Två bröder
Här är vår storebror när han var liten bebis:
och här är lillebror i samma ålder och samma overall:
*SWOON*
Ollie är min “svenska bebis” med blå ögon och ljust hår. 
Familjeuppdatering 21 november 2009
(Föräldrauppdateringen är inte särskilt intressant…) 
Seb:
Väntar på samtal angående eventuellt nytt jobb. (SPÄNNANDE beyond belief!)
Ida:
Skjuter upp skolarbete som måste göras.
Är dödstrött varje kväll när båda pojkarna somnat.
Planerar babymusikgrupp med start i januari (tre anmälda än så länge!).
Har precis bestämt att det blir några universitetskurser på distans till vårterminen. Så får jag vara hemma med Ollie lite till. Antropologi - nice.
Äter fruktansvärt dåligt - för mycket socker och för lite grönsaker.
Längtar till jul.
Bailey:
2½ år.
Pratar non-stop.
Sjunger non-stop.
Sprider saker omkring sig överallt.
Har börjat få lite tillsägningar på dagis (lyssna på fröken! inte skrika! sitt stilla! inte slå fröken!).
Gråter när jag lämnar honom på morgonen sedan ett par veckor tillbaka. Aj i mammas hjärta.
Går på pottan ibland på dagis men aldrig här hemma.
Vaknar och är rädd/ledsen på natten.
Har ett helt enormt minne. Häromdagen berättade jag sagan om den lilla lilla gumman i bilen på väg hem från dagis. När jag hade berättat den två gånger på rad berättade han den för mig och kom precis ihåg att katten först hoppade upp på en pall, sedan på en stol, sedan på ett bord och att den sedan drack upp ALL mjölken.
Älskar mest av allt att skriva på min dator. Kan sitta i en hel timma och bara trycka bokstäver på tangentbordet.
Känner igen alla stora och små bokstäver (på franska, jag har inte velat förvirra honom med svenska bokstäver än). Hittar bokstäver överallt - minsta, minsta lilla bokstaven i innehållsförteckningen på ett flingpaket till exempel.
Leker mycket med sin gamla bil som han fick på sin första jul (den syns på ett par bilder här). Vänder den upp och ner, kör fram och tillbaka, parkerar den, backar…
Tycker inte om lillebror och man riktigt ser hur stel han blir när vi låter Ollie komma för nära.
Har fått två nya tänder, en i överkäken och en i underkäken.
Går på penicillin sedan en vecka. Doktorn trodde det var öroninflammation.
Ska få andra dosen H1N1-vaccin på tisdag.
Älskar att bli kittlad och slängd högt upp i luften av Papa.
Har storlek 98 på svenska kläder och 2T på kläder härifrån. Men har fortfarande jeans på sig i storlek 18 months. Han är urliten runt midjan.
Leker med språket och hittar på låtsasord.
Säger långa meningar på franska men kortare på svenska. Har mycket mindre ordförråd på svenska.
Vill gärna hoppa i badkaret på kvällen när jag och Ollie badar. Det blir lite mamma/Bailey/Ollie-bad ibland, men det är trångt!
Har precis börjat ropa “mamma!” eller “papa!” när han vill oss något. Tidigare ropade han bara “Eeeeeeeeh!!”. Trevligt att bli ropad på, faktiskt. Fast man kanske tröttnar snart.
Pratar lite engelska och vill gärna att vi frågar frågor på engelska. “Are you happy, Bailey?” “Yeah!!”
Vill gärna se på film. Favoriten just nu är “Alla kaninerna” (Wallace & Gromit - the curse of the rabbit).
Älskar Passepartout - barnprogram (Québec) från 1970-talet som påminner om Sesame Street eller Fem Myror. Tydligen sjunger de många sånger därifrån på dagis.
Var besatt av ett meddelande på telefonsvararen i drygt en månad. Det var min kära Åsa som ringde och sjöng för mig när jag fyllde år i slutet av september och sedan dess har Bailey själv lyssnat på meddelandet typ 2000 gånger. Vi kan det utantill allihop! Haha!! Fast nu verkar han ha glömt av det.
Ollie:
5½ månad.
Sover underbart mellan ca 20 och 6:30 varje natt. Somnar själv i sin egen säng på en minut.
Kräks massor, massor. Efter varje mål. Vi byter kläder på honom minst en gång om dagen.
Storlek 3 på blöjor.
Dricker en hel nappflaska (240 ml) var fjärde timma ungefär.
Ler jämnt.
Har en tand och en på gång.
Skrattar mest åt Papa.
