Som jag skrev häromdagen så har jag en kurs i Sociolingvistik den här terminen. På den senaste föreläsningen pratade läraren bland annat om hur man beter sig när man talar i telefon i olika kulturer och det var så himla intressant att jag inte kan låta bli att dela med mig.
I Grekland (det här är enligt en studie gjord 1989 så det kan ju ha ändrat sig sedan dess…) så svarar man så här i telefon när det ringer:
38% säger ja
22% säger tala!
15% säger typ varsågod (mer som go ahead)
10% säger typ please
5% säger vad vill ni?
I samma studie visades att engelsmän svarar såhär:
Ovanligt: yes
Mycket vanligt: hello
Mycket vanligt: telefonnummer och namn, t ex 726 34 56, Mr Jones speaking
Men hur svarar DU när det ringer?
Jag har en känsla av att du, om du är under 35-40 år, svarar med ditt namn: “Hej det är Ida” eller “Ja det är Ida“, men att den som är över 35-40 år svarar antingen med sitt efternamn “Larsson“, hela sitt namn “Ida Larsson” eller sitt telefonnummer (särskilt om numret bara har fem siffror!).
Här i Quebec är det allra vanligast att folk svarar Allô eller Oui, allô. Men min darling Seb svarar (precis som sin pappa) bara med ett Oui?.
För mig som svensk så låter det jätteoartigt att svara med ett Hallå? eller ett Ja?. Och när jag tänker efter så känns det som om de enda som svarar så i Sverige är antingen små barn eller människor som kommer från andra länder. Och då undrar jag om det kan vara så att dessa människor från andra länder kommer från kulturer där det vanligaste sättet att svara i telefon är att säga just Hallå? eller Ja?.
Vad tror ni om det här resonemanget?
En annan grej som vi pratade om var följande lilla dialog. Föreställ dig att du heter Anna och att du ska ringa hem till din arbetskompis (som du aldrig ringt till förr). Hon heter Mia men det är hennes man Arne som svarar i telefonen:
- Det är Arne.
- Ja hej, jag söker Mia?
- Nej, hon är inte hemma.
- Vet du när hon kommer hem?
- Runt sex tror jag.
- Ja men då ringer jag senare. Tack!
- Okej. Hej då.
- Hej då.
Det här låter väl som en normal dialog? Eller?
Men faktum är att här i Quebec är det väldigt oartigt att inte säga:
- Nej hon är inte hemma, vill du lämna ett meddelande?
Det här är ju något som man såklart kan säga i Sverige också - men här i Quebec är det helt omöjligt att inte fråga om man kan ta ett meddelande.
Detta förklarar varför följande dialog ofta utspelar sig när jag svarar i telefonen och någon söker Seb:
- Ja hallå? (jo, jag har lärt mig att man svarar så här)
- Jag söker Sébastien.
- Nej, han är inte hemma just nu men han är nog hemma vid 8.
obekväm tystnad (där den som ringer väntar sig att jag ska erbjuda honom att lämna ett meddelande och där jag väntar mig att han ska säga om han vill lämna ett meddelande eller ringa igen senare. Båda tycker vi att det är den andres tur att prata…)
- Okej, tack så mycket.
- Tack, hej då. (vad jag säger “tack” för vet jag egentligen inte - det är så svenskt att tacka hela tiden!)
- Hej.
Intressant va? Och såklart hade jag aldrig kunnat få veta det här om jag inte hade haft en kurs i ämnet! För jag får ju aldrig höra hur Seb gör i en sån situation eftersom jag ju då uppenbarligen inte är hemma. Och det är ingen här som är medveten om att det här är så här man ska göra, så ingen skulle berätta det för mig. Men nu vet jag.
De här oskrivna reglerna förklarar förresten också en annan situation:
Jag är ute och går med Bailey. Vi möter en äldre dam/herre eller en annan mamma. Personen stannar och pratar med oss. Efter ett par minuter blir det tyst och då brukar jag flika in en kommentar om vädret.
- Vad kallt det är idag!
eller
- Nu börjar det nog snart regna!
varpå personen tittar förvånat upp på himlen, sedan på mig och säger “hmm. ja, jo”. Och så står jag där och känner mig dum och undrar varför jag aldrig lär mig att ingen pratar väder här. *suck*
De här konversationsreglerna är så jädrans inpräntade i vår hjärna/ryggmärg att vi tar dem som sanningar. Sedan dömer vi andra som beter sig på ett annorlunda sätt och tycker att de är oartiga eller ouppfostrade eller burdusa/aggressiva/påflugna… när det ju faktiskt inte finns några universella regler. Vi har alla lika mycket rätt eller fel…