Det har varit snöstormar hela helgen här i Quebec - inte bara i staden utan i hela stora provinsen - och vi har hållit oss inomhus. Stormarna har kommit nedifrån hela staten New York och skapat kaos där innan de nått oss häruppe. Vi har haft temperaturer mellan mellan -8 och -20 grader och det har enligt en vädersida på internet kommit 30 cm snö, bara under dagen idag (söndag)!

Vindarna har uppmätts till uppemot 90 km/h och snöplogarna har kört i skytteltrafik hela dagen. Alla flyg har blivit inställda och flera av de stora motorvägarna har stängts av. Inne i Quebec och Montreal har gatorna legat tomma, tysta, täckta av tjock pudersnö. I Montreal har de till och med haft åska under helgen - det har varit kaotiskt. Alla tidningar är fyllda av snöstormsnyheter, men det var ändå kul att se den här bilden från Aftonbladets web idag:

Hihi - ja, här bor vi! Det är första gången jag ser “Quebec city” i Aftonbladet! Jag hoppas att ovädret hinner lägga sig tills på onsdag då vi åker till Montreal. Och jag hoppas verkligen att det är borta tills på torsdag då vi hoppar på flyget till gamla Sverige!

Sista tentan imorgon - sedan är det jullov!

Häromdagen var jag hos min barnmorska på besök. Hon ringde mig i förra veckan och bad att jag skulle boka en tid i den här veckan eftersom hon hade något att prata med mig om. Tiden var i onsdags förmiddag och vi (ja, vi var där alla tre) fick, som vanligt när det gäller den här barnmorskan, sitta i väntrummet i en och en halv timma. Hon envisas med att dubbelboka alla tider hon har och sedan, såklart, bli jätteförsenad. Bailey somnade i vagnen men hade på sig fleeceoverall och vaknade plötsligt, genomsvettig och ledsen.

Så kom vi in till henne och hon tog genast Bailey ur Sebs famn och satte sig med honom i knät. Bailey blev jätterädd och skrek så tårarna sprutade och då blev hon lite sur för att vi inte “vant honom mer vid att vara bland folk. Det är inte bara mamma här i världen!“, sa hon till honom. (Hon vet ju inte att han inte alls är mammig. Däremot är han ju bara van vid oss två). Men hon behöll honom i knät och efter någon minut blev han lugn och fin igen. Han satt där bakom det stora doktorsskrivbordet och såg på oss med stora ögon.

Så berättade hon för mig att hon hade fått svar på cellprovet hon tog på mig för tre månader sedan vid återbesöket efter förlossningen. Det visade tyvärr något som kunde tolkas som celler i precancerstadie och jag skulle behöva boka en tid för nytt cellprov på gynmottagningen på sjukhuset.

Gulp.

“Ja, eller så är det ingenting” fortsatte hon. “Du kan ha haft en tillfällig inflammation eller så var det bara ett dåligt test. Om det hade varit utvecklad cancer hade de skrivit det på provsvaret, så det är det inte. Men som sagt, det kan vara att du har celler i precancerstadie.”

Jag fick en remiss till sjukhuset och så vände hon sig till Bailey. “Du får allt bli lite mer van vid andra människor, lilla gubben! Inte vara så mammig! En dag kanske det bara är du och pappa i familjen!” HAHAHA

Och jag satt där och bara tittade. Inte förrän vi kom ut ur rummet gick det in vad hon hade sagt.

Får man säga så? Får man säga så till en fem-månader gammal bebis medan föräldrarna sitter bredvid? Får man ens lov att så ett frö i mammans hjärna?

Ett par dagar efter vi hade kommit hem från bb med Bailey skickade jag mail till mina quebec-vänner. Jag berättade att han äntligen hade kommit och bifogade ett foto. Alla visste att vi när som helst skulle bli tre i familjen och jag hade till och med fått några mail från folk som undrade hur det gick.

Av femton mail som jag skickade ut har jag fått fem svar. Bland de som inte har svarat finns Jocelyn och Beth, de två som jag står närmast av alla jag skickade till. Beth kommer till och med till Québec i sommar och vi pratar då och då i telefon - men hon har inte svarat. Några av de andra som inte har svarat kan jag förstå lite mer. En är till exempel i Kina och jobba på någon avlägsen skola och en annan vet jag gör någon slags militärtjänstgöring någonstans. Men de andra? Skickar man inte ett “grattis och lycka till”-mail när någon kompis fått barn? Eller är det bara jag som väntar mig för mycket?

