Ja här står det stilla av många olika anledningar.

Jag håller på att gå av på mitten av att vara heltidsmamma, heltidshushållerska, heltidskokerska och av brist på egentid. Och tålamodet tryter med lillprins Bus som är just busig jämt och ständigt. Jag är så trött på att ha ensamt ansvar för precis allt - städning, matlagning, tvätt, disk och Vilde Bill. Och jag är så trött på att behöva truga och lura i Bailey mat (fast ärligt talat äter han ganska bra emellanåt) och hela tiden vara på alerten - för den killen blir aldrig trött. Aldrig, aldrig att han kan sitta ner och bara titta på något. Och aldrig att han kan bara vara i min famn eller i mitt knä. Alltid ålar han sig ner på golvet, alltid springer han ifrån mig.

Nej, det är inte Sebs fel (även om jag ofta lägger skulden på honom). Han jobbar heltid med sitt och har inte många veckor kvar att göra det innan terminen börjar och då är det jag som behöver läsro. Och jag hade lovat att “ta Bailey” hela sommaren (men visste jag vad jag gav mig in på då?). Och hur många miljoners, miljarder mammor finns det inte i världen som gör mycket mer än vad jag gör? I alla tider har kvinnor skött både hem och barn, utan någon hjälp och utan vare sig varmvatten eller inomhustoa. Så kan jag klaga?

Lika snabbt som tålamodet tryter, pulsen bultar i öronen och tårarna svider i ögonen så blossar kärleken upp igen. För jag kan se på min Bailey-boy och känna en kärlek och en slags evig tillgivenhet som jag aldrig känt för någon annan i hela mitt liv. Tio minuter efter att han har somnat på kvällen så är det bara hans armar och hans doft som jag längtar efter. Jag är alltid inne och tittar på honom när han sover. “Måste bara kolla om han sover”, säger jag till mig själv men vill egentligen bara stryka honom över ryggen. Och vara säker på att han andas (kommer den skräcken någonsin släppa?).

Och när jag står där i mörkret så känner jag mig så skyldig. Det är så många gånger om dagen som jag blir arg och trött. Så många gånger som jag säger “Nej Bailey!”, “Ställ tillbaka den!” eller “Du, kan du ge mamma den där nu?”. Och så många gånger som jag lyfter in honom i hans rum och ber honom stanna där och leka med bilen eller med klossarna “så att mamma kan laga mat ifred”. Var är den villkorslösa kärleken då?

Men vi har glada stunder också. Bailey skrattar ofta och vill gärna leka vilda lekar, ju galnare desto bättre. Allra roligast är det när jag tar honom i famnen och springer så fort som möjligt runt, runt i lägenheten. Efter tio varv står jag där och flämtar medan han skriker av skratt och drar mig i håret.

Bara en gång till. Sedan måste mamma vila.

Mamma måste vila.

Ni kanske märker att det står stilla här? Men det stämmer inte med verkligheten. I verkligheten skakar det och snurrar och knakar.

Det är något som inte fungerar och jag vet inte hur det ska lösas.

Det är så många borden just nu… jag borde skriva om Baileys åttonde månad. Jag borde påbörja den stora ansökningsprocessen för uppehållstillstånd (utan studievisum som jag ju har t o m juli 2009). Jag borde skriva brev och ringa runt. Jag borde lyfta luren och ringa en vän. Jag borde spilla över på någon annan.

Men jag orkar inte.

Allt skakar. Allt är upp och ner. Det känns som om jag faller baklänges utan att veta hur jag ska landa.

Det blir lite kryptiskt just nu. Kanske orkar jag vara mer öppen så småningom. Kanske stänger jag ner sidan istället och försöker bearbeta inuti på egen hand.

Men nej, jag mår inte bra.

Häromdagen var jag hos min barnmorska på besök. Hon ringde mig i förra veckan och bad att jag skulle boka en tid i den här veckan eftersom hon hade något att prata med mig om. Tiden var i onsdags förmiddag och vi (ja, vi var där alla tre) fick, som vanligt när det gäller den här barnmorskan, sitta i väntrummet i en och en halv timma. Hon envisas med att dubbelboka alla tider hon har och sedan, såklart, bli jätteförsenad. Bailey somnade i vagnen men hade på sig fleeceoverall och vaknade plötsligt, genomsvettig och ledsen.

