Idag improviserade jag ihop ett gäng muffins som vi skulle “ha och fika på hela helgen”. Jo visst, säkert. De blev klara för en timma sedan och det finns två kvar.
Grejen är att de blev så tokigt goda! Och jag blev så stolt så jag måste lägga ut receptet här.

Kanelmuffins med limesmak
14 st stora

2 ägg
2 dl socker
100 gram smör
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 msk malen kanel
1 lime (eller citron)

Sätt ugnen på 225 grader och ställ ut muffinsformar på en plåt.
Vispa ägg och socker pösigt och smält samtidigt smöret. Blanda de torra ingredienserna i en skål och rör ner blandningen i smeten, varvat med det smälta smöret.
Rör till slut ner finrivet limeskal och pressad limejuice i smeten och fördela i muffinsformar. Grädda i 10-15 minuter i mitten av ugnen.

Försök sedan låta bli dem tills de har svalnat!

Det har blivit en hel del bakat under den andra halvan av graviditeten. Jag älskar att baka även i vanliga fall, men nu har jag blivit alldeles knäpp. Nästan varje dag sitter jag och bläddrar igenom min receptbok och bara vill baka något. Oftast blir det en mjuk kaka eller muffins, bara för att det går snabbast… men ibland slår jag till och gör småkakor eller bakar bröd.

Seb hade aldrig ätit något hembakat innan vi träffades! Varken hans mamma eller hans “styvmamma” har någonsin bakat - även om de lagar ganska mycket mat. När det gäller kakor och tårtor så köper de alltid i konditorier eller i mataffären. Å andra sidan finns det ju ingen fikakultur här… man dricker en kopp kaffe efter maten - aldrig mitt på förmiddagen/eftermiddagen.

Själv är jag uppvuxen i en familj där vi nästan aldrig köpte fikabröd. Om det var kalas så bakade mamma alltid mjuka kakor, småkakor och en tårta. Det samma gällde såklart för min mormor och farmor också. De serverade bara hembakat när vi var på kalas hos dem.

När jag kom hit så började jag samla ihop alla mina gamla favoritrecept och skriva ner dem i en anteckningsbok. Det blir många samtal hem till mamma där hon fick leta upp ett visst recept och läsa upp det i telefonen för mig och det blir mycket nätsurfande för att hitta de där kakrecepten som jag saknar massor.

Men nu vill jag veta hur det är för dig! Har din mamma bakat mycket när du växte upp? Och hur gör du själv - bakar du ofta?

Jag har blivit utmanad av Toini i Edmonton!

Utmaning - 6 underliga saker om mig själv!

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Så här kommer sex underliga/egendomliga saker om mig:

• Jag tycker det är jättejobbigt att se/lyssna på när folk biter i isbitar, isglass eller frusna bär. Jag ryser över hela kroppen och det känns som om alla nervtrådar i tänderna darrar på en gång. Usch!

• Jag är absolut livrädd för uppstoppade djur. Alltså inte gosedjur utan döda riktiga djur. Min absoluta mardröm skulle vara om någon tvingade mig att sova en hel natt i ”Afrikarummet” på ett Naturhistoriskt museum. Allra värst vore att behöva vara under en uppstoppad elefant – fy f*n!  

• Skräcken sträcker sig även till andra stora saker som ser lite verkliga ut: statyer. Jag tycker det är superobehagligt att gå i närheten av statyer som föreställer människor eller djur. Allra värst är det om jag är i ”ögonhöjd” med dem. Det blir också värre ju större de är. När jag var och hälsade på Frihetsgudinnan i New York så vågade jag nästan inte titta upp på hennes ansikte. Till och med hennes fötter var obehagliga. Hon är bara för stor! Men även andra statyer är läskiga. Jag minns att jag svängde runt ett hörn i London för att plötsligt stå öga mot öga med fyra statyhästar som liksom kom ”hoppande” ur hörnet på huset. Då pep jag ganska högt!

• Sedan har jag alltid en massa ljud i huvudet och det kan göra mig tokig när jag ska försöka sova. Det är alltid en eller två melodier som spelas samtidigt som mina tankar drar åt olika håll. Melodislingorna brukar ofta upprepa sig om och om igen och det kan vara helt omöjligt att få ur dem ur huvudet.

• Jag pratar alltid (antingen högt eller i tankarna) för mig själv på engelska. Det har jag gjort sedan jag var typ tretton år och det håller i sig än idag. Ofta börjar jag med ”Can I talk to you for a minute?” eller ”Are you ok?” och sedan blir det en massa frågor och svar till mig själv. Helknäppt.

• Den sjätte saken (fast jag skulle lätt kunna radda upp sex till) är att jag ofta ”skriver” med tangentbordsfingersättning mot bordet eller mot mina ben. Om jag sitter och lyssnar på något kan jag börja ”skriva” några ord med fingarna och sedan upprepa det några hundra gånger tills jag kommer på mig själv. Så gör jag också ofta om jag tänker för mig själv. Det skrivs liksom ner av mina fingrar utan att jag är medveten om det.

Tokiga jag! Nu skickar jag inte den här utmaningen vidare för jag tror att jag har läst den överallt. Om du vill ta den så är du välkommen!