Kanske är jag mest besviken över Jocelyns tystnad. Hon bor just nu i Paris och har mailat mig flera gånger under de senaste månaderna och velat ha nyheter om graviditeten. Och hon var så glad när jag berättade att jag var gravid att hon grät. Men nu - total tystnad.

En annan av de jag skickade mailet till var en engelskspråkig kanadensare som gick i min klass nu på vårterminen. Han var väldigt engagerad i graviditeten och vi mailade några gånger när terminen tog slut. Jag var helt säker på att han skulle bli jätteglad över Baileys ankomst, men jag har inte hört ett ljud.

Man knyter många band med andra utlänningar (eller anglo-kanadensare) när man bor så här. Alla letar efter någon att prata engelska med och man dras lätt till varandra. Ofta tror man att de där vänskapsbanden är starka men det visar sig ibland att de bryts när man skiljs åt.

Vi bor i ett ganska litet hyreshus med kanske 15-20 lägenheter. I bottenvåningen ligger La salle de lavage - tvättstugan - i all sin prakt. Man kan inte boka tvätt-tid utan det är bara att gå ner och passa på ifall maskinerna är lediga. Ibland blir det köer och ibland känner man att man måste skynda på för att inte uppehålla maskinerna för länge.

Idag är det långfredag och jag har stortvättat nästan hela dagen. Allt på en gång - sängkläder, bebiskläder och bebistvättlappar, våra kläder och alla våra handdukar. Dessutom har jag städat, dammtorkat och plockat undan i hela lägenheten. Seb började bli lite orolig över all min överskottsenergi… “Är du säker på att det inte är bebis på gång?”
Men jag tänkte att ni för en gångs skull skulle få följa med lite i min vardag. Så idag får ni gå med och tvätta. Häng med!

Här är dörren till tvättstugan. Och det blev jädrigt suddigt, I know… Men här finns lite regler om själva tvättstugan. Till exempel får man bara tvätta mellan 7 och 23. Man ska också komma ihåg att inte smälla i dörren eftersom det ligger en lägenhet vägg i vägg med tvättstugan. Okej. Nu går vi in!

Tadaa! En tvättmaskin, en torktumlare, ett bord där man kan vika kläder och en gul campingstol - exklusivt va? Mina tvättkassar är redan på plats…

Torktumlaren på toppen och tvättmaskinen på botten. Frontmatade för ovanlighetens skull. I mitten sitter själva datordelen där man väljer program. I torktumlaren ligger en massa små haklappar.

I hörnet står det här fräscha handfatet med vattenkran. Det är ingen som städar efter sig här så jag brukar inte göra särskilt mycket mer än att torka upp det jag spiller. I Sverige fanns det alltid moppar, trasor och sopborstar i alla tvättstugor, men inte här. Synd.

Här är den fina instruktionslappen för vad de olika programmen betyder. Inga gradtal - bara chaude (varmt), tiède (ljummet) eller froide (kallt) vatten. Och alla programmen tar 37,5 minuter.

Här väljer man program. Översta nollan är för tumlaren, nedersta för tvättmaskinen.

Fler instruktioner. Allt på engelska, konstigt nog. Det är nog ingen här som läser dem.

Den här lappen på sidan av torktumlaren är lite rolig. Det står “Meddelande. Var vänlig och lämna luckan till tvättmaskinen och tumlaren halvöppen. Tvätta inga vassa saker. Som till exempel hockeyskridskor. Tack för ert samarbete.”

Här är mitt tvättkort med ett litet chips på. Man laddar det med 80 CAD (480 kr) och så dras 1.25 CAD (8 kr) för varje tvätt och 1 CAD (6 kr) för varje torktumling. Om man har fyra maskiner tvätt så blir det alltså typ 60 spänn. Svindyrt, tycker jag.

Här är mina tvättprodukter. Torkark som man lägger i tumlaren för att mjuka upp tvätten och ta bort elektricitet, knallblått tvättmedel (som kommer i 10 litersdunkar) och vårt nya bebistvättmedel.

Här är en liten, liten del av det jag tvättade idag. En jättehög med haklappar, flanellfiltar, små mössor och några badhandukar med huva på.

Klart!

Nästa gång kanske jag gör som Anne och tar er med på promenad här i området!

… och jag som trodde våren var på väg… Så här ser det ut när jag öppnar balkongdörren:

… och så här ser vår parkering ut just nu:

Vad som inte syns är att det yr mängder med snö överallt… och väderprognosen säger att det kommer fortsätta hela dagen i morgon också. Jag är så trött på snön!
Fast nu lär jag ju kunna plugga hela helgen eftersom vi inte kommer utanför dörren… Här är förresten mina nya skor:

Inga snökängor direkt…

Magsjuka råder.

Häromnatten började det igen. Det har pågått lite från och till sedan någon månad tillbaka, och varje gång det händer så blir vi lika handlingsförlamade båda två.

Vårt vardagsrum ligger vägg i vägg med grannarnas sovrum. Väggarna är tunna som papper och det är lyhört som tusan (räkna ut resten). Men den senaste månaden har vi hört ljud från deras sovrum som verkligen gjort oss illa till mods. Först är det en massa… typ “oväsen”, nästan så att det skallrar i väggen. Sedan har vi många gånger hört hennes röst. Dels skriker hon “aaaaaaaaaaaaaaj!!” och dels ropar hon saker som “du har inte rätt att göra så!!”. Och så hör vi smällar eller klatschar.

I början visste vi inte vad vi skulle tro. Slår han henne eller håller de på och skojbråkar? Är det på allvar? Och tänk om det bara är vi som hör, då är det ju bara vi som kan sätta stopp för det - OM det nu är så att han slår henne. Vi har pratat mycket om att ringa till polisen, men vi ville liksom inte anklaga någon som inte har gjort något heller. Dessutom ville vi inte att de skulle få veta att det var vi som “angav” dem… fega som vi är.

Sent i förrgår kväll satte det igång igen. Efter tjugo minuter lyfte Seb luren och ringde till polisen. Han berättade hur det låg till och gav dem adressen. Han gav dem våra grannars lägenhetsnummer men gav dem aldrig vårt, däremot sa han sitt namn. Polisen som tog emot samtalet sa att vi skulle höra av oss igen om det hände någon mer gång, och så var det med det.

Vi gick och lade oss och hoppade till båda två när det plötsligt surrar i porttelefonen, typ tjugo minuter efter det att Seb hade ringt polisen. Han går upp och släpper in två poliser som snart bultar på vår dörr. Det är efter midnatt och alla på vårt våningsplan hör alldeles säkert. De undrar vem som hade ringt, och Seb pekar stumt på sig själv. Och så pekar han på dörren till våra grannar. Poliserna stövlar vidare och bultar på deras dörr. Vi sitter i vår lägenhet och hör tydligt hur de pratar med våra grannar. Efter några minuter kommer de tillbaka och bultar återigen på vår dörr. De vill veta mer om vad vi har hört från lägenheten intill och det dröjer nästan en kvart innan de åker iväg.  Poliserna sa att allt verkade lugnt därinne när de pratade med dem och att det verkade som om våra grannar sov. Men vi kan ju bara ana hur lite sömn de fick under natten.

Grannarna vet med säkerhet att det var vi som ringde. Nu vet vi inte riktigt vad vi ska tro. Tänk om killen intill är psykopat?! Tänk om han tänker komma efter oss och vilja göra upp?

Nervöst kollar vi i dörrhålet innan vi går ut. Jag föreställer mig en stor vild karl tränga sig in i lägenheten och sluka Seb levande. Men visst gjorde vi rätt? Eller?

Spolhandtaget på toaletten har ramlat av (ja, för här har man ett litet handtag, och ingen knopp) och vi har i en hel vecka svurit över att det ramlar ner bakom toaletten varje gång man spolar. Och varje gång måste man med hjälp av min lilla pincett (som jag egentligen bara använder till ögonbryn-noppning) ta tag i den lilla stången som handtaget är fäst vid för att kunna trycka fast det igen. Utan pincett-tricket så åker stången in i vattenbehållaren och försvinner för gott.