Så kom vi in till henne och hon tog genast Bailey ur Sebs famn och satte sig med honom i knät. Bailey blev jätterädd och skrek så tårarna sprutade och då blev hon lite sur för att vi inte “vant honom mer vid att vara bland folk. Det är inte bara mamma här i världen!“, sa hon till honom. (Hon vet ju inte att han inte alls är mammig. Däremot är han ju bara van vid oss två). Men hon behöll honom i knät och efter någon minut blev han lugn och fin igen. Han satt där bakom det stora doktorsskrivbordet och såg på oss med stora ögon.

Så berättade hon för mig att hon hade fått svar på cellprovet hon tog på mig för tre månader sedan vid återbesöket efter förlossningen. Det visade tyvärr något som kunde tolkas som celler i precancerstadie och jag skulle behöva boka en tid för nytt cellprov på gynmottagningen på sjukhuset.

Gulp.

“Ja, eller så är det ingenting” fortsatte hon. “Du kan ha haft en tillfällig inflammation eller så var det bara ett dåligt test. Om det hade varit utvecklad cancer hade de skrivit det på provsvaret, så det är det inte. Men som sagt, det kan vara att du har celler i precancerstadie.”

Jag fick en remiss till sjukhuset och så vände hon sig till Bailey. “Du får allt bli lite mer van vid andra människor, lilla gubben! Inte vara så mammig! En dag kanske det bara är du och pappa i familjen!” HAHAHA

Och jag satt där och bara tittade. Inte förrän vi kom ut ur rummet gick det in vad hon hade sagt.

Får man säga så? Får man säga så till en fem-månader gammal bebis medan föräldrarna sitter bredvid? Får man ens lov att så ett frö i mammans hjärna?

Jag orkar inte längre. Jag orkar fan inte längre. Han vägrar sova. Nu har jag suttit med honom i en halvtimma, gungat i gungstolen, studstat honom upp och ner. Det är enda sättet att få honom att sova och har varit så i flera veckor, kanske månader. Han är dödstrött men vägrar sova. Hela kroppen spjärnar emot och jag får hålla emot hårt för att han inte ska slänga sig ur famnen på mig. Lägger jag ner honom kan han ligga och titta på leksaker i några minuter men börjar snart gnälla. Gråta. Börja om hela proceduren från början.

Klockan är halv tolv. Jag har ont i hela kroppen och tårarna rinner. Klump i halsen. Jag vill bara att han ska hålla tyst och sova. Igår natt vaknade han åtta gånger. Varje gång jag hade lagt mig i sängen och börjat slappna av så vaknade han… Stora, klara ekorrögen i mörkret. Han pratar högt och ’skriker’ (inte gråtskriker utan testar-rösten-skriker). Jag vaggar, vyssjar, matar, gråter. Det surrar i hela ryggen och jag vill bara sova. Sova. Sova.

Han är helt otrolig. Vi har hållit honom från att sova efter klockan 17 och ändå är han inte trött. Vi har badat, matat, han har lekt i timmar, hoppat i hoppgrejen tills han är svettig, lekt i gymmet… Ändå inte trött. Han ligger på filten på vardagsrumsgolvet nu. I pyjamas. Leker. Det bränner bakom mina ögonlock och svider i halsen av på-väg-gråt. Snälla, sov.

Det är så förbannat jobbigt just nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag ligger hur långt efter i skolan som helst och vet inte när och hur och om jag ska komma ikapp. Måste ikapp. Annars ryker CSN och då blir jag återbetalningsskyldig det jag fått under terminen. Alltid dessa förbannade pengar som styr.

Jag vill inte vara så trött. Jag vill inte vara så arg på honom hela tiden. Jag vill att han ska bli trött av sig själv och ge signaler att han vill sova. Varför fungerar det inte för oss?

