(DETTA INLÄGG INNEHÅLLER MÅNGA BILDER!!)
Ja, här kommer lite bilder från förra helgens minisemester! Det var riktigt kul faktiskt, trots att vi hade otur med vädret. Två dagars hällregn och två dagars moln/regnskurar… Trots det var det kul att komma iväg lite! Det var första gången som jag åkte nordöst om Quebec och jag var väldigt nyfiken på vad för slags landskap jag skulle få se. Här kommer först lite kartor för att visa var vi är och vart vi åkte:
Ni vet väl på ett ungefär var Quebec är? Längst upp till höger.
Vi korsade floden (St-Lawrence floden som går hela vägen in till The Great Lakes som ligger mellan Canada och USA) och körde norrut utmed den östra flodstranden. Det tog ungefär tre timmar att ta sig upp till Rimouski och sedan fortsatte vi lite till innan vi vände tillbaka.
Det här var min stil under hela resan:
Och så här ser naturen och landskapet ut i den här delen av Canada:
Första dagen besökte vi en park med stora snidade skulpturer. Vissa var väldigt vackra och andra var lite mer… ja, låt oss kalla dem “abstrakta”.
Innan vi kom fram till parken stannade vi till vid en liten söt turistbyrå för att samla broschyrer och kartor:
Andra dagen kom vi fram till Rimouski och åkte direkt ut i ett naturreservat där vi skulle gå en vandringsled utmed ett vattenfall för att sedan nå Helvetets Portar. Men så fort vi klev ur bilen visade det sig att det fanns miljoner med mygg… det var helt fruktansvärt. De kom i stora moln och attackerade oss medan vi lastade ur bilen. Som tur var hade jag tagit med en sprejflaska med “OFF!” som skulle hålla dem borta och det slutade med att vi använde halva flaskan… och ändå fick vi alla några bett. Men det blev inte de tusentals som det säkert hade blivit om vi inte hade haft den.
Så istället för att i lugn och ro njuta av vandringsleden och utsikten så blev det till att rusa så fort vi kunde - oftast bärandes Bailey i den lilla paraplysulky som receptionen lånade ut till oss. Genomsvettiga (det var kvavt och varmt väder dessutom) passerade vi vattenfallet och kom till slut till Helvetets Portar. Det var oerhört vackert och näääästan värt hela upplevelsen. Men jag åker gärna dit igen när myggsäsongen är över. Här är bilder:
VERY barnvänligt!!
Här är Helvetets Portar - en enorm hängbro tvärs över en djup canyon. Här skulle du varit med, mamma!!
Utsikten från bron…
Trötta, svettiga och OFF!-stinkande… men mitt på hängbron. Bailey var inte särskilt imponerad och vi andra stod lite som Clark i Ett Päron till Farsa när de korsar USA och stannar till vid Grand Canyon. “Jaha, jaha. Det här var fint. Nu går vi hem!”
På lördagskvällen åt vi på en väldigt trevlig restaurang! Jag åt årets bästa fläskfilé med senapssås medan Sebs pappa fick in den här tallriken:
Bailey fick ett pussel att sysselsätta sig med under tiden som vi åt - kvällens räddning!!
Så om ni passerar här när ni är ute och kör så ska ni stanna och gå in och äta!!
På söndagen stannade vi till vid en väldigt vacker fyr:
Vi klättrade ända upp med Bailey på armen! Spiraltrappa - 33 meter.
Bailey charmar damen i receptionen till muséet bredvid fyren.
Vid ett tillfälle var vi inne i ett pyttelitet kustsamhälle (det var mest sommarstugor) och körde lite planlöst. Och så plötsligt fick jag syn på det här huset:
Kan det finnas en liten svensk i urskogen?! Förutom den här:
Här får Bailey möta HAAVET! Visserligen bara mynningen av floden, men när man inte kan se andra sidan så känns det som om det är öppna havet ända till horisonten…
Mamma och bebisen.
Och så bodde lilla vännen på hotell för första gången i sitt liv. Och vaknade hundra gånger på natten och grät - jag sov nog inte en blund på hela natten. Härligt. Till slut blev det tre nätter - en på riktigt hotell, en i en liten dragig enfamiljsstuga utmed motorvägen (don’t ask!) och till slut en i en riktigt söt stuga vid vattnet.
Och till slut såg Boo-boo ut så här när vi gjorde oss i ordning för att åka hem. Ösregn, regnjacka, sötnos.
Vi hade faktiskt riktigt, riktigt trevligt och det var första gången jag semestrade med någon ur Sebs familj (det var hans pappa och pappans sambo med på resan). Franskan flöt som bara den och jag kände att de kanske fick lära känna den Riktiga Ida lite bättre - inte bara hon som sitter tyst och inte vågar prata med dem.