I telefon lovade vår fastighetsskötare att komma idag klockan 16. Eller strax därefter. Såklart står jag klockan fem i fyra och städar badrummet. Jag plockar bort allt runt toaletten så att han ska kunna komma åt och så går jag och byter om till jeans så att han ska slippa se mig i mina trikålångkalsonger.

Och tiden går. Jag är väldigt kissnödig, men jag vågar liksom inte gå på toaletten. Tänk så pinsamt det skulle bli om han ringde på precis när jag sitter där på toaletten… Och så tar det typ en hel minut innan jag öppnar och släpper in honom.

Så jag håller mig. Jag sitter vid datorn och kollar på SVT med hörlurar. Fast jag har bara hörlurarna på ena örat så att jag inte ska missa knacket på ytterdörren.

Och tiden går. Klockan blir både halv fem och fem.

Som vanligt mår jag väldigt illa. Jag blandar till en Samarin och skyndar mig att dricka upp den. Det blir ju så dumt om han kommer mitt i brusandet, innan jag har hunnit dricka ur glaset. Då måste han ju undra vad det är som den där konstiga och väldigt magtrinda svenskan dricker. Säkert ett bantningsmedel.

Sedan går jag och kissar. Fast jag skyndar mig för säkerhets skull. Och jag stänger inte dörren om mig så att det ska gå snabbare att rusa ut i hallen om han kommer.

Fast han kommer inte.

Sedan kollar jag lite till på SVT.

Nu, när jag skriver det här, är klockan 18:45.

Är det inte alltid så här? Antingen så väntar man på en hantverkare eller på någon leverans eller på någon som ska installera någonting. Och så säger de att det kommer en viss tid, men de kommer aldrig någonsin den där tiden. Ibland kommer de typ fyra timmar senare och ibland kommer de inte alls.

Det är väl någon universell lag.

Jag återkommer när han har varit här. Det blir väl på måndag eller något.

Jag fick ett dumbomail i inboxen.

Hej!

Jag hittade din blogg och undrar om du vill skriva ett litet inlägg med länk till www.xxxxxxx.se. Om du gör det så skickar jag en Trisslott till dig! =) Inlägget behöver inte vara längre än en mening. Mitt enda krav för att skicka Trisslotten till dig är att du har en riktig länk till min sida eller till nån undersida.

God fortsättning på det nya året
Xxxx Xxxx

Fast såklart med en riktig länk till någon webbutik.

Seriöst. Nä, jag tänker inte länka till någonting som jag inte valt själv. Inte ens för en trisslott. Vad jag nu skulle med en trisslott till när jag sitter på andra sidan jorden…

Så här var vår jul- och nyårsvecka (lååååångt inlägg!):

På juldagen kom Sebs pappa Michel och hans sambo Isabelle och hämtade oss. Det är tre timmars körväg mellan Montréal och Québec, men det hindrade dem inte att komma hit. Jag hade städat hela förmiddagen bara för att vi skulle komma hem till en ren lägenhet och det stod en massa väskor i hallen med allt vi skulle ha med oss.

Så åkte vi till Trois-Rivière, en liten pappersbruksstad som ligger halvvägs till Montréal. Här växte Sebs föräldrar upp och här är han född. Farmor bor fortfarande kvar i huset som hennes man byggde för typ tvåtusen år sedan.

När vi kom fram var klockan fyra på eftermiddagen och jag var utsvulten. Eftersom det var juldag hade jag inte ätit för mycket till frukost. Man ska ju hålla sig hungrig inför all julmat. Ja, visst.

Först satt vi (Seb och hans pappa) och pratade med farmor i tre timmar. Jag och Isabelle pratade lite med varandra, men allra mest satt vi och lyssnade, nickade och log. Det är skönt att det finns en till nykomling i familjen och att det inte bara är jag… Isabelle kom in i maj och har heller inte lärt känna alla syskon och kusiner. Skönt.

Klockan halv åtta hade en massa gäster kommit och det var äntligen dags att äta. Jag var alldeles yr och arg på mig själv att jag inte hade bett att få något att tugga på. Den lille grabben i magen måste ju varit helt utsvulten, han också!