Och det spelar ingen roll om det är jag eller Seb som går upp på natten. Jag vaknar i vilket fall som helst och ligger med bultande puls tills Bailey sover igen. Ibland kan det ta en timma mitt i natten. En timma av gråt, gnäll. Tvång. Du måste sova. Vi måste sova.

Jag orkar inte. Ibland vill jag bara lämna bort honom. Vem som helst. Kom och hämta honom.

Usch, idag har jag varit på jättedåligt humör hela dagen. Jag vet inte om det är skolnerverna som börjar komma… jag kan nästan inte tänka på något annat. Imorgon är sista lediga dagen och sedan drar det igång igen. Jag känner mig som en liten skolflicka som ska börja i ny skola och inte känner någon. Och ändå har jag gått på samma universitet i två år redan… oj, oj, oj.

Jag gick en långpromenad med Bailey idag till bokhandeln (för att köpa block) och allt gick fel. Först blåste det storm när vi kom utanför dörren (och ni som känner mig “på riktigt” vet att jag hatar när det blåser) och mitt hår blåste runt och kom in i munnen och näsan och blääää. :cursing: Och sedan så blev det jättevarmt och svettigt att gå och då blev jag irriterad för det också. När vi väl kom upp till bokhandeln så var den stängd. Vem vet att det är Labour Day? Och vem bryr sig om Labour Day? Ååååh. Jag gick och väste “helvetes jävla skitaffär” ur ena mungipan.

Sedan gick vi hemåt och då freakade Bailey i vagnen. Precis då mötte jag en tjej som jag gick i samma spanska med för ett år sedan. Hon var ärtigt klädd och hade fin frisyr som låg still och inte virvlade runt i blåsten. Där stod jag som en vindflöjel och kände mig så himla ful. Och så hade jag en så menlös tröja på mig. Hur som helst så ville hon prata och titta på bebisen. “Ah, il est tellement cute!” sa hon och jag bara svettades.

Och så traskade vi vidare. Bailey gnällde på och jag sjöng och pratade med honom så (fejk)glatt jag kunde. Ååååh, hallååååå! kvittrade jag när han tittade på mig. Vad är det här för en söt liten bebis? Lalala lalala.

Bailey gnällde vidare.

Till slut kom vi hem och då fick han skrikutbrott som varade i två timmar. Minus lite tid när han åt. Men då låg han och fäktade med armar och ben och sparkade mig i magen flera gånger. Jag höll på att bli tokig.

När Seb kom så stod jag bara och räckte över Bailey till honom. Ta honom! Och så gick jag och stängde in mig i sovrummet och andades lite.

Lille galning. Jag älskar dig.

Det har varit tyst här några dagar och det beror på att jag inte mått riktigt bra. Dels har jag en förkylning som ligger och lurar utan att riktigt bryta ut och dels har jag känt mig väldigt nere de senaste dagarna. Det är en massa som snurrar runt i huvudet och jag får ingen riktig ro… och jag känner att Seb inte förstår och att jag är helt ensam i hela världen. Typisk Ida-depp med andra ord.

Efter inlägget då jag skrev om Baileys magknip hade han några dagar som var helt underbara. Han sov gott och länge och hade inte en enda skrikstund. När han var vaken var han så nyfiken och härlig att vara med. Jag skriver “var” för det varade bara i två dagar. Nu har vi haft tre dagar och nätter med en bebis som gråter hela sin vakna tid. Han sover hyfsat när han väl somnar, men och sedan är det en ändlös vaka då han är helt otröstlig. Både jag och Seb har varit helt förtvivlade och känt de där tabukänslorna som man knappt vågar erkänna… Ilska, vanmakt, frustration… Aldrig att jag skulle göra min Bailey illa men jag förstår faktiskt föräldrar som i stundens hetta skakar om sin bebis för hårt. Man blir helt knäpp i huvudet efter några timmars otröstliga skrik. Särskilt om natten när stressen för att störa grannarna är högre än på dagen…

När jag vaknade vid tretiden inatt kom Seb in med Bailey i sovrummet och bara räckte honom till mig. Så sa han “Jag börjar hata honom” och gick ut igen.  Gud, vad det gjorde ont att höra… men jag förstår honom. Jag kände precis likadant igår natt när det var jag som var ensam uppe.

