. Vi leker mycket i ditt rum och favoritaktiviteten är helt klart att öppna och stänga.

Man kan öppna och stänga garderobsdörrar, rumsdörrar, byrålådor, böcker, gardiner, gamla tomma blöjkartonger, skåpsluckor… möjligheterna är oändliga och några klämda fingar verkar inte bekymra dig särskilt mycket. Däremot blir du ibland väldigt, väldigt ledsen om vi lämnar dig ensam – något som du inte bryr dig det minsta om andra gånger.
Vid tre-fyra tiden tar du tuppis nummer två och den brukar också gå ganska lugnt till.

16-17 Matdags igen. Nu blir det en större flaska ersättning (250 – 300 ml) och efteråt fortsätter leken.

19:00 Nu är det baddags och då sitter vi, du och jag, i badkaret någon halvtimma medan du häller med vatten och kastar leksaker på golvet.
19:30 Ur badet, pyjamas på och sista flaskan värms. Ibland somnar du medan du äter och andra gånger är du fortfarande ganska pigg när vi bär in dig i spjälisen. Vi drar för gardinerna, släcker lampan och lägger dig i sängen. Godnatt min prins!

Den 26 januari kom ytterligare två tänder och nu har du fyra små riskorn som gärna biter i allt du kan hitta. Några små blåmärken har jag fått på armarna efter att du vampyrhuggt mig och sedan du upptäckte att du kan skava tänderna mot varandra är det ett ständigt gnisslande. Men söt är du, lilla bäver.

Du har varit lite småförkyld under hela månaden som har gått och den 7 februari spenderar du och pappa sju timmar på akuten efter att du fontänkräkts och haft hög feber. Väntan gör dig ingenting, trots att du varken äter eller sover, och alla i väntrummet är förvånade över att det sitter en liten bebis där och bara är nyfiken och pratsam. Till slut får ni komma hem till mig och jag gråter och gråter medan jag håller dig i famnen. Jag vill aldrig att du ska vara sjuk mer.

Nu sitter du själv på golvet – stadigt som tusan och oftast med ett ben sträckt rakt ut framför dig och det andra böjt bakom dig. På det viset kan du snabbt luta dig fram och hamna i krypställning och lika snabbt sluta krypa och sätta dig upp. Du har också börjat gå runt, skjutandes babygymmet framför dig och när du får upp farten ordentligt så nästan du springer.

Du har också blivit fantastiskt duktig på att stå själv och det kan gå många långa sekunder innan du antingen tappar balansen eller långsamt sätter dig ner. Sedan utvecklas ljuden mycket och förutom ”papa” (mamma har du tyvärr glömt hur man säger) så snosar du med näsan och klickar med tungan. Du har också börjat flirta när man blinkar mot dig och ibland säger du ”ka-ka” – vilket vi tror betyder ”cling-cling”, något som pappa säger när han blinkar mot dig.

Allt går fantastiskt med dig, Bailey. Du har vuxit upp att bli en oerhört nyfiken kille som kan ha ett oändligt tålamod så länge han befinner sig i en ny situation, men som kan snabbt bli uttråkad när inget nytt händer här hemma. Du äter bra, sover bra, luktar gott och är så fruktansvärt gosig att ta i. Och ibland lutar du dig fram mot mig med vidöppen, blöt mun och blåser allt vad du kan mot min kind eller mot min hals. Ju högre det pruttar, desto mer blåser du och desto mer ryser jag ända ner i tårna. Och då älskar jag dig så att jag blir alldeles tårögd.

Kärlek från mamma

Bättre sent än aldrig. Här är en berättelse om vad vi gjorde på Baileys första jul. Den kommer ingå i kategorin “Brev till Bailey” även om den inte är ett riktigt brev… men jag tycker det är viktigt att komma ihåg hur denna första julafton såg ut.

Tyvärr verkar Wordpress blivit helt galet, för jag kan inte få bilderna att gå ihop med texten… hur jag än gör så hamnar bilderna i en enda hög och texterna i marginalen. GAH! Efter att ha stångat pannan mot väggen i en kvart lägger jag nu texten först och bilderna sedan. Ni får själva para ihop rätt text med rätt bild. GAH! igen!! 

Så här var din första julafton, Bailey-boy:

Först vaknade vi och gick in i vardagsrummet där granen stod och luktade jul. Morfar och morbror Henrik hade redan tänt brasan i kaminen och det var mysigt att bara sitta i soffan och titta på elden.

Du var alldeles ovanligt söt i Smile-pyjamas och tomteluva när vi satt där. På soffbordet stod ett änglaspel och plingade, och du följde varje ängel när de snurrade runt, runt över ljusen.

Efter en flaska mat blev änglaplinget för sövande och du gick in och tog dig en tupplur i sängen.