Till juldagsmiddag blev det Burgundisk gryta med ris och bakad potatis. På bordet stod små skålar med smör, gröna oliver och rödbetor. Eftersom jag inte drack vin så fick jag heller inget annat att dricka. Till slut lyckades jag snika till mig ett glas juice.

Efter maten var jag så trött att jag kunde somna direkt. Det dröjde dock några timmar innan Seb också var trött och vi kunde gå in i gästrummet och förbereda vår luftmadrass. Eftersom jag hade druckit två liter vatten efter middagen så var jag uppe och kissade sju gånger under natten. Däremellan var jag vaken och låg och stirrade i taket.

Den 26 december vaknade vi av att Michel knackade på vår dörr klockan 9. Det var stor snöstorm och vi måste åka NU om vi skulle hinna till Montréal innan vägarna blev helt igensnöade. Utan frukost packade vi in oss i bilen. Det tog nästan tre timmar att åka till Montréal och jag mådde jätteilla. Mest för att jag var hungrig.

Till slut kom vi fram och åkte direkt till Chez Cora (klicka på de olika kategorierna under “Our new menu” för att se sidorna i menyn!) för att äta frukost. I love Chez Cora! Det är en frukostrestaurang som främst serverar äggrätter som pannkakor och omeletter. Det är huuur gott som helst. De är särskilt kända för att servera det mesta med ett “berg” av färska frukter. Och så har de killer-milkshakes! Jag beställde en milkshake med hallon och melon, tre pannkakor under ett “berg” av frukt och två rostade brödskivor med blåbärsmarmelad. MUMS!

Resten av dagen var väldigt lugn. Seb började skriva på sitt jullovsuppdrag - en 25-sidig uppsats som skulle mailas in på självaste nyårsafton. Jag skulle gärna vilja ringa upp hans lärare och säga honom ett och annat!

Nästa dag var jag ensam hemma hela dagen. Seb hade åkt med Michel till jobbet för att kunna skriva på uppsatsen och Isabelle jobbade också. Jag tog en lång (iskall) promenad och hamnade till slut i en mataffär där jag köpte “Swedish berries” som smakar ungefäääär som de små röda hallonen i smågodishyllan. Sedan gick jag hem igen, kokade en stor kopp te och tittade på första filmen i Sagan om Ringen-serien.

Sent på eftermiddagen kom Isabelle hem från jobbet. Då hade hon hämtat upp sin son som är tio år från hans pappa. Sonen är världens snällaste och raraste kille. Han är autistisk och det tog ganska lång tid innan han släppte mig och Seb nära sig. Först fick vi inte ta på honom eller titta på honom för mycket, och nu kommer han och frågar om jag vill leka med honom. Han älskar film och kan efter att ha sett en film en gång recitera alla repliker och göra alla ljudeffekter.

Nu kom han ner till mig i källaren och sa “Åååh - du ser på Sagan om Ringen!”. “Ja”, sa jag. “Men varför ser du på engelska??” (här väljer såklart alla den franska dubbningen på alla filmer). “Jo, det är ju för att jag inte är så bra på franska” sa jag och log mot honom. “Jag vet…” sa han och då blev jag så full i skratt. Sedan satt han bredvid mig på golvet och översatte varenda replik till franska. Först var det lite gulligt, men efter tio minuter började det bli lite tjatigt…

Resten av veckan fortsatte ungefär på samma sätt. Seb åkte iväg och jobbade med sin uppsats och jag satt hemma. På torsdagen lånade jag Isabelles bil (som också är vår gamla bil) och körde upp till svenska Sofia som bor med sin familj i en förort till Montréal. Där hälsade jag på hennes små solstrålar och hennes man och sedan blev jag bjuden på lunch. Till efterrätt hade Sofia bakat kärleksmums - MUMS! Innan jag åkte hem gick vi ner i deras källare och så fick jag en massa babysaker av dem! En IKEA-spjälsäng med sängkläder, babyleksaker och en barnvagn. Jag åkte därifrån med fullproppad bil! Tusen tack Sofia och Denis!!

På fredagen åkte jag, Isabelle och Sebs syster Marie-Ève till IKEA. Innan vi började handla träffade jag en annan “svensk” tjej som jag har haft kontakt med via mail ett tag. Hon är från Montréal, men flyttade till Göteborg för sju år sedan (var det sju år, Marie?) till sin svenske pojkvän. Vi har alltså gjort precis samma sak, fast tvärtom. Nu pratar hon perfekt svenska och längtar hem till Sverige när hon är här och hälsar på. Det var väldigt kul att ses och få ett ansikte på henne! Hon hade varit så himla gullig och bett mig “önska” saker som jag saknade, och nu på IKEA så fick jag en påse med Brago-kex, nypon- och blåbärssoppa och Kalles kaviar. Dessutom hade hon lagt ner en Noblesse-kartong och en Klick!-tidning! hihi Jag var superglad och det var såå kul att prata svenska en stund! Stackars Isabelle och Marie-Ève som satt bredvid och inte fattade någonting. Ombytta roller!

Jag gick och nöp i mycket på IKEA men köpte nästan ingenting. Det blev några ugnsplåtar och en liten mjuk speldosefågel till lillkillen i magen:

Sedan var jag väääldigt förtjust i de här:

och den här:

… fårskinnspälsen. “Åh, tänk en liten naken bebis på den här!!” ropade jag och strök med händerna över pälsen. De andra skrattade mest åt mig. Jag blir som ett litet barn när jag är på IKEA! Det är som att komma hem…

Till slut handlade jag en del i IKEAs mataffär (lingonsylt, tunnbröd, en Daim, hallon- och lakritsbåtar, Mintchoko och en påse Finax mjölblandning för Lingonlimpa. Isabelle köpte en påse färdiglagade köttbullar, en påse Blå Band gräddsås, en burk lingonsylt och en låda med fyra Mazariner. Det blev svensk mat till middag på kvällen!

På lördagen åkte vi på middag hem till Sebs mamma Céline. Förutom jag och Seb så var även Marie-Ève och hennes kille med. Det blev trevligt men jag var dödstrött hela kvällen och kände mig lite dum där jag satt och gäspade… Marie-Èves kille blev superfull efter att ha druckit både fördrinkar och vin till maten och satt till slut och nickade till i ett hörn. Då åkte vi hem!

Jag sov inte många timmar på natten till nyårsafton, fast jag var så trött. Jag var så nervös över min stora matlagning och dessutom hade jag lovat Céline i somras att jag skulle sjunga en låt för henne på kvällen. Gulp!

Nyårsafton gick i alla fall enligt planerna. Allt blev lyckat och färdigt i tid. Däremot hade jag gjort det stora, stora misstaget att servera enorma portioner och det förstörde tydligen det mesta. Sebs mamma satt och ojade sig och petade i maten och hans syster åt kanske en femtedel av det som låg på hennes tallrik. Jag försökte säga att det var helt okej, att det inte var så viktigt att man absolut skulle äta upp, men det drunknade i deras gnäll. Till slut var jag riktigt sur. Seriöst. Varför hänga upp sig på portionstorleken?!

Efter varmrätten, när alla höll på att dö för att de var så mätta, så gick vi ner i gillestugan och jag spelade den där låten som jag hade lovat. Det gick bra och Isabelle satt och grät hela tiden för att hon tyckte det var så vackert :). Sedan öppnade vi alla julklappar och till min stora förvåning låg både elefanterna och fårskinnet i en julklapp till mig! Isabelle hade gjort en blixtutryckning till IKEA på förmiddagen medan jag lagade mat
Sedan satt vi och kollade på någon slags nyårsrevy på TV hela kvällen. Det mesta var satir på politiker i Québec, och det fattade jag ju inte så himla mycket av.

Strax före midnatt gick vi upp i köket och jag serverade efterrätten. Återigen skar jag för stora bitar och Sebs mamma höll på att klaga ihjäl sig. Hon smakade nog knappt på tårtan… storleken skrämde henne. Jaja. Jag gick in på toaletten och torkade tårar som envisades med att komma fram i ögonvrårna. Sedan satt jag och andades lugn på toalettstolen en stund innan jag gick ut till de andra. Plötsligt var klockan midnatt och alla sa Bonne Année! och pussades på kinderna. Sedan gick gästerna hem och jag stupade i säng. Äntligen!