Usch, det här känns fruktansvärt att skriva. Jag vill inte vara en mamma utan tålamod! Och jag klamrar mig fast vid tanken på att det här är en fas, en tillfällig period som kommer gå över. För det måste den göra.

Idag var det inte kul. När jag kom hem från föreläsning (med puman) så började tårarna spruta så fort jag kom in i hallen. Stackars Seb blev alldeles ifrån sig och kom springande och undrade vad som hade hänt. Och jag kunde inte svara för jag snyftade så. Han fick skala av mig ytterkläderna medan mascaran och snoret rann ikapp på mig.

Allt började när vi fick tillbaka en hemtenta idag på Fonologikursen och jag fick dåligt betyg. Jag som kände mig jätteglad och nöjd när jag lämnade in den var helt säker på att resultatet skulle väga upp det usla betyg jag fick på tentan vi hade för några veckor sedan… och så blev det nästan lika illa igen.

När jag satt där och stirrade på mitt resultat så satt tjejerna som jag alltid sitter med (och låtsas att jag passar in i gemenskapen fastän de knappt tittar på mig och väldigt sällan pratar med mig) och klagade över sina. Fast de fick B+ och jag satt med ett C.

Alltså, jag hatar min fonologikurs! Jag hatar läraren, jag hatar sättet hon undervisar på och jag hatar, hatar alla andra studenterna på kursen. Jag hatar att de fattar franska utan att behöva anstränga sig och jag hatar att de kan anteckna lika fort som läraren pratar… Jag hatar att sitta och känna att jag inte fattar någonting av vad läraren går igenom och jag hatar när de andra ställer frågor som hon tycker är “excellentes”.

Och till slut så hatar jag att gå hem när det blåser storm i motvind och håret fastnar i mina lypsylade läppar!!

Jag vill verkligen inte gå i skolan just nu. Jag vill bara vara hemma och vika bebiskläder. Och ligga på sängen och klappa på magen. Och baka bröd och kakor och äta choklad.

*böl*

Åh, jag vet inte vad det är med mig idag. Rastlöst går jag runt och runt i lägenheten och retar mig på att det är grusigt i hallen och dammigt i sovrummet. Och så är jag sur för att de håller på och bygger något precis utanför vår lägenhet och för att hammarslagen ekar in till oss.  Sedan har jag ingen pluggkoncentration (första tentan på torsdag) och bara går och tänker på hur tyket puma-läraren svarade på mitt senaste mail.

Jag känner mig tjock och svullen. Mätt och trött. Fattig och ledsen. Svag och ensam.

BLAH!

/klagomål/

Det är första dagen på höstlovet och jag är nästan gråtfärdig. Jag har två ganska stora tentor att plugga inför och ett grupparbete som verkligen inte går framåt. Det största problemet, och anledningen till gråtfärdigheten, är den ena tentan. Jag dör!

För det första är tentan i uppsatsform, vilket låter hur skrämmande som helst. Särskilt om man tänker på att jag har upptäckt (på de andra tentorna) att jag är kass på att förklara på franska. För mig passar det bäst med flervalsfrågor! Vi har fått två “frågor” att förbereda inför tentan och en miljon texter att läsa. Så nu sitter jag här och försöker ta mig igenom den första texten… bara för att avbryta mig själv var tionde sekund och sucka “Jag fattar inte!”. Paniken lurar.

Bara början på den ena frågan gör mig helt panikslagen “Gör en kritisk utvärdering av…” och så rabblas fem källtexter upp. Jag har aldrig gjort en kritisk utvärdering av någonting. Jag vet inte ens vad en kritisk utvärdering är.

Jag vill bara gå och lägga mig hela tiden… Men jag vet, går jag och lägger mig så blir det inget mer plugg för idag. Och klockan är bara tolv. Så jag måste. Men fan vad jag hatar det här.

/slut på klagomål/

Så tralala.