Sedan bytte du om till julaftonskläderna. Jag hade beställt en mörkgrön tunika och ett par röda velourbyxor av en hemsömmerska, och de passade perfekt. Här poserar du med morbror framför granen:

Så var det dags för mig att göra mig iordning men såklart kom du och hälsade på mig i badrummet!

Sedan kom äntligen gästerna! Först hamnade du i din gammelfarfar Johns knä:

Och sedan åkte tunikan av och päls-tomteluvan på!
men den stannade inte på särskilt länge…

Sedan kom fler gäster. Här är du med mormor och gammelmorfar Ragnar:När Kalle Anka var slut på TV var det dags att äta julmat. För att du skulle vara glad och sysselsatt fick du öppna ditt livs första julklapp. Den kom från moster Jennie och tant Mathilda:

Vad kan det vara?!Weehee - något att bita på!

Sedan satt du snällt i gunghästen medan vi åt julmat. Så länge man har något att bita på så kan man vara nöjd, eller hur? Här sitter moster Jennie, mormor, gammelmormor Daga, gammelfarfar, gammelmorfar och din egen morfar och äter julmat.

Sedan öppnade vi en massa paket till dig. Kläder, böcker och leksaker - precis vad du hade önskat dig! Det blev en härlig julafton, precis lagom och alldeles precis svensk. Just som jag hade drömt om.

Och bilderna…. GAH!

Älskade Bailey,

Det är så mycket som har hänt under din åttonde månad att jag inte vet var jag ska börja. Du utvecklas verkligen i en rasande fart och det är helt underbart att stå bredvid och följa dig. Vi kan inte sluta upp att fascineras över hur bestämd och målmedveten du är i vardagen. Inget kan få dig att sakta ner.

Första veckan av din åttonde månad tillbringades mest krypandes och ståendes mot allt du kunde hitta, medan mamma och pappa avslutade höstterminen och förberedde den stora resan som vi skulle åka iväg på den 21 december. Du reser dig upp mot precis allt och även om du ramlar ofta och slår dig så är du snabbt uppe på benen igen.

Från att bara hållit till i vardagsrummet och sovrummet (och blivit buren däremellan) så har du nu börjat utvidga ditt territorium. Först kröp du ut i hallen, lockad av de stora plastbackarna med återvinningssopor, och sedan vidare ut i köket. Numera kommer du ut i köket allt som oftast och hälsar på den förälder som är där för tillfället. Det är helt underbart att se dig komma runt hörnet – först hör man små händer som klappar mot golvet och hasande knän och sedan ser man en liten nos komma ut i köket. Då kan man inte annat än skratta och säga ”heeeeej, Bailey-boy!!”.

De två tänderna har vuxit något otroligt och det är inte längre svårt att se dem:

Du verkar däremot inte tycka de känns konstigt att ha i munnen, även om du älskar att gnaga med dem mot nappflaskan när du äter. Du gillar också att ta en napp i munnen och bita tag samtidigt som du drar i den med handen. Det är dock inte så ofta nappen kommer fram… mest när jag vill prova om du ändrat uppfattning om den. Det har du inte. Under den här månaden har till och med tummen blivit mindre och mindre använd. För ett par månader sedan satt den ständigt i munnen när du var trött eller ledsen – och ibland till och med däremellan – men nu är det som om du glömt den. Ibland, precis när du ska sova, så kommer den automatiskt i munnen. Och ibland när du sover så smyger den också dit utan att du verkar märka något.

Vi har inte gjort några större framsteg vad gäller mat den här månaden. Du har testat lite olika grönsaker och frukter men egentligen inte fastnat för någonting. Det enda som du verkar tycka är okej är mosad banan. Men vi ska fortsätta testa och mosa så att du vänjer dig.

Men nu var det ju så att vi åkte ut på lång, lång resa med dig. På överresan skötte du dig helt otroligt väl. Det tog lite tid för dig att somna eftersom det var så mycket spring och rörelse kring dig (dessutom skulle piloten och flygvärdinnorna hålla och och ropa i högtalarna hela tiden, och det blev du väldigt rädd för), men till slut somnade du och vi kunde lägga ner dig i den baby-korg som vi hade beställt.

Väl i Sverige mottogs vi av morfar, mormor och morbror Henrik. Du var så trött att du grät och du sov hela vägen hem till Uddevalla. Sedan tog det några dagar innan du var tillbaka i vanliga rutiner och sov hela nätterna i resesängen som mormor hade lånat av en arbetskamrat.

Med mormor Gunilla

Med morfar Lasse på julafton

Med moster Jennie

Med morbror Henrik

Första kvällen i Sverige började du säga ”papapa” och några dagar senare kom ”mamama”. Det känns helt fantastiskt att du faktiskt börjar prata, även om du inte vet vad orden betyder än så länge… men det visar att vi så småningom faktiskt kommer ha ett barn som själv kan berätta vad han vill och känner – något som känns helt overkligt just nu.