På nyårsdagen körde vi tillbaka till Québec. Bilen var helt fullproppad med julklappar och grejer som jag hade handlat, och vi fick knappt plats själva. Sent på kvällen kom vi hem till en alldeles nystädad lägenhet och vår egen säng! Härligt!

Lite bilder från veckan finns här. Tyvärr tog vi inte så mycket kort…

HURRA! Det här kom i brevlådan idag…

… från Världens Bästa Molly!!

Och på sidan stod det…

hihi!

Och i paketet var det…

Ååååååh vad jag är glad! När jag hade beklagat mig här i dagboken att jag saknade Kalle Ankas Jul så skrev Molly att hon hade den på DVD. Jag blev så himla glad och när hon skrev att hon skulle skicka den till mig så förväntade jag mig ju såklart en bränd kopia… men hon skickade själva DVD:n!

Miljoners tack, Molly, och en jättekram!!!

Nu ska jag se på Kalle… hihi

Vi är äntligen hemma!

Även om det har varit riktigt mysigt och stundtals väldigt roligt att vara iväg, så är det väldigt skönt att vara hemma igen. Idag har jag tvättat en massa maskiner med tvätt och småätit på lite av allt det goda vi hade med oss hem.
I Flickralbumet ligger lite bilder på babykläder som vår lille kille fick i julklapp. Själv fick jag också julklappar - något som jag inte alls hade väntat mig! Bilder på allt kommer så småningom.

Nyårsmiddagen gick bra! Jag gjorde lite för stora portioner och mina gäster blev väldigt, väldigt mätta… men allt var som det skulle vara. Inget bränt och inget glömt.

Det blir en längre rapport någon annan dag. Nu är det mys och sov som gäller!

God Fortsättning!

Nu sitter jag och känner mig så där härligt julmatsmätt! Haha - det trodde jag aldrig att jag skulle säga idag!

Det började rätt så tråkigt. Julstämningen ville inte infinna sig, trots att jag spelade julmusik hela förmiddagen. Jag pratade med mina föräldrar och farfar + morfar på Skype och blev inte det minsta ledsen. Eftersom jag förra julen grät hela julafton så hade jag liksom förberett mig på att må jättedåligt… men det gick bra. Det kändes som vilken dag som helst och jag kunde absolut inte fatta att de hade suttit och sett på Kalle Ankas jul och delat ut julklappar… Det gick liksom inte ihop.

Sent på eftermiddagen började jag laga mitt så-gott-jag-kan-julbord. Det blev inte mycket, men det blev väldigt bra! Jag gjorde en liten Janssons frestelse (utan anjovis) och stekte 42 köttbullar. Sedan skar jag upp vår vanliga rökta skinka i ganska tjocka skivor och lade upp på ett fat, kokade ett ägg och lade till slut fram lite Kavli knäckebröd.

Min tallrik till vänster och Sebs till höger. Lite Kalles Kaviar på mina ägghalvor!

Sedan satt vi där och hade det så himla mysigt! Jag hade sparat en liten plastflaska med julmust som jag köpte på IKEA i oktober (hihi) och den var verkligen pricken över i:et. Seb åt och åt och tyckte det var sååå gott. Alla köttbullarna tog slut (!) och sedan satt han där och bara jäste i sin stol.

Då var det dags för Ris à la Maltan! Seb höll på att dö och lovade att äta sin portion senare på kvällen, men jag hade gott om plats över. Fast jag åt den med kall blåbärssoppa (från en påse som mamma har skickat), och inte med saftsås. Man kan inte få allt.

I morgon på juldagen åker vi först till Trois-Rivières, som ligger ungefär halvvägs till Montréal, dvs en och en halv timmas bilresa härifrån. Där ska vi “fira jul” hemma hos Sebs farbror och hans familj. Och där ska vi också sova över till annandagen, då vi fortsätter till Montréal. Där ska vi stanna till nyårsdagen och sedan åker vi hem.