Tar sig runt på golvet genom att rulla och vända och vrida på sig.
Har alltid koll på var vi är.
Snuttar på lång/ringfingret på vänsterhanden så ofta han kan.
Stoppar allt i munnen.
Drar oss i håret.
Vill gärna gosa och trycka sin kind mot min.
Badar med mig varje kväll i 20-30 minuter. Helt ljuvligt att ha en liten halkig, knubbig Ollie i famnen!
Har storlek 68/74 på kläder från Sverige och 6-9 months på kläder härifrån.
Har världens kortaste hår som alltid luktar så himla gott.
Har precis börjat “brumma” med munnen och ropar högt för att testa sin röst.
Somnar nästan alltid i bilen men vaknar så fort vi stannar vid ett rödljus. Gråter hjärtskärande tills bilen rullar igen och han somnar.
Vaknar med ett leende varje morgon.
Skrattar åt titt-ut lekar.
There you have it.
Jag och min pytteprins.
Hej!
Här är vi på skogspromenad, Seb och jag. Glada i varandra och i pojkarna.
Skogspromenad
Vi hade en riktigt mysig dag idag tillsammans i skogen. Det var kallt om öronen och väldigt, väldigt höstigt och fint. Eftersom vi har haft “röd dag” (Action de Grace - Thanksgiving) idag så var det gott om folk på stigen i skogen.
Här är lite bilder!
(kanske är det dags att vi köper en ny höstjacka till BB? Den här är storlek 12-18 månader!!!!)
Bailey med sin älskade Papa…
… och med Mamma.
Vi kollar på vattnet och strömmen i mitten av ån.
Hand i hand
Bästa, fina Ollie.
Baileys vackra ögon i höstsolen.
Mysig dag!
Här är förresten en bild på Ollie när han gör det han gör mest av allt just nu. Ingen tumme här inte (och ingen napp heller…), han snuttar alltid på samma två fingrar på sin vänstra hand. Goding!
Så här glad är han allt som oftast, vår “snälla bebis”:
Nu: åter till böckerna.
KRAM på er och tack för att ni har tålamod med min frånvaro. Jag kommer tillbaka oftare när jag kan.
Tittar förbi…
Livet snurrar i 150 km/h.
Jag simmar i motström hela tiden.
Sover aldrig mer än sex timmar per natt, två timmar i taget.
Aldrig en tyst sekund.
Andan i halsen.
Läxor i väskan.
Böckerna förblir oöppnade.
Undrar hur det känns att vara ifred ibland.
Men båda bröderna är älskade.
Båda pojkarna blir pussade och kramade.
Lilleman badar med mig varje kväll.
Storebror sjunger med mig i bilen.
Och pappan är världens bästa pappa.
Han diskar och bakar bröd.
Jag fyllde år i fredags.
Trettiotre.
Ett år äldre men det gör mig bara glad.
Jag köpte mig en egen present:
Jag handlade härifrån och betalade totalt ca 250 SEK för världens vackraste halsband.
Seb hade fixat i hemlighet…
Och igår gick vi ut på promenad med Ollie i sittvagn för första gången.
Stora killen.
Och då känns det bra igen.
Utlandsföräldrar sökes!
Jag ska göra en liten studie om SPRÅKIDENTITET under hösten och letar efter utlandssvenskar! Om följande kriterier stämmer in på dig (eller någon du känner), var snäll och lämna en kommentar på detta inlägg ELLER skicka ett mail till ida.dure.1ATulaval.ca (byt ut AT mot @) så snart som möjligt.
Studien handlar om hur du som utlandssvensk ser på svenska språket och det är viktigt att du:
* bor utomlands nu
* har bott utomlands under minst två år
* bor utomlands mer eller mindre permanent (dvs att du inte planerar för flytt till Sverige inom den närmaste framtiden)
* har barn som bor med dig
Studien är i form av en enkät med flervalsfrågor samt några frågor där du skriver (ett mycket kort) svar själv. Den borde inte ta mer än 10 minuter att fylla i.
Jag behöver så många deltagare som möjligt, så var snäll och skicka meddelandet vidare om du känner någon annan som kan vara med.
Flikar
Det kom till två nya flikar högst upp på sidan - en lista med de svenska barnböcker vi har och en liten önskelista.
(kanske jag får tid och lust att uppdatera min header en dag också. Det ser ju lite galet ut att bara ha Bailey däruppe och att dessutom ha en presentationtext där vi pratar om Ollie som om han var i magen ännu…)
Blodprover
Jag såg så blek och trött ut när jag träffade min doktor i förra veckan att hon bad mig gå till labbet idag och ta lite blodprover. Så jag åkte dit med Ollie idag. Och sedan åkte vi hem. Snipp snapp snut.