Galen look i uniformsmössa på julafton

Under tiden i Sverige umgicks vi med en massa nya människor och vi blev så positivt överraskade av att du inte var det minsta rädd för någon. Vem som helst kunde ta upp dig och bära runt på dig och du var precis lika glad som alltid. Du lärde dig dock sträcka armarna efter mig och pappa när vi kom och det värmde våra hjärtan. Under ett par dagar var det på gång att du skulle börja vinka, men det kom av sig när vi slutade träna på det. Hur ska man kunna lära sig något när ingen visar?

Med mammas bästis Marika och älsklingshalsbandet med silverhjärta

Du fick en massa fina leksaker, böcker och kläder på julafton och du hade fullt upp att leka med allt. På annandagen tog jag mig iväg på shoppingtur med min bästis Marika och kom hem med en massa kläder. Nu har du gott om både pyjamasar och dagkläder i flera månader (hm. Flera veckor i alla fall) framöver!

Mormor hade också fixat en matstol som du satt mycket i. Den kunde vändas så att den blev som en liten gunghäst med ratt och där satt du och lekte med leksaker, åt banan eller bara tittade på folk.

Plötsligt började du sätta dig på knä när du kröp runt och det blev snart standardpositionen. ”När man sitter på knä kan ser man ju mycket mer än när man är på alla fyra, och har man inte lärt sig stå utan stöd än så är det ett bra alternativ”, verkar du tycka. Du har också börjat öppna och stänga lådor i lagom höjd så vi håller koll på fingrar så de inte kommer i kläm.

På nyårsafton blev det premiär för öronskydd när vi åkte ner till hamnen i Uddevalla och såg på stadens fyrverkerier. Det var väldigt vackert men du visste inte riktigt vilket håll du skulle titta åt eftersom du inte hörde smällandet. Väldigt söt var du i alla fall!

Du har ju sedan länge kunnat stå upp i spjälsängen och titta över kanten men nu har du också börjat ”gå” runt i sängen. Du håller dig hela tiden i kanten, men kan förflytta dig i sidled runt, runt i sängen. Du har också blivit bättre och bättre på att hålla balansen och kan lätt-som-en-plätt ta dig ner i krypställning utan att ramla.

I Sverige hälsade vi på hos alla släktingar och vänner och alla tyckte faktiskt att det kändes som om de redan kände dig. De har ju sett så mycket bilder och filmer att du redan var bekant för dem, trots att ni aldrig hade setts i verkligheten! Det är verkligen underbart att internet finns.

Hos mammas kompis Jenny och hennes familj - pappa Thomas, Elin och Filip

Efter en vecka in på det nya året var det dags att åka tillbaka till Kanada igen. Du skötte dig perfekt även på den här resan, trots att du var vaken nästan hela tiden. Jag spenderade många timmar stående i gången med dig på armen, när du inte satt i pappas knä och bet i boken ”Petit Lapin” eller en av leksakerna vi hade med oss. Du verkar inte reagera alls på varken start eller landning förutom att du blev arg när vi skulle spänna fast dig i säkerhetsbältet. För då måste man sitta stilla och det ingår inte i Baileys livsfilosofi.

När vi kommit tillbaka till Montreal var det dags för julafton nummer två tillsammans med farmor, farfar, tant Isabelle, faster Marie-Ève, farbror Richard, kusin Leeloo och stora grand danoisen Zed.

Med kusin Leeloo som är 3½ månad

Du fick en massa bra leksaker och kläder. Favoriten kommer nog bli den lilla bilen som vi redan testat på sovrumsgolvet. Så fort du förstår hur man tar fart själv så kommer du fara runt här på golven!

Till slut kom vi äntligen hem till vårt hem igen efter tre veckor på resande fot. Du visade snabbt att du kände igen dig och kom efter någon vecka in i gamla sovvanor igen. Väldigt skönt för hela familjen!

Sittandet har blivit bättre och bättre och du sitter nu ganska stadigt i åtminstone tio sekunder. Men det är inte för att du är ostadig som du faller omkull utan för att du inte vill sitta stilla längre än så. Det finns så mycket nytt att upptäcka, så mycket nytt att krypa iväg till!

Till slut måste jag skriva att min kärlek bara växer. För varje dag känner jag allt starkare för dig. Du är det finaste jag har och det underbaraste på hela jorden. Allt handlar om dig, alla mina val i livet grundas i hur jag känner för dig. Du är det bästa som har hänt, det allra bästa jag fått. Jag älskar dig mer än något annat.

Kärlek från mamma