I morse fick jag en ny sambo. Utan förvarning hade han varit uppe under natten och rakat av sig sitt tre centimeter långa uteliggarskägg. Det här gör han var tredje månad, men eftersom han däremellan är storskäggig så blir det alltid en chock att se honom nyrakad. Och så blir jag lite blyg för det är som om jag inte riktigt känner honom.
Och tralala.

Imorgon börjar vecka tretton!

Tralala.

Nä. Suck. Jag måste återgå till hell on earth. Bläääääääh!

alldeles tyst…

Alltså, det är inte så roligt just nu. Jag har halkat ner i en liten depp och ligger mest på sängen och stirrar i taket. När jag inte pluggar alltså. För även om man har depp så ska det skrivas tentor och läsas böcker - och det är typ det minsta jag känner för just nu.

Jag längtar efter lovveckan som kommer i slutet av oktober. Och jag längtar efter jul också. Och efter en massa annat som dröjer så jädra länge…

Jag önskar att jag inte var så förbannat benägen att deppa till så fort jag får lite krav på mig. Det är så många som istället reagerar med knutna nävar och trotsig haka och jag önskar att jag var lite sån istället. Nu går jag och lägger mig, gräver ett bo mellan lakanen och vägrar komma fram. Inte den bästa strategin direkt.

Det får vara så här ett tag och så återkommer jag när det känns lite roligare.

Och glöm inte att vanilj.dk försvinner om ungefär två veckor. Bokmärk http://nyvanilj.wordpress.com redan nu. Det lär inte bli några fler uppdateringar på vanilj.dk ändå. Jag har registrerat ett nytt domännamn och den sidan kommer upp någon gång när den är klar.

Slutligen, tack för alla varma hälsningar som jag fick när jag fyllde år. Ni är bäst! Tack vare Seb har jag nu en webkamera och kan känna mig lite närmare alla hemma i Sverige.

i lurarna: tystnad

Jag är på kapitel två i bok nummer två. Det handlar om fonetik och författaren försöker förklara för mig att det finns många olika forskningsområden. Det enda jag har att säga är att…

Jag hatar det här.

Jag förstår inte. Jag lär mig inte. I slutet av kapitlen finns några instuderingsfrågor, och jag kan inte svara på en enda fråga. - Har jag verkligen läst om det här?!, suckar jag efter varenda fråga.

Gud, vad har jag gett mig in på? Tänk om jag helt enkelt inte är smart nog? Alltså, jag menar inte bara att franskan ställer till det, utan tänk om jag inte har kapacitet nog?

Iskallt grepp om hjärtat och ihopsnörd hals. Vad ska jag göra?!

Sébastien försöker trösta och stötta. Han säger att det var lika överväldigande för honom när han började plugga för tre år sedan. Och att i slutet av första terminen var han så van vid alla begrepp och termer att han kunde “prata” pluggspråk.

Det hjälper en liten stund. Sedan går jag tillbaka till boken och kommer några rader innan jag inser att jag återigen inte fattar någonting.

Jag använder överstrykningspenna för att markera viktiga avsnitt. Ofta märker jag att jag markerar varannan fras. Inte för att den första och den tredje är viktigare än den andra, utan bara för att slippa markera varenda mening. Det blir liksom snyggare om jag har lite space mellan markeringarna.

Ja, ni hör ju själva. Hur ska jag någonsin fixa det här?

Det vore skönt att höra från er som har gått igenom en kandidatutbildning. Snälla, säg att ni kände likadant i början och att det ordnar sig.

Och, nej det är inte första gången jag pluggar. Jag har läst fem terminer på högskola/universitet tidigare, men det var inte samma sak. Jag plockade kul-kurser och det gick bra (förutom de två senaste terminerna - psykologi och journalism…).

Åh, gud. Jag måste fixa det här. Men hjälp!

i lurarna: Heather Nova - Like lovers do

Det här kommer bli ett långt inlägg. Seriöst. Det är mycket långt. Och jag vänder in och ut på mig själv för kanska första gången här på nätet.

De senaste dagarna har varit omvälvande. En massa spänningar och känslor har gråtits ut, skällts ut, argumenterats ut och till viss del överkommits.

Allt började i lördags kväll.

Jag gick och lade mig bredvid en Seb som redan sov. Det var mörkt i sovrummet och gardinerna böljade i den svala vinden som kom genom ett öppet fönster. Jag låg och stirrade på skuggorna i taket medan jag tänkte:”Varför mår jag inte bra?”

För här ligger jag. I en söt lägenhet, bredvid en vansinnigt söt prins som jag älskar över allt annat. Han får mig att känna mig älskad på ett sätt som jag aldrig känt förut. Jag är i ett nytt land som jag verkligen tycker om, i en stad som är intressant. Och ändå känner jag mig totalt tom.

Vad är det för känslor som jag skjuter ifrån mig? Vad är det som gör att jag känner det som om jag håller huvudet precis över vattenytan och “om jag stannar till och känner efter en liten stund så sjunker jag”?

Till ljudet av en tungt sovande Seb så listade jag allt som oroar mig. Listan började ungefär så här:

1. Mitt visum har inte kommit. Jag vet inte när det kommer. Jag vet inte vad som händer om det inte blir beviljat. Här sitter vi och pratar bäbis, hus och framtid och JAG VET INTE ENS OM JAG FÅR STANNA!

Jag trodde ungefär att det skulle räcka med den här saken på listan. Samtidigt visste jag att det här kan jag inte göra något åt. Jag är i händerna på en myndighet som ska fatta beslutet för mig. Tålamod = mod att tåla.

Eftersom jag hade bestämt mig för att lösa problem denna juninatt så tänkte jag vidare.

2. Vänner. Sedan jag kom hit så har jag inte träffat En. Enda. Quebecare. Förutom en av Sebs vänner och Sebs familj. Seriöst. Jag har inte en enda vän här i Quebec.

I Sverige lämnade jag efter mig människor som jag hade daglig, veckovis eller till och med månadsvis kontakt med (vissa pratade jag bara med två-tre gånger per år) – men de var mina vänner! De var tjejer och kvinnor som jag kunde ringa upp och prata bort en timma med. Fikatjejer, biotjejer, smågodis-i-soffan-tjejer… Här har jag inte en enda.

Jag saknar det enormt mycket. Visst, jag klarar mig på egen hand och tack gode Gud för Seb… men jag saknar väninnor att ringa till och säga ”vill du ses i stan så kan vi fika?”.

Så kom punkt 3:

3. Jösses. Var har JAG tagit vägen? För när jag flyttade hit – över öronen förälskad och uppsnärjd i det blå utan någon verklighetsförankring - så packade jag resväskan för två veckor. Två veckor. Drygt ett år senare inser jag att jag lagt hela min gamla identitet på hyllan. Saker som jag gjorde i mitt gamla liv har liksom glömts av sedan jag flyttade hit. Det har varit så mycket annat att tänka på.

Till exempel har jag inte målat en enda liten kludd sedan jag kom hit. Jag har börjat avsky min egen sångröst och sitter aldrig, aldrig och spelar vid pianot. Varför? För att det låter så förbannat illa. Något har hänt med min röst (eller så kunde jag aldrig sjunga och nu har det gått upp för mig).

Jag hade också ett liv där andlighet tog ganska stor plats. Jag mediterade och vände ofta blicken och känslan inåt för att kolla av vad som pågick med mina känslor. Det är något som jag totalt slutat med sedan jag landade här. Inte medvetet, men det glömdes bort någonstans mellan franskalektioner och vardagsliv.

Ja, vi är fortfarande på punkt 2.

Saken är den att jag häromveckan bläddrade i en dagstidning. Under rubriken “aktiviteter” hittade jag en annons för en yogaskola som ligger några kvarter bort. Varje torsdag har de tydligen gratis drop-in meditation för vem-som-helst. Min första tanke när jag såg annonsen var - det här ska jag gå på! För om det hade varit i mitt gamla liv så hade jag åkt dit utan att tveka.

Men så gick det några minuter och den stora osäkerheten damp ner och slog mig i huvudet. Hur kan jag ens tänka tanken? Jag skulle ju behöva prata med folk där!! Hallå?! Sedan när kan jag klara mig på franska?

För så här är det, gott folk. Jag har tagit två terminer franska här. Jag förstår hyfsat bra vad folk säger. Jag läser böcker och veckotidningar på franska. Jag ser på quebec-TV. När jag pratar med mig själv i duschen så är min franska absolut fantastisk och när jag och Seb har några ögonblick av ren franska så funkar det också bra.

Men så kommer jag ut i verkligheten och missförstår allt. Jag tappar alla mina ord och jag säger fel saker och jag fattar fel… och istället för att säga Pardon? så nickar jag och ler och låter som om jag preciiiis förstått vad personen sa. Behöver jag ens erkänna att jag drar mig in i det längsta för att slippa gå ut? Slippa konfrontera franskan… slippa prata med folk. Om Seb är med så är det självklart han som pratar.

Detta går nu över i punkt fyra:

4 Mitt självförtroende för franskan är så uselt att jag bara vill gråta.

Här ungefär började jag just gråta. Jag låg där på höger sida av dubbelsängen med gardinerna böljande och den vansinnigt vackre prinsen vid min sida och bara snyftade i kudden. Det gick plötsligt upp för mig att hela min stora olycka är den förbannade franskan. Någonstans har jag trott att om jag bara väntar lite så kommer jag snart vakna upp en morgon och prata flytande quebec-franska. Yeah, sure.

Seb vaknade och strök mig sömnigt över håret. Jag grät och grät och det ljusblå örngottet fick stora mörkblå fläckar av mina tårar.

Vi pratade och jag försökte förklara. Men sanningen är den att Seb kan vara oerhört stöttande så länge jag själv är stark… men när jag blir svag så blir han frustrerad och trött. Så timmarna gick medan vi båda talade för döva öron och till slut försvann han iväg till vardagsrummet och jag låg kvar i sängen och försökte sova.

I mitt sömniga tillstånd svor jag att ringa mina gamla vänner i Sverige så fort jag vaknade.

Söndag:

På eftermiddagen slog jag fyra nummer. Två vänner var inte hemma och de fick var sitt meddelande på sin telefonsvarare. De andra två var – tack och lov – hemma. Jag pratade först med min äldsta vän: en nybliven trettioåring i Stockholm och sedan med en av mina andliga ”vända blicken inåt”-vänner i Göteborg.

Vad vän nummer två sa blev oerhört viktigt för mig. Hon har själv gått igenom vad jag går igenom nu, med engelska i USA. Hennes holländske pojkvän har gått igenom vad jag går igenom nu, med svenska i Göteborg. Hennes syster likaså, med italienska i Italien.

Det kommer en punkt när man kan tillräckligt för att förstå men när man inte litar på sin egen förmåga att uttrycka sig.

Himlen öppnade sig och det kändes så mycket lättare i min själ. Det är inte bara jag som går igenom det här!

Vi pratade länge om vad jag praktiskt kan göra för att ta mig ur det här vacuumet. Av någon anledning lyssnar jag alltid bättre när någon utifrån ger mig råd än när jag försöker tänka ut dem själv… för självklart måste jag ju ta mig utanför dörren… Ingen kommer knacka på min dörr och fråga om jag vill vara deras vän… och när jag ska börja plugga ”på riktigt” till hösten så kommer jag få ett hel-ve-te om franskan inte flyter.

När vi hade lagt på kom Seb och såg finurlig ut. Han hade kommit hem från skolan medan jag pratade i telefon och nu hade han något att säga. ”Jag har något till dig” sa han och lade armarna om min hals. Ur bakfickan fiskade han upp en liten skrynklig och varm lapp.

På lappen stod (med tjejhandstil) ett namn, telefonnummer och en adress.

”Hon vill träffa dig”, log Seb. Det visade sig att han hade börjat prata med en tjej i klassen. Hon hade precis flyttat hem igen efter att ha bott i Mexico tillsammans med sin mexikanske pojkvän. När hon hörde historien om hur Seb hade en svensk tjej som inte har några vänner blev hon eld och lågor. ”Ååh, men jag har ju inga vänner här heller! Ge henne mitt nummer och be henne ringa till mig så kan vi hitta på något!”