Vi var hos hans farbror förra året på juldagen också och jag fattade ingenting. Farbrorn och hans sambo hade beställt någon slags buffémat och de dukade upp olika slags smörgåsar, nachos och dipp på ett bord. På juldagen. Sedan kunde jag ju inte prata med en enda människa och Sebs cigarettstinkande faster höll på och ta på mitt hår hela tiden, och det gjorde ju inte saken bättre. Fastern är i sextioårsåldern och har hela sitt liv gjort sitt bästa för att blondera sitt mörka hår. Det var första gången hon tog i “äkta blondinhår”… Hon var helt fascinerad. De gula nikotinfingrarna kammade mitt hår och jag satt mest och rös.

Jaja. Vi behöver ju inte dra tidiga slutsatser. Det kanske blir jättetrevligt i år. De kanske har beställt hämtmat från McDonalds istället.

Vi hörs efter nyår! Och som ni ser så finns det lite nya bilder på Flickr. Klicka på bilderna till vänster!

Idag har det fallit stora, mjuka snöflingor över Quebec city hela dagen. Vi hade stor snöstorm i fredags kväll så nu ligger snön överallt. Jag har bakat lussekatter och svurit över en osande ugn som startade brandlarmet två gånger… Sedan har vi tänt ljus och adventsfikat med julmust, pepparkakor och lussekatter. Jag blev alldeles rörd bara av att lukta på julmusten (Ska du lukta på glöggen, pojk?) och transporterades till jul hemma.

Nu sitter jag och lyssnar på Sarah McLachlans julskiva “Wintersongs” och bara njuter av att vara i december!

Fast så är jag lite arg också. Jag håller på med ett grupparbete tillsammans med en annan tjej. Inlämningsdag är på torsdag och hon är bara så himla långt efter med sin del… Så fort vi bestämmer träff för att jobba tillsammans så mailar hon och säger “oj, jag måste visst jobba så jag kan inte komma…”. Hon jobbar som kassörska i en mataffär och så ringer de när de behöver henne. Fast hon kan ju tacka nej, tycker jag…

Igår mailade hon och frågade om vi skulle be om uppskov för vår uppsats, eftersom “vi ju inte hinner ses i veckan”. För, just det. Hon ska jobba på tisdag och kan inte komma. Fast vi hade bokat tid.

Jag blev så himla sur… jag mailade tillbaka och sa att jag tyckte det var dåligt att hon inte kan komma på tisdag. Och så sa jag att jag tycker vi ska sikta på att lämna in på torsdag som bestämt. Jag är nämligen i stort sett helt färdig, hur går det för dig?

Så fick jag ett svar. Oj, stora problem. “Min dator är död. Jag har förlorat allt jag hade påbörjat (obserera ordvalet!) på vårt arbete… Vad ska jag göra?”.

Jag blir så trött. Hon har precis börjat på sin del och jag är i stort sett klar. Nu har hon ju en “anledning” att be om uppskov till läraren och det irriterar mig jättemycket. Det är ju hennes fel att vi är sena… Jag vill inte få ett dåligt betyg bara för att jag jobbar med henne… Jädra brud.

Sebs mamma C fyller år på nyårsafton och firandet brukar tydligen sedan tjugo år tillbaka gå av stapeln hemma hos Sebs pappa M och hans fru. I år är saker lite annorlunda. Sebs pappa har bytt till en ny kvinna och C vill inte kräva att den här nya lite okända kvinnan ska bjuda hela familjen på nyårsmiddag.

När Seb fick höra det lite känsliga problemet så erbjöd han sig genast att stå för bjudningen. Fast sätt in “Ida kan” mellan “att” och “stå”. Min pojkvän är inte särskilt händig i köket. Så nu ska jag bjuda hela svärfamiljen på nyår- slash födelsedagsmiddag på nyårsafton. Visserligen hemma hos Sebs pappa, men ändå.

- Jaha?! sa jag och stirrade på Seb. Vad hade du tänkt dig att jag ska bjuda på då?

- Ja, något svenskt! Alla vill äta svenskt på nyår i år.

- Fast VAD?

- Men du kan väl göra den där goda mjuka pepparkakan som jag älskar? Den kommer göra stor succé!

Något säger mig att Seb inte riktigt förstår konceptet med nyårsmiddag. Jag däremot, jag förstår och börjar redan flämta efter luft.