Blodprover
Jag såg så blek och trött ut när jag träffade min doktor i förra veckan att hon bad mig gå till labbet idag och ta lite blodprover. Så jag åkte dit med Ollie idag. Och sedan åkte vi hem. Snipp snapp snut.
Fast det var inte så enkelt. Det ÄR inte så enkelt att åka NÅGONSTANS med Pip-Tut. Han är inte världens enklaste sällskap, direkt.
10:28 Parkerar bilen på sjukhusparkeringen. Ollie rynkar näsan och frustar några gånger när vi går upp till vårdcentralen.
10:35 Hämtar remiss i receptionen. Stället bilstolen på golvet medan jag pratar med receptionisten. Ollie rynkar näsan och frustar lite högre. Gnäller till.
10:36 Släpar bilstolen (såååå jädra tung!) genom en lång korridor till labbet. Flinar mot Ollie och säger “Hallåååå darlingen! Mammas fina prins! Ååååååh vad fin du är!”
10:40 Står i kön till där man ska anmäla sig. Två personer före mig. Det tar tiiiiiid. Ollie börjar hosta (typiskt tecken på att han snart kommer gallskrika).
10:49 Kommer fram till luckan och ger damen min remiss samt mitt försäkringskort. “Har du sjukhuskort?”. Ollie börjar hosta igen. Jag hittar kortet och räcker fram det. “Håller han på att kvävas eller?”, säger damen i luckan utan att titta på mig. Jag ler och säger att han alltid låter sådär när han ska till att skrika. Precis då börjar Ollie gallskrika. Jag böjer mig ner och tar upp honom i famnen. Får tillbaka sjukhuskortet. “Sätt dig i väntrummet så ropar vi strax upp dig”.
Ångrar att jag åkte hit.
10:52 Sitter i väntrummet tillsammans med 25 andra. Det sitter affischer uppe att man ska ta på sig en mask om man hostar och har feber. Ingen har mask (fast ingen hostar heller). Jag sätter mig i ett hörn med Ollie i famnen. Han är lugn så länge jag håller honom.
10:55 Vandrar fram och tillbaka mellan stolarna. Ollie tittar sig omkring och dreglar på min arm.
11:00 Går och går, fram och tillbaka. Ollie rynkar på näsan och frustar några gånger. Drar efter andan och börjar skrika. Jag går ut i korridoren men eftersom högtalaren sitter inne i väntrummet så vågar jag inte gå för långt bort. Tänk om de ropar upp mig och jag inte hör? Ollie skriker och kniper ihop ögonen.
11:10 Ollie lugnar sig lite och jag sätter mig ner på en stol.
11:11 Ollie börjar skrika igen. Jag reser mig och går runt, runt. Folk tittar på mig.
11:15 En äldre tant kommer fram och frågar om det är bebisen som är sjuk. Nej, säger jag, det är jag som ska in och ta blodprover. “För det låter som om han är sjuk”. Nej då. Han är bara arg, säger jag och vaggar Ollie lite. Han slutar skrika och börjar vråla istället.
11:20 Hur lång tid ska det ta? De flesta i salen har blivit uppropade redan och det känns som om det bara är jag och Ollie kvar av de som var här när jag kom. Vi går fram och tillbaka i korridoren. Han är helt genomsvettig och illröd i ansiktet. Skriker på varje andetag. Svetten rinner nerför ryggen på mig. Tanten kommer efter mig i korridoren. Hon frågar om jag inte ska gå och be dem ropa upp mig före de andra. Oliver skriker så högt att jag knappt hör vad hon säger. Jag tittar på de andra i väntrummet. De ser besvärade ut. Ingen hör vad någon annan säger. På grund av oss! Hjälp!
11:25 Ollie vrålar i örat på mig. Jag byter ställning hela tiden. Han hänger på min axel, sitter framåtvänd, ligger på rygg i min famn, ligger på mage på min arm… Men han bara skriker.