Fast det var inte så enkelt. Det ÄR inte så enkelt att åka NÅGONSTANS med Pip-Tut. Han är inte världens enklaste sällskap, direkt.
10:28 Parkerar bilen på sjukhusparkeringen. Ollie rynkar näsan och frustar några gånger när vi går upp till vårdcentralen.
10:35 Hämtar remiss i receptionen. Stället bilstolen på golvet medan jag pratar med receptionisten. Ollie rynkar näsan och frustar lite högre. Gnäller till.
10:36 Släpar bilstolen (såååå jädra tung!) genom en lång korridor till labbet. Flinar mot Ollie och säger “Hallåååå darlingen! Mammas fina prins! Ååååååh vad fin du är!”
10:40 Står i kön till där man ska anmäla sig. Två personer före mig. Det tar tiiiiiid. Ollie börjar hosta (typiskt tecken på att han snart kommer gallskrika).
10:49 Kommer fram till luckan och ger damen min remiss samt mitt försäkringskort. “Har du sjukhuskort?”. Ollie börjar hosta igen. Jag hittar kortet och räcker fram det. “Håller han på att kvävas eller?”, säger damen i luckan utan att titta på mig. Jag ler och säger att han alltid låter sådär när han ska till att skrika. Precis då börjar Ollie gallskrika. Jag böjer mig ner och tar upp honom i famnen. Får tillbaka sjukhuskortet. “Sätt dig i väntrummet så ropar vi strax upp dig”.
Ångrar att jag åkte hit.
10:52 Sitter i väntrummet tillsammans med 25 andra. Det sitter affischer uppe att man ska ta på sig en mask om man hostar och har feber. Ingen har mask (fast ingen hostar heller). Jag sätter mig i ett hörn med Ollie i famnen. Han är lugn så länge jag håller honom.
10:55 Vandrar fram och tillbaka mellan stolarna. Ollie tittar sig omkring och dreglar på min arm.
11:00 Går och går, fram och tillbaka. Ollie rynkar på näsan och frustar några gånger. Drar efter andan och börjar skrika. Jag går ut i korridoren men eftersom högtalaren sitter inne i väntrummet så vågar jag inte gå för långt bort. Tänk om de ropar upp mig och jag inte hör? Ollie skriker och kniper ihop ögonen.
11:10 Ollie lugnar sig lite och jag sätter mig ner på en stol.
11:11 Ollie börjar skrika igen. Jag reser mig och går runt, runt. Folk tittar på mig.
11:15 En äldre tant kommer fram och frågar om det är bebisen som är sjuk. Nej, säger jag, det är jag som ska in och ta blodprover. “För det låter som om han är sjuk”. Nej då. Han är bara arg, säger jag och vaggar Ollie lite. Han slutar skrika och börjar vråla istället.
11:20 Hur lång tid ska det ta? De flesta i salen har blivit uppropade redan och det känns som om det bara är jag och Ollie kvar av de som var här när jag kom. Vi går fram och tillbaka i korridoren. Han är helt genomsvettig och illröd i ansiktet. Skriker på varje andetag. Svetten rinner nerför ryggen på mig. Tanten kommer efter mig i korridoren. Hon frågar om jag inte ska gå och be dem ropa upp mig före de andra. Oliver skriker så högt att jag knappt hör vad hon säger. Jag tittar på de andra i väntrummet. De ser besvärade ut. Ingen hör vad någon annan säger. På grund av oss! Hjälp!
11:25 Ollie vrålar i örat på mig. Jag byter ställning hela tiden. Han hänger på min axel, sitter framåtvänd, ligger på rygg i min famn, ligger på mage på min arm… Men han bara skriker.
11:30 Jag funderar på om jag ska gå till luckan och be att få tillbaka mitt sjukhuskort och remissen. Vi kan ju åka hit imorgon istället. Bara jag får komma härifrån nu. Fast då ropar de upp mitt namn “Madame Dure!” (De uttalar det “Duuuur”, vilket betyder Hård. Fru Hård!). Jag går till labbet med Ollie på armen och bilstolen i handen. Baxar in oss i det lilla båset där en sköterska väntar. Ollie vrålar och är helt genomsvettig. Jag också. Jag sätter honom i bilstolen och sätter mig själv i patientfåtöljen. Sköterskan sätter sig till vänster om mig. