Mellan 2001 och 2005 var jag sjukskriven för depression. Det är långa år att se tillbaka på och jag förstår inte i efterhand hur jag kunde må dåligt så länge. Det känns som om de åren bara försvann ner i ett hål och om jag inte hade hittat Seb så hade jag heller aldrig hittat upp. Men nu gjorde jag det, och tur var det. Jag slutade med alla mina mediciner ungefär nio månader efter jag hade kommit hit och förutom sex veckors abstinenssjuka så mådde jag mycket bättre.

När jag blev gravid med Bailey så var vi lite oroliga för att depressionen skulle komma tillbaka. Med alla hormoner som flög runt i kroppen kändes det nästan självklart att jag skulle må dåligt. Barnmorskan var beredd att skriva ut antideppmediciner - trots att jag absolut inte ville gå tillbaka på dem. Men jag mådde mycket bättre än någonsin tidigare (särskilt under andra halvan av graviditeten) och vi var jättelättade att jag slapp mediciner.

Så därför slog det oss inte ens att jag skulle kunna må dåligt den här gången. Det skulle ju bli en Bailey-repris! Samma symptom, samma krämpor och klagomål. Samma sug efter ost och mjölk. Samma, samma. Ny bebis men samma graviditet. Eller? Nej, inte riktigt…

Häromdagen började jag plötsligt hyperventilera för första gången på tre år. Jag föll framstupa på Baileys rum och begravde ansiktet i en kudde. På varje utandning lät jag som en klagande älgtjur och Bailey vandrade runt, runt mig och sa oroligt “Hej, mamma??! Hej!! Hej mamma!!”. Och när jag ändå inte kunde sluta förrän det snurrade i huvudet så tänkte jag att det här är inte klokt. Det är inte normalt att vakna upp på morgonen och bara vilja gråta. Det är inte okej att vakna upp och som första tanke tänka “Jag orkar inte med en hel dag till”. Det är inte okej att känna sig så förtvivlad att man bara vill fly, vartsomhelst, bara jag slipper vara kvar här i den här kroppen, i det här huvudet. Men så känns det. Visst, jag är gravid. Och visst, kvinnor har i alla tider haft jobbiga symptom när de är gravida… Men det är skillnad på att känna “Usch, vad jag är osugen på mat” och “Usch, vad jag är osugen på att finnas till”.

Imorgon har jag tid hos barnmorskan och jag hoppas hon kan lyssna och förstå. Och jag hoppas att hon inte tänker sätta mig på mediciner för det vill jag verkligen slippa så länge det går. Men kanske kan hon föreslå något annat. Något som kan lyfta det svarta molnet som sitter fast på huvudet på mig.

Mer än så här orkar jag inte skriva. Det kommer kanske dröja innan jag uppdaterar här… jag orkar inte ta itu med det och jag har mer än en gång tänkt lägga ner bloggen för gott. Men den får ligga i vinterdvala tills allt känns bättre.

Här kommer några bilder från de senaste dagarna (inga bra bilder men man tager vad man haver).

Här är en bild från IKEA-besöket som jag gjorde för två veckor sedan - innan jag ramlade ner i en grop. Tänk, jag blev så glad över att äta IKEA-mat att jag struntade i “kocken” slafsade upp maten på tallriken. På bilden syns köttbullar, lingon, gräddsås, potatis, en pommes frites (mitt i såsen), en dajmkaka och lingondryck. Himmelrike.

Det var kul att se alla svenska böcker i Billy-bokhyllorna.

Väldigt suddig bild (tagen genom fönstret) men bevis på att Seb och Bailey gick ut och kände på snöblandat regn. Bailey var överlycklig och vi tror han kommer älska den riktiga snön när den kommer.

Bailey med sin älskade Noaks ark och alla djuren.

En lycklig pinnsamlare

Det är tur att vi är två, Seb och jag. Bailey har varit mycket med sin pappa de senaste dagarna och ibland har jag hört Seb viska “Non, non… maman dort…” - “Nej, nej… mamma sover…” utanför sovrumsdörren och så har de hållit sig undan så att jag har kunnat vila. Och igår gick de på promenad och kom hem med både tårta och choklad till mig. Jag blir så rörd när jag skriver det här för det betyder verkligen allt. Att få lov att må dåligt - även om man inte vill…

(Förresten så grät både jag och Seb när Obama höll sitt segertal i tisdagskväll. Tänk att amerikanerna faktiskt tog chansen när de fick den! Det hade vi inte trott för bara några månader sedan. Yes. We. Can.)

Precis nu.

Ja, jag skulle precis skriva dagens inlägg när jag kände igen rubriken… Och efter lite letande i arkivet så hittade jag det här inlägget, skrivet nästan på dagen för ett år sedan. Och - hahaha - samma känsla då som nu. Terminen har dragit igång på allvar, yada yada yada, första tentan i morgon, yada yada yada… det är så det är i oktober helt enkelt!

Men lite kan jag ju skriva i alla fall. Tidigt i morse gick jag och Bailey till saluhallen som ligger några minuters prommis härifrån. Det är guld att ha den så nära! Vi har fiskaffär, ostaffär, charkuteri, bageri/konditori, chocolaterie, grönsaksaffär, blomsteraffär, caféer och apotek. Helt underbart! Särskilt är det härligt på helgerna när de har laddat upp med extra mycket varor och det är mycket folk i rörelse. Jag handlade till söndagmiddagen : färdiga cannelloni i pastaboden (pastarullar med köttfärs/spenatröra), nybakad baguette, stark cheddarost, två stora kassar frukt och grönt, prosciuttoskinka och dyr choklad. Mums! Bailey var väl påpälsad med täckjacka, mössa och vantar men när vi gick hem sken solen och det blev riktigt varmt trots att det stod 8 grader på termometern hemma.

Idag har jag en lista i huvudet på folk som jag hatar. Till exempel folk som inte håller upp dörren när man kommer med barnvagn (grrr!!), folk som glider igenom dörren när JAG håller upp den men inte ens tittar på mig eller säger tack (GRRR!!), folk som låter mig hålla upp den första dörren för dem och sedan bara går igenom den andra dörren utan att hålla upp den för mig (GGGGGRRRRRR!!!). Jag stötte på en äldre dam som faller in i alla tre kategorierna igår och jag gick och svor hela vägen hem. Kä**ingj**el. Förlåt, men det är sant.

Och så har vi en riktig pratkvarn här hemma. Han upprepar precis allt vi säger och babblar på nonstop. Ibland skrattar vi så vi viker oss, jag och pappa Seb. Han har precis snappat upp ett enda engelskt ord (konstigt egentligen när han ju hör engelska hela tiden från oss - men han lyssnar kanske inte när vi inte vänder oss till honom) och det ordet är HAPPY! Så nu går han här och säger “happiiiii” “happiiiii” hela tiden, och det är för gulligt.

Men det finaste av allt, det är när han säger “aa-geli-gela”. För det betyder Jag älskar dig. Prins Darling!

Här kommer till slut en liten video som mest kanske är intressant för Baileys släktingar hemma i Uddevalla. Det händer inte särskilt mycket, men man får se hur det kan gå till på morgonen här hemma hos oss. Bailey är oftast på väldigt gott humör när han vaknar men just den här morgonen var han heltokig…

Förresten så hittade ett av mina kollage hem till sin ägare i helgen. Kolla här!

Vi bor som ni kanske vet vid det här laget tvärs över gatan från ett stort sportcenter som tillhör universitetet. Här finns fotbollsplaner och baseballplaner och så en “arena” (fast heter det arena när det inte är något tak?) där de spelar amerikansk fotboll lite då och då. Universitetslaget råkar vara bäst i hela landet på sin nivå och staden strömmar till arenan när de har hemmamatcher. Som idag till exempel.

Jag fattade att något var på gång redan klockan 8 på morgonen när Bailey satt och åt frukost. Var femte minut hördes biltutor och röster som ropade i megafoner. Folk hade redan börjat ta sig in på området och matchen började inte förrän klockan 1!

Hela förmiddagen hörde vi uppladdningen. Det brukar vara fem-tio stycken stora, stora partytält där man kan se matchen på storbildsTV om man inte har biljett och så kan man såklart köpa öl och tugg. Det brukar vara lite annat också - musikkårer och tävlingar. Ibland sänder lokalradion eller TV:n också så det är full fart på alla. Och så folk såklart. Massa, massa, massa folk.

På eftermiddagen när matchen väl hade börjat så gick Seb och Bailey upp för att kolla lite. Man kan stå utanför stängslet och ändå ha en ganska bra koll på planen så de behövde inte betala något. Seb är ju lite (eller mycket) footballstokig så han går gärna och kollar. Här kommer lite bilder som han tog:

Sedan blev det mest kort på den lille prinsen, men det är svårt att fotografera annat när han är med. Lille Prins, det finaste som finns! Han var så intresserad sååå och allvarlig när han tittade på allt folk som rörde sig…

Förresten, om ni vill se hur vi bor lite bättre så kan ni kolla här nedan. Vi bor vid “A” (ni får klicka på View larger map under för att se i större format. Sedan får ni zooma in en massa innan det blir bra). Lite konstigt att gatan verkar heta “Rue de Prevel” på Googles karta, för den heter “Place de Prevel” i verkligheten…

View Larger Map

Nåja. Jag har haft en riktigt produktiv helg med en massa läsande, en färdig (nästan) hemtenta, ett stort lass blåbärsmuffins med rågflingor i, en stor fiskgratäng med potatismos och så två prommisar med Bailey-boy. Not bad, not bad. Nu ska jag gå och lägga mig så att jag är pigg inför veckan som kommer.

Till slut vill jag säga TACK alla för era födelsedagshälsningar! Mwwwaaah!

Ja, idag fyller jag år och blir jättegammal! 32 år - hjälp! Fast egentligen har jag ingen ålderskris alls. Jag tror Baileys ankomst gjorde att jag kände mig okej att bli äldre. Nu är jag ju mamma faktiskt och inte bara Ida längre.

Seb och Bailey har firat mig med “Ja må hon leva” (fast han tog hjälp av den här videon:)

… och sedan fick jag fyra paket:

En bodylotion från Fruits and Passion (det är som Body Shop fast lite dyrare), en mugg med min darling på och boken Flyga Drake på engelska (ÄLSKADE ju filmen - både jag och Seb satt och snyftade!).

Och så fick jag en bricka med typiskt Quebec city-motiv:

som har en kudde under så att man kan ha den i knät:

Perfekt för mig som alltid sitter och pluggar i soffan.

Och häromdagen fick jag ett paket på Posten från min bästis Marika i Göteborg:

Hon vet vad en Ida kan längta efter… Så nu har jag ett enormt godislager som ska räcka ända fram till Jul. Eller hur?

Och så fick jag en present av Sara också:

Regler:
1. The winner can put the logo on her blog.

2. Link the person you received your award from.

3. Nominate at least 7 other blogs.

4. Put links of those blogs on yours.

5. Leave a message on the blogs of the girls/boys you’ve nominated

Så här kommer mina nomineringar (jag skulle ärligt talat kunna nominera tjugo bloggar utan problem alls):

Lena (för att hon uppdaterar ofta och har så bra shoppingtips, Sara (för att hon världens sötaste Tyra som är lika gammal som B-boy), Anne (för att hon blivit en av mina närmsta webvänner och alltid har så många stöttande ord), Betsy (som tar världens finaste bilder på sin squishy-son), Bettie (för att hon skriver så mycket intressant), Kryddburken och Matplatsen (för att de båda har så många goda recept att tipsa om), Snäckan (för att hon har världens finaste Simon och skriver så vackert), Susanne (för alla tips och pysselidéer) och Zviane (för att hon är så duktig och har så mycket talang).

Pust! Det finns som sagt många, många fler men nu får det räcka.

Tack för alla födelsedagshälsningar som ramlat in! Kanske hinner det komma fler innan dagen är slut!

Voici un message tout en français! Bailey voulait dire “merci” à sa grand-maman et à matante Nicole d’être venues il y a quelques semaines. Il a beaucoup apprécié le temps qu’il a passé avec vous deux! (Et maman et papa ont beaucoup apprécié leur soirée ensemble!)

Bailey a choisi quelques photos:

Aussi, un grand merci pour tout les cadeaux! Voici le mannequin dans ses nouveaux vêtements:

Nous espérons vous revoir bientôt!
BISOUS!

Ja, nu har tre veckor av höstterminen gått och jag tänkte göra en liten utvärdering av mina kurser. Som alltid känns det som ett enda stort kaos just nu, och som alltid kommer det kännas ännu värre om ett par veckor när tentorna börjar. Men (som alltid) kommer jag på något sätt sy ihop hela terminen och rätt vad det är är sluttentorna över, terminen slut och julen här. Men här är höstens kurser:

1. Måndag morgon (8:30 - 11:30) Histoire de la linguistique (Språkvetenskapens historia)
Höstens största HJÄLP-kurs. Samma hemske prof som jag hade i grammatik förra terminen är tillbaka. Han har ett lätt talfel som gör att det är väldigt svårt för mig att fatta vad han säger, men efter tio-femton minuter brukar jag ha vant mig. Sedan är det racerfart. 150 sidor att läsa varje vecka och här snackar vi knastertorr vetenskapsfranska, mina damer och herrar:

Bara ett litet exempel på en av texterna - skriven på skrivmaskin (fast utgiven i bokform) 1948. Sömnpiller!!

Under hösten kommer vi ha 3 salstentor och en uppsats (ca 10 sidor). Varje stavfel eller annat språkfel ger 0.5 poängsavdrag (max är alltid 100) - även för oss utlänningar. Tack.

2. Tisdag kväll (18:30 - 21:30) Japonais élémentaire I (Nybörjarkurs i japanska)
Läraren Tatsu är en helcrazy japan i 35-40 årsåldern som gärna hoppar upp på katedern för att visa med kroppen vad han menar. Han är enormt språkbegåvad (pratar japanska, engelska, tyska, franska, ryska, latin, grekiska) och riktigt pedagogisk när han lär ut. Men stenhård. Här är det snabba ryck och ingen hejd på allt vi ska lära oss utantill. Fast nu när jag kan alla hiraganatecknen (47 st) så kan jag inte sluta skriva dem överallt, och det är kul!
Examineringen sker med två skrivna tentor, två muntliga och diverse läxor. Helt okej.

3. Onsdag eftermiddag (12:30 - 15:30) Written Communication (tänker jag inte ens översätta!)
Äntligen en kurs på engelska - hurra! Här lär vi oss att skriva vetenskapliga uppsatser på engelska - alltså väldigt strikt och stramt med ordentliga regler. Det är kul! Och det känns jädrigt glidigt med en kurs på engelska, let me tell you… Läraren är en mexikanska med väldigt stor spansk brytning. Visst kan hon prata engelska, men det stör lite att hon är så knackig i uttalet.
Examinering sker genom en massa olika skrivuppgifter under hösten, plus att vi ska ge feedback på andras uppsatser. Inga problem, även om det kommer ta tid.

4. Onsdag eftermiddag (15:30 - 18:30) Linguistique et Acquisition des langues secondes (Språkvetenskap och andraspråksinlärning)
Det här är ju min grej och jag trivs hur bra som helst. Läraren Bruno är från Brasilien och har också en enorm brytning (fast här är ju undervisningen på franska såklart). Men han är riktigt engagerad och svetten rinner i ansiktet på honom (och sprider sig i stora mörka cirklar under armarna) på varje föreläsning. Han är duktig men det går undan.
Här ska vi ha en större research/uppsats och två tentor plus en inlämningsuppgift. Uppsatsen skrämmer mest. (Och den uppmärksamme noterar att jag alltså på onsdagar har sex timmars föreläsning i rad).

5. Torsdag eftermiddag (15:30 - 18:30) Sociolinguistique (En blandning av språkvetenskap och antropologi/sociologi)
Diane är en kvinna med pondus - ca 60 år och basar över forskningsavdelningen på Lingvistikfakulteten på mitt universitet. Det är knäpptyst i salen (vi är ca 150 st) när hon pratar och det är verkligen jätteintressant att höra hennes anekdoter från fältet varvat med teori. Det handlar mycket om vad olika kulturer har för regler för konversation (t ex, hur lång tystnad är okej när man pratar med någon utan att man känner att man måste säga något? Eller vad säger man när man svarar i telefon? Och är det artigt eller oartigt att dua/nia någon?). Väldigt intressant och det går upp för mig varför folk ibland tittar konstigt på mig när jag pratar. Men mer om det i ett senare inlägg.
Examination är tre salstentor. Svisch, svisch.

6. Via internet - Rättsvetenskap (Umeå universitet)
Ja, jag tar en kurs via nätet också men det är möjligt att jag hoppar av. Sex kurser känns lite too much… fast jag vill hemskt gärna läsa den ändå. Det är ett av de fält som jag är mest intresserad av inom språkvetenskap (det andra är barns flerspråkighet) och kursen ges inte på mitt universitet… Men vi får se. Än så länge hänger jag i och i värsta fall får jag väl ta den igen nästa termin eller något.

Här kommer till slut ett utdrag ur mitt anteckningsblock. Jag blandar svenska, franska och engelska hej vilt när jag antecknar… den som är duktig på franska behöver inte kolla så noga, det finns säkert både stavfel och annat. Men jag ville visa hur jag antecknar - svenska är markerat med rött och franska med grönt:

Sånt är livet! NU ska jag hoppa bums i säng. Skolveckan är över och det väntar tre dagars intensivt pluggande (fast på lördag ska vi ha kalas).

Allting började för två veckor sedan när Jenny plötsligt ringde hem till mig på kvällen. Vi har aldrig pratat med varandra förut och känner egentligen inte varandra, men hon var modig och ringde hit för att be mig om en liten enkel tjänst (att handla en grej på amerikanska e-bay). Samtidigt ville hon beställa ett kollage av mig, och jag blev så klart jätteglad! Några dagar senare hörde hon av sig igen och beställde tre kollage till! Så i en hast hade jag sålt fyra kollage! Hurra!

Kollagen var jätteroliga att göra och jag kände verkligen att E-bayköpet var lätt som en plätt att hjälpa till med. Så döm om min förvåning när hon ville skicka något till mig som tack för hjälpen! Men det är alltid underbart att få paket hemifrån… så jag “önskade” mig en Geishachoklad och någon föräldratidning.

Och så spolar vi fram bandet tills idag när paketet kom. Kolla in bilderna nedan och fatta varför jag höll på att svimma omkull! Kom ihåg att jag bara väntade mig en chokladbit och en tidning (fast hon sa att hon hade beställt något till Bailey också)…

Bailey kollar in presentpappret - lejon! zebra! fågel! elefant! Han rabblar djurläten medan jag står och hoppar bredvid…

Bailey kollar in lådan…

En hel dress med Fem Myror-tema!! Jag som älskar Fem Myror och har funderat på att be mamma köpa något plagg ur serien och skicka hit… nu har han en hel dress - hurra!

En supersöt t-shirt med en “snigelkott” på OCH en par Emma/Totteböcker! Me LOVE Emma och Totte!!

Inte en men fyra tidningar till mig! Och ser ni godispåsen? Fattar ni hur mycket Geisha det är i den?! Kolla in nästa bild…

———– (stum)

Nu har jag ett jättelager Geishachoklad och hela fyra, underbara tidningar att bläddra i och bläddra i ända till jul. Jag kommer med all säkerhet läsa tidningarna hundratals gånger… och jag ska göra mitt bästa för att chokladen ska vara lika länge. Men jag garanterar ingenting. Det är trots allt min favorit…

Jenny, du ska veta att du skulle fått Allers Guldhjärta om jag visste hur det skulle gå till… Det hände något alldeles fantastiskt idag. Och det måste varit en liten ängel på ett moln som såg till att det hände just idag, för det råkade vara en ovanligt dum dag idag innan paketet kom. Du gav mig en julafton mitt i september, Jenny. Tack!! Tusen, tusen tack!

Här kommer en puss från Bailey-boy i nya tröjan:

Förra måndagen var det Labour Day och allt var rött och stängt överallt. Vi reserverade en bil och åkte ut på sista-dagen-på-sommarlovet-tur, jag och min lilla familj. Den här gången följde vi floden söderut på småvägar tills vi kom till Trois-Rivières, där Sebs familj kommer från och där hans farmor och farbror fortfarande bor. I vanliga fall tar det en timma på motorvägen men på snirkliga småvägar tog det oss fyra timmar! Här är lite bilder från dagen (som bjöd på närmare 30 grader):

(och Mika: Bailey har på sig jeansen han fick av dig i födelsedagspresent. Jag har hela tiden trott att de var “riktiga” långa jeans men nu fattar jag att de är långa shorts!! Så han har haft dem först som långa jeans och nu den senaste tiden som långa shorts - hur bra som helst!)

Bailey inledde åkturen med en tuppis i baksätet…

Nyvaken och knallröd om kinderna - det var bastuhett i bilen!

Vi tog en paus och Bailey-boy stal mina skor.

Utsikt.

En tant erbjöd sig att ta kort på oss (och jag ser väldigt förtjust ut).

Det var hundratals motorcyklar på vägarna och de flesta hade riktiga show-off bikes.

Bailey kollar hojarna - brum, brum, brum!!

Pappa kittlas!!!

Jag rullar Bailey i gräset…

Det är solnedgång när vi närmar oss Québec igen…

I tisdags kväll hade jag min första lektion i japanska och det var hur kul som helst. Svårt, men kul. Vid halv nio släckte Tatsu-san ner salen och satte på en musikvideo på sin laptop som var kopplad till en stor skärm. Och först var det lite töntigt - syntplink och stråkar. Men låten växte och refrängen var så himla bra att jag satt där och vaggade i klassrummet.

Jaha, och det är väl alltid kul att hitta musik som man aldrig hade lyssnat på annars? Jodå. Fast nu har just den här låten satt sig i huvudet på mig och sedan i tisdags har min hjärna säkert spelat den tusentals gånger. Refrängen sitter helt enkelt.

Men delad glädje är dubbel glädje och nu tänkte jag dela med mig. Så här kommer Chihiro Onitsuka med Ibara no umi. (Och refrängen ÄR faktiskt jättejättebra!) Japansk pop.

Första veckan är avklarad! Och som ett brev på posten har jag haft huvudvärk i flera dagar. Det kan också bero på att vi har fått högsommarvärme igen (29 grader häromdagen och 88 % luftfuktighet)… jag bara väntar på att höstvindar ska blåsa.

Bailey har fått sig en ny tand - den första kindtanden. Det är bara två hörn uppe än så länge men i går morse pekade han med fingret och sa “aj!!” så det gör nog ont. Stackars liten prins. Annars är allt bra vad gäller honom - han äter bra, sover bra, pussas och kramas bra, pratar mer och mer för varje dag och förstår mer än vi anar. Det kommer fullständig redogörelse runt den 13:e när han fyller 16 månader, men jag är jättestolt över att han faktiskt kan peka ut alla de vanliga färgerna (fast bara på franska…).

Vi tog en promenad idag på eftermiddagen och Bailey var överlycklig för att springa runt bland blad och pinnar. Här är lite bilder:

och så mamma själv…

Bailey är en trädkramare! Varje gång vi ser ett träd så säger jag “Ska du gå och krama trädet?” and off he goes. Sötis!!

Och här är en bild tagen precis rakt uppifrån. Marken rusar förbi när man är sexton månader gammal och springer fort-fort-fort…

… och vid det här laget är ni säkert dödströtta på Bailey-boys ögonfransar, men det är inte jag.

Nu är klockan 21:23!!! Hjälp - jag som lovat mig själv att gå och lägga mig klockan nio varje kväll… BUMS!