Och precis så gjorde Seb. Mitt leende frös lite i mungiporna, men jag såg väldigt glatt överraskad ut och vi kramades länge, länge. För inom mig insåg jag ju… att man får precis vad man ber om.

Här hade jag gått och bett om en vän som skulle komma och knacka på dörren – och så blev det. Men, vad jag inte hade räknat med… var den Franska Paniken. För nu var jag ju tvungen att inte bara ringa en okänd tjej utan dessutom bestämma träff på franska! Magen sved och tårarna också.

Måndag.

Jag vaknar med oroliga tankar efter att knappt ha sovit en blund. Den stora oron är i full blom och jag bara tänker på det stora samtalet.

Idag ska jag ringa. Vad ska jag säga? Kommer hon förstå vad jag säger? Vad hände om det blir helt tyst? Ska jag skriva ner lite ord på ett papper innan?

Jag bestämde mig för att ringa klockan sex. Det skulle ge mig en hel dag att förbereda mig.

Ser ni hur galen jag har blivit? Till och med när jag skriver ner det här skakar jag på huvudet åt mig själv. Vad har det blivit av mig? Hur rädd kan man vara?

Men rädd var jag. Hela dagen blev en enda lång förberedelse. Magen sved, den stora depressionen lurade hela tiden… oro, oro, oro. Seb undrade flera gånger vad det var med mig, och jag ljög och sa att allt var lugnt. För jag ville ju inte erkänna den här förbannade svagheten.

När klockan var sex gick jag in i vardagsrummet och frågade om Seb kunde översätta frasen ”Would you still be interrested in getting together some day?” så att jag kunde säga den till tjejen i telefon. Det där lät väl inte så himla bra, tyckte Seb och ansåg att jag skulle börja med att säga ”Jag hörde att Seb hade gett dig mitt nummer”, vilket jag tyckte lät superdumt.

Vi småtjafsade en stund och Seb blev mer och mer avigt inställd till mina försök. Jag blev mer och mer ledsen över att han inte kunde ge mig några konkreta meningar att säga och det slutade med att tårarna sprutade och jag snubblade tillbaka in i sovrummet och grät med ansiktet i kudden.

När Seb väl kom efter mig (tjugo minuter senare) så låg jag och stirrade i taket. Vi pratade och jag försökte förklara. Han undrade varför jag hatar mig så mycket och jag kunde inte svara. Han undrade hur det kommer sig att människor tycker om mig om jag är så fruktansvärd? Jag kunde inte svara.

Det tog nästan två timmars terapi innan jag till slut gick iväg, tog luren och ringde.

Den mexikanske pojkvännen svarade och jag frågade efter Lolita (ja, det är sant – hon heter så). Tjejen kom till luren och jag hann knappt presentera mig innan hon brast ut i en lång tirad om hur hon pratat med Seb och om hur hon gärna ville att vi skulle ses. Jag berättade hur svårt jag har att träffa vänner eftersom jag är så obekväm med franskan och hon svarade med att säga att jag pratar jättebra och att hon var väldigt överraskad över min franska. Till slut bjöd hon både mig och Seb på middag på fredag kväll.

Mina händer skakade när jag lade på luren. Jag sprang in till Seb och kramade honom. Jag kunde inte sluta skratta. Jag gjorde det, jag gjorde det!! Jag ringde och hon var jättetrevlig och jag pratade och hon förstod mig och jag förstod henne!

Seb såg mitt breda leende och sa ”Det är ju dig jag älskar! Dig när du är så här. Stolt och glad och stark. Det är ju dig jag älskar så oerhört…” Han höll om mig och jag log mot hans hals.

På fredag ska jag på middag till min första vän.

Kommer det här ändra något? Jag vet inte… men det är en början. Och sommaren är lång.

Tack för att du läst ända hit. Lämna allra helst en kommentar innan du går – skriv åtminstone att du läst. I den här svackan behöver jag veta att det finns vänner.