11:30 Jag funderar på om jag ska gå till luckan och be att få tillbaka mitt sjukhuskort och remissen. Vi kan ju åka hit imorgon istället. Bara jag får komma härifrån nu. Fast då ropar de upp mitt namn “Madame Dure!” (De uttalar det “Duuuur”, vilket betyder Hård. Fru Hård!). Jag går till labbet med Ollie på armen och bilstolen i handen. Baxar in oss i det lilla båset där en sköterska väntar. Ollie vrålar och är helt genomsvettig. Jag också. Jag sätter honom i bilstolen och sätter mig själv i patientfåtöljen. Sköterskan sätter sig till vänster om mig. Jag säger (högt för att överrösta skriken) att jag är rätt svårstucken och att det brukar gå bättre på högerarmen. Sköterskan flyttar till höger sida. Ollie är ivägen. Hon flyttar bilstolen. Han skriker ännu högre. Hon är blank i pannan. Säger något till mig. Jag hör ingenting. Hör bara vrålen. Så tvättar hon mig i armvecket och sticker utan förvarning. Darrar på handen. Det gör ont. Jag kniper i hop ögonen och drar efter andan.
För ett ögonblick står allt stilla. Ollies skrik ringer i öronen. Det värker i armen. Det luktar tvättsprit i rummet. Jag känner svetten rinna nerför tinningarna.
Och så är det över. På med plåster och hej då.
Så sitter jag på toaletten i korridoren och ammar Ollie tills han somnar. Vi är genomsvettiga båda två.
12:00 Hemma. Ollie sover i bilstolen.
Det är så dags nu!
Just nu
Hej vänner!
Tack för era tankar på mitt förra inlägg. Det känns mycket bättre nu när ni vet hur läget är. De flesta verkar tycka att det är okej med sporadiska inlägg och jag känner ju själv att jag inte vill lägga ner helt och hållet… så det får bli lite glest mellan inläggen en tid framöver och så kanske jag kommer igen på heltid så småningom.
Många vet redan att vårt liv är minst sagt kaotiskt just nu. Ollie är en kolikbebis som skriker och skriker nästan all sin vakna tid. Jag kan inte lägga honom ifrån mig utan att han får ett panikutbrott, och det gör att jag känner mig helt tömd på energi… Det finns liksom ingen plats för bara mig längre. En sån himla tur vi hade som åtminstone hittade ett dagis till BB!! Han har det så himla bra där och vill inget hellre än att gå dit på morgnarna. Men däremellan - från 8:30 till 15:30 - är jag ensam med Ollie och ibland vill jag bara gråta. Hans skrik gör mig galen! Och jag kan, till skillnad från Seb, verkligen inte bara stänga av det. Skriker han så är det som om jag blir tokig efter ett par minuter och måste gå och ta upp honom. Fast ofta skriker han i min famn också, och då finns det bara två saker som hjälper: amning (hjälper typ 70% av gångerna) eller bad (hjälper alltid). Men man kan ju inte sitta i badkaret hela dagarna, heller…
Om helgerna är jag helt ensam med båda barnen och det är den värsta tiden på hela veckan. Att sysselsätta en tvååring samtidigt som lillebror skriker är inte lätt… och jag vet inte hur många gånger som Ollie varit på väg att äntligen, äntligen somna när Bailey går förbi spelandes på sitt munspel! 
Man kan skratta åt eländet i efterhand, men när man sitter där ensam och gråter så är det inte lika roligt.
Om två veckor börjar terminen och jag vet ärligt talat inte hur det ska gå. Det är min sista termin (fattar ni att jag tar examen i december?!?!) och jag har noll motivation och energi att sätta igång… Jag kan bara hoppas att åtminstone Ollies skrikperioder kommer avta snart.
När man får barn här i Quebec (och det är möjligt att det funkar på samma sätt i Sverige, vad vet jag) så får man besök av en sköterska när man kommer hem från BB. Hon mäter och väger bebisen samt kollar av hur föräldrarna mår. Vår sköterska, Nathalie, är helt underbar. Det var hon som kom när Bailey var nyfödd också, så hon känner oss och minns hur jobbigt vi hade det med honom. Hon har kommit på flera återbesök till oss just eftersom Ollie är så skrikig och jag är så ensam. Och med hennes hjälp har jag fått avlastning från två olika organisationer.
Den ena är en barnvaktservice som kallas “Petit Répit” (= liten paus) och den andra är en helt underbar service som kallas “Aide-maman” (mammahjälp). Mammahjälpen består av en kvinna som kommer hem till familjen och ersätter mamman under 3 - 4 timmar. Hon gör ALLT som mamman brukar göra - tar hand om bebisen, diskar, viker tvätt, lagar mat… Min ängel heter Lucy och hon har varit här en gång i veckan de senaste veckorna. Jag ser fram emot hennes besök som ett barn längtar efter julafton… Den första gången hon kom lyckades hon få Ollie att somna på fem minuter och sedan diskade hon och städade i köket SAMT lagade en gigantisk gryta köttfärssås. Själv gick jag och satte mig på ett kafé i två timmar och bara andades och var med mig själv. Det går inte att beskriva hur mycket det var värt för mig!
Anyway.
Här är lite bilder från den senaste veckan.
Liten kille med sina första jeans
Två små bröder
Vi kan ju låtsas att pussen var spontan!
Bära, bära, bära (fast Ollie skriker ändå bakom sjalen)
Den här känner ni redan väl
Ollie ser glad ut!
Här hade vi besök av Sebs barndomskompis och Bailey var i sitt esse! “Allô monsieur - allô monsieur!!”
Här gjorde jag ett pyssel som Bailey gillade. Man drar i remsorna för att få båten att guppa och fisken att hoppa. Det var gjort på tio minuter men BB lekte med den länge. Rekommenderas för pyssliga mammor!
Är det good-bye?
Ja, funderingarna går kring bloggens vara eller icke-vara… Jag har noll tid för mig själv just nu (och då menar jag verkligen NOLL tid) och det känns bara stressande att inte hinna skriva här. Självklart har jag mycket att berätta för er och bilder att visa, men om man inte hinner? Är det inte bättre att lägga ner då?
Jag började skriva dagbok på nätet 1999. Det är tio år sedan. Dagboken, som sedan blev till en blogg, har varit en stor del av mitt liv och via den har jag lärt känna några av mina allra bästa vänner. Det har verkligen varit otroligt viktigt för mig att kunna hålla kontakten med vänner och familj i Sverige, samtidigt som skrivandet har gett mig en ventil för mina tankar.
Men nu?
Jag är ju fortfarande kvar. Och jag vill ha kvar alla mina vänner som jag lärt känna via nätet. Och jag vill kunna ge min familj och andra vänner uppdateringar om vad som pågår i mitt liv.
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska göra. Antingen lägger jag ner bloggen helt och hållet, eller så får jag se till att ta mig tid för den igen. För det håller inte att skriva en gång i månaden…
Vad tycker ni?
Här är i alla fall några bilder på vår älskade, älskade Ollie.
Så länge.
Milstolpe!
Igår, måndagen den 13 juli, började Bailey på dagis! *tadaaaaa*
Jag tänker inte skriva i det här inlägget om alla turer det har varit innan vi till slut hittade ett dagis, men TRO MIG: dagiskrisen i Quebec city har drivit både mig och Seb gråhåriga de senaste veckorna!!
Som tur var har vi fått en plats på ett jättefint gympadagis som heter Académie Uni-Sport. Där har barnen sammanlagt två timmars idrott - det kan vara yoga, gymnastik, dans, hinderbana, bollsporter, karate, taekwondo eller något annat - och dessutom drivs dagiset av tvåspråkig personal, så de växlar hela tiden mellan engelska och franska. För en trespråkig kille med myror i byxorna så är det här den perfekta inriktningen.
Så, igår var det dags. Vi hade fått en (lång) lista med saker som Bailey skulle ha med sig den första dagen och jag fixade hela söndagen med att förbereda allt och märka grejer i Baileys namn:
På den här bilden syns:
Regnbyxor och regnkappa
Filt och gosedjur (katt)
Liten kylväska med isklampar
Inneskor
Tandborste och tandkräm
Myggsprej
Solkräm
Vattenflaska (inte nödvändigt, men vi vill helst inte att han dricker kranvatten)
Mugg
Extrakläder (byxor, t-shirts och strumpor)
2 haklappar
4 plastskedar
Solhatt
Ej med på bilden:
Gummistövlar
Badkläder samt handduk
Dessutom måste man skicka med blöjor:
Det ingår ingen mat på det här dagiset så jag måste själv fixa matlåda till BB varje morgon. Han ska ha två mellanmål och ett lunchmål. Det låter kanske mycket, men det är ju egentligen ingen skillnad från vad han hade ätit här hemma. Idag skickade jag till exempel med en liten matlåda med ris och kycklinggryta, en liten burk med vattenmelon i bitar och en annan burk med vindruvor och ostkuber. Sedan har han en liter mjölk i kylskåpet (med sitt namn på!) som de häller upp till honom när han ska äta.
Men åter till packningen. Jag hade fixat söta etiketter till hans grejer:
Fina va?
Och här kommer lite bilder från Baileys första dagisdag i hela sitt liv:
Utanför entrén
Baileys krok och hylla (jag ska byta ut den beiga påsen mot en riktig ryggsäck så småningom… men det var så mycket grejer han skulle ha med mig att vi inte hade någon stor nog!
Bailey bestämde att han skulle ha katten hårt i famnen när han gick ur kapprummet för första gången… Rakt fram är rummet där hans åldergrupp håller till.
Tur att mamma och Ollie är med!
Sedan gick han väldigt försiktigt in i rummet. Alla tittade på honom!
Och så satte han fart!
Vi vinkade hej då och fröken Stephanie tog genast hand om honom. När vi gick verkade han finna sig till rätta.
Här är lite fler bilder från dagiset:
Framsidan
En del av lekplatsen utanför (med STOR sandlåda!) där Baileys favoritleksak står: BILEN.
Rum där de tvättar händer, borstar tänder och byter blöjor.
En del av gympasalen.
Så hur gick då första dagen? Enligt Stephanie så hade han gråtit en liten stund när vi precis hade gått, men sedan hade det gått hur bra som helst hela dagen. Han hade ätit bra, lekt mycket men inte sovit någonting på tuppisstunden. Här är måndagsnoteringen:
“Great start to the day. Welcome to Unisport Academy! He played a little inside and had fun outside in the sand box. He has an excellent appetite, he ate very well for lunch. Have a great evening, Stephanie”.
När vi åkte hem från dagis så sjöng Bailey i baksätet och klappade sig på knäna. Hmm… Det är bara att vänja sig vid att storebror har ett eget liv nu. Han kommer lära sig egna sånger och skaffa egna vänner, vänner som vi inte känner. Än.
(Och ja, den lilla, yttepyttiga nackdelen med det fina dagiset? Priset. 4000 SEK per månad svider i plånboken!)
Om att inte kunna bara vara stilla
När jag var sjukskriven i evigheter (mellan 2001 och 2005) så blev jag närmast besatt av att städa. Det var som om en ren diskbänk fick mig att känna mig renare inuti. Ångesten minskade liksom bara jag skurade badkaret! Och så var det skönt när allt var i ordning och fint överallt - även om det inte varade många minuter. Men det kändes ganska skönt när det var lite smutsigt också, för då kunde jag ju städa undan och känna mig duktig.
Den där städnojan har suttit i sedan dess. Ju stressigare jag har det, desto mer måste jag städa och plocka undan. Fem minuter efter vi hade kommit hem från BB med Oliver så låg jag på knä och torkade av köksgolvet. Nej, jag överdriver inte! Seb och hans mamma tog med sig Bailey till mataffären och jag la tre dagar gamla Ollie i sin säng och tappade upp skurvatten i en hink… Sedan torkade jag golvet tills svetten rann och det sved i de nya stygnen. Det blev rent och fint, och inuti kändes det som om paniken över att komma hem med en nyfödd bebis lade sig. Jag hade kontroll igen.
Mina föräldar åkte hem igår och även om (eller kanske “eftersom) vi har haft det jätteroligt i två veckor så gjorde det uront att se dem åka. Först grät jag en lång stund och sedan diskade jag en jättedisk och marinerade pasta med Ollie på armen. Senare på kvällen var jag helt slut, både inuti och utanpå, och bestämde mig för att jag minsann skulle ta ledigt hela fredagen. No more städning, no more disk. Nöjd stupade jag i säng och sov i rekordlånga 5 timmar (HELT otrolig känsla!) innan Ollie vaknade och ville äta.
Så imorse tänkte jag över den där “ledigheten” som jag hade bestämt mig för att ha idag. Men det känns så jobbigt att vara ledig när diskbänken är full med smutsiga tallrikar och när vi inte har något bröd hemma och när det ligger en stor hög smutsig tvätt på sovrumsgolvet och när handtvålsflaskan i badrummet är tom och när det ligger en napp och en tvättlapp och en brandbil och två block och några pennor och två glas vatten och en tidning och två små plastgubbar på mitt skrivbord… Så jag programmerade brödmaskinen, fyllde i ny tvål i tvålpumpen, diskade i trekvart, plockade undan allt som låg på fel ställe och sorterade tvätten. Och vips var klockan halv fyra på eftermiddagen och det kändes så futtigt att ta ledigt bara en liten kväll så det struntade jag i.
Hur knäpp får man vara?
Mera bilder!
Här kommer ett gäng bilder till i en salig röra. 
Jag hinner inte, orkar inte skriva just nu utan bilderna får tala för sig själva…
Bailey och Morfar
När jag och mina syskon var små så var vår farmor alltid helt tokig med oss. Hon hade verkligen barnasinnet kvar! Om vintrarna åkte vi pulka på en av hennes bakplåtar eller så satte hon oss i en sån där stor snöskyffel och drog oss runt i snön. Eller så gjorde vi “snöhus” på deras baksida och då tog hon ut köksmattorna och la mitt i snön för att avdela “rummen”. Hon var alltid mer barn än vuxen och vi har alltid sagt att hon kändes som en Astrid Lindgren som alltid kunde minnas hur det var att vara barn, hur gammal hon än blev.
Nu minns jag min farmor när jag ser hur min pappa leker med Bailey. De har så himla kul ihop! Här är några bilder av de två från de senaste dagarna:
Kärlek, eller hur?
På stranden
Här kommer äntligen en uppdatering från oss! Snacka om att vi gått in i bebisbubblan helt och hållet de senaste veckorna… jag har noll koll på vilken veckodag det är och det känns snarare som om Ollie funnits här i åtta långa dagar än tre veckor!
Mina föräldrar har varit här i tio dagar redan och åker hem på torsdag i nästa vecka. Det är verkligen hur härligt som helst att ha dem här - de tar med sig Bailey på utflykt nästan varje dag medan jag och Seb försöker sova lite eller städa undan i lägenheten. Baileys språk har exploderat medan de har varit här - både svenskan och franskan! Jättehärligt att höra honom prata!!
Häromdagen var det nästan 30 grader varmt och vi packade ner ungar och filtar och åkte till stranden. Det blev en underbar dag! Bailey var alldeles till sig av lycka över att ha sand mellan tårna och få bada i mera vatten än hemma i badkaret. Det var hans första stranddag och jag hoppas vi får många fler i sommar (nu när vi äntligen hittat en strand!).
Här kommer bilder från den dagen:
Ollie var också med såklart:
Världens finaste lillebror!!!
Bilduppdatering
Idag blev Oliver en hel vecka gammal! Det är konstigt hur skev tidsuppfattningen blir när man får barn… å ena sidan känns det som en hel evighet sedan vi stod ute och väntade på taxin förra lördagskvällen och å andra sidan känns det som om vi bara varit hemma med honom i ett par dagar… Oliver firade sin “sjudagars-dag” med att vända sig från mage till rygg fyra gånger - nytt familjerekord! Bailey vände sig för första gången när han var sexton dagar gammal.
Oliver har mer och mer blivit en del av vår lilla familj under veckan som har gått. Det mesta snurrar runt honom - när han ska äta, när han sover eller är vaken… fast jag tror ändå att Baileys liv inte har ändrats särskilt mycket. Vi håller fortfarande på hans vanliga rutiner och tider, och även om lillebror skriker ibland eller upptar mammas och pappas famn så verkar storebror inte bry sig nämnvärt. Ändå gnager det i mitt hjärta av dåligt samvete mot honom. Det känns lite som om all min tid går till Oliver (särskilt eftersom amningen fungerar så bra)… Det är tur att Baileys pappa har två armar som gärna kramar honom!
Vi försöker gå ut på promenad någon gång varje dag och det är så skönt att bara komma utanför väggarna. Oliver verkar gilla att åka vagn och har nästan bara sovit i den. Fast tidigare ikväll fick han en gråtattack när vi var på väg hem och då kändes plötsligt vägen väldigt lång!
Här kommer nu lite bilder från de senaste dagarna:
Våra två söner. Bröder for life.
Älskade pojkar!
Så häftigt att vi fått en liten blondis! Kolla dessa ljusa strån… jag lovar att det är första ungen i hela Sebs släkt som föds med blont hår!!
Sååå mysigt att sova tillsammans!
Här syns att Oliver har lite gulsot…
Oliver Lucas Dure Laliberté
Vi på prommis
Ollie sover gott i vagnen
Mamma och hennes store prins
Pappa och hans store prins
Mamma och hennes lille prins
Nu längtar vi mycket till onsdag kväll då mina föräldrar kommer hit. Vi har inte setts på ett och ett halvt år! Och det är två år sedan de var här och hälsade på. Det ska bli jättekul att ses, men allra mest ser jag fram emot att de får spendera tid med Bailey och Oliver… och så ska det bli roligt att se om Baileys svenska utvecklas mer medan de är här.
Här kommer några sista foton. Det blir förstoringar av alla tre, tror jag!!
Återigen, tusen tack för både mail och kommentarer! Jag hinner inte svara er var och en men jag lovar att varenda ord är läst och bevarat i mitt hjärta!
Nu är vi hemma!
Äntligen hemma med vår lille prins! Just nu sover alla tre gossarna och jag (som fortfarande är lite adrenalinhög) är ensam vaken. Fast jag ska försöka ta en tuppis jag också, så det blir en snabb uppdatering.
Oliver kom alltså klockan 9:10 i söndags morse (vår tid - 15:10 svensk tid). Förlossningen gick bra, tycker jag. Vi kom in vid halv tolv på kvällen och då var jag öppen 4 cm och läckte fostervatten. Väl inne på förlossningsrummet kämpade jag med hanterbara värkar fram till klockan 4 på morgonen då de tog hål på sista fosterhinnan för att snabba på arbetet lite. Därefter följde de värsta tre timmarna i mitt liv (tror jag!) med “riktiga” värkar som kom var tredje minut. Jag stod på knä i sängen och bara skrek rakt ut vid varje värk. Hela kroppen bara skakade. Vid sju-tiden var jag i jacuzzin och kände hur värkarna bara gjorde för ont att hantera. Vi ringde efter en sköterska och jag sa att det var dags för epidural. Jag orkade inte mer utan någon slags bedövning. Då var jag sju cm öppen.
Ryggmärgsbedövningen sattes strax efter sju och verkade omedelbart. Det var så skönt att få vila lite… Vid halv nio var jag helt öppen och Olivers huvud var redan långt ner i födelsekanalen. De fick snabbkalla på de två gynläkarna som skulle förlösa mig. Klockan tio i nio började jag krysta och tjugo minuter senare kom han ut. Jag grät så jag skakade när han kom upp på bröstet - det var en sån stor lycka och glädje efter all smärta!
Efter förlossningen har Oliver spenderat mesta tiden i en övervakningssal eftersom han hade lite dålig syresättning. Fast alla tester de tog kom tillbaka negativa så ville de hålla koll på honom så mycket som möjligt. Vi fick gå dit när vi ville och vi hade honom hos oss båda nätterna.
Amningen har hittills fungerat jättebra och jag är så himla lättad över det. Jag fick medicin för att stimulera mjölkproduktionen, vilket säkert har hjälpt. Oliver är duktig och hungrig så det blir mycket ammande!
Här kommer lite bilder:
Precis ny på mitt bröst
Trött och lycklig med lillprins i famnen
Första familjebilden!
Oliver hemma på vår säng
Det kommer lite mer bilder så småningom förstås! Men nu måste vi vila, mysa, pussas och bara vara tillsammans alla fyra.
TUSEN TACK för alla kommentarer och hejarop!! Det var härligt att läsa dem när vi kom hem idag och det hjälpte säkert med alla tummar som hölls överallt för oss!!!
KRAAM till er!
Nu har det satt igång…
Den här posten uppdateras allt eftersom något händer. De nyaste uppdateringarna är längst ner.
Lördagen den 6 juni. Sveriges nationaldag.
16:30
Värkar börjar komma var 5:e till 10:e minut. Vi undrar om det kanske kan vara på riktigt? Hur länge ska vi vänta innan vi ringer till Céline (Sebs mamma som måste åka i tre timmar för att komma hit)? Seb tycker att vi kan ringa henne klockan 19 ifall det fortfarande kommer regelbundna värkar då. Okej. Vi får se.
17:30
Jag bestämmer att det är dags att ringa henne. Värkarna är absolut regelbundna och jag är säker på att det har satt igång!
Seb ringer till Céline som är på väg hem till en kollega på middag. Hon lovar att åka raka vägen hem till sig och sedan ringa oss. Jag sätter igång med tvätten (tre maskiner!) och lagar mat (ris och kyckling i senapssås).
18:00
Bailey är den ende som äter middag. Värkarna gör nu ont och är nere på 5-6 minuters mellanrum. Strax efter sex går jag in i duschen och står länge under det varma vattnet. Tvättar håret och andas igenom värkarna som kommer var 3-4 minut men är ganska korta. Kanske är de korta pga att jag har det varma vattnet som bedövar mig?
18:30
Går ur duschen och fortsätter ha värkar var 4-6 minut. Kvart i sju ringer jag till mina föräldrar för att förbereda dem på att det är på G. Säger åt dem att de trots allt kan gå och lägga sig (klockan är kvart i ett på natten i Sverige). Det kommer nog ingen bebis än på flera timmar. Baileys förlossning tog trots allt 25 timmar!
Céline åker hemifrån och beräknas komma hit till oss strax efter 21. Jag är lite orolig att hon inte ska hinna hit men försöker hålla modet uppe.
(Den här gången har vi bestämt oss för att hålla oss hemma så länge vi kan och orkar. Jag vill inte upprepa förra förlossningen där jag kom in på BB och var öppen 3 cm. Sedan hade jag värkar i 18 timmar utan att öppna mig något mer… det var en sån besvikelse varje gång sköterskan kom och undersökte mig. Den här gången ska jag vara öppen mer innan vi åker in!)
19:00
Jag äter middag. Bailey ser på film och är hur glad och mysig som helst. Seb viker tvätt. Värkar kommer ungefär var 6 minut och gör ont.
19:30
Får en värk och känner hur lillebror stötvis pressar sig nedåt, en väldigt konstig känsla! Packar färdigt BB-väskan med tandborstar och toalettartiklar. Bailey är fortfarande uppe (han brukar gå och lägga sig klockan 19) ifall vi måste ta med oss honom till BB. Han leker med de två bilstolarna som står beredda i hallen - hans egen och lillebrors. Varje gång han grejar med lillebrors bilstol säger han “bebisens!” och klappar på den. Han är verkligen världens goaste just ikväll och jag är så glad att vi kan vara med honom ända tills vi ska åka in!
20:00
Vi viker färdigt tvätten och städar upp i lägenheten. Fixar i ordning överallt mellan värkarna. Det går bra! Skönt att ha något annat att tänka på. Värkarna gör ont och kommer fortfarande med 3-7 min mellanrum. Det känns som om vi kan vänta in Céline utan problem - skönt!! Det här har varit min stora stress under hela andra halvan av graviditeten - att hon inte skulle hinna hit och att vi skulle bli tvungna att ta med oss Bailey till BB. Nu verkar det som om hon ska hinna hit utan problem.
Seb duschar. Bailey stökar till den nystädade lägenheten och jag andas mig igenom värk på värk. Jag är hur lugn som helst (än så länge) och lever värk för värk.
20:30
Bailey tar på pyjamas och sin kvällsflaska i pappas knä som vanligt. Den sista halvtimman har han varit väldigt uppskruvad med glansiga kinder och svettig panna. Mina värkar gör mindre ont och varar inte lika länge. Detta stressar mig lite. Tänk om det inte är på gång trots allt?!
Jag tror att det ska bli bättre av att jag lägger mig på sängen en stund men det värker i hela kroppen när jag lägger mig ner. Skriker nästan och Seb blir orolig. Ska vi åka in nu?! Nej, nej… jag är okej. Men jag måste stå och gå!!
Jag kramar och pussar Bailey. “Mamma och pappa ska åka till sjukhuset. Och så har vi med oss lillebror när vi kommer hem. Men du får komma och hälsa på oss. Och du ska ha roligt med grand-maman eller hur? Jag kommer sakna dig sååååå…”.
Han svarar “ja” på vad jag än säger. Jag sniffar på hans hals. Det är en av de största händelserna i hans liv och han har ingen aning. Får en klump i halsen. Pussar och kramar mera. Och så får han gå och lägga sig. Älskade unge!
21:15
Céline är här. Skönt!!
Värkarna har lugnat ner sig så det dröjer nog innan vi åker in. Men jag är så glad att hon är här.
22:45
Nu kommer värkarna regelbundet sedan någon timma tillbaka. Varje 4-5 minut ungefär och de gör ONT. Skönt ont! Jag känner mig hur lugn som helst och vill bara att de ska komma tätare och göra ondare. Kanske ångrar jag mig om ett par timmar?
Jag sitter precis och äter ostmacka. När jag är färdig tror jag att vi ger oss av! Det är så skönt att vi bara är fem minuter med taxi från sjukhuset. Jag har velat vänta så länge som möjligt med att åka, men samtidigt är jag sugen på att höra om jag öppnat mig mer (HOPPAS!!). Hos doktorn i måndags var jag fortfarande 2 cm.
Tyvärr kommer jag inte kunna uppdatera mer här nu. Men när allt är klart och jag ringer till Sverige så ska jag be mamma gå in och skriva i kommentarerna hur det har gått. Så kolla kommentarerna framåt söndag middag. Nu är klockan fem i elva här och fem i fem på morgonen hos er. Håll tummarna! Och give me pain!!
Inget nytt!
INGEN BEBIS ÄN!
Jag har haft värkar (pinvärkar, antar jag) som gör ONT sedan 3-4 dagar tillbaka, men de kommer med någon timmas mellanrum och är aldrig regelbundna. Annars är det mest väntan och väntan.
I’ll be back.
Bailey-boy
Medan vi väntar…
Här är lite lekplatsfoton från häromdagen. Annars, inget nytt. Vi väntar och väntar och väntar.
Gammal magbild!
Ja, här är en magbild som togs för två veckor sedan - fyra veckor före beräknad förlossning…
Jag är så TRÖTT på att vara stor och tjock nu!! Vill bara att det ska sätta igång så att jag kan bli gamla Ida igen… GIVE ME PAIN!!!
(hjälp! menar jag verkligen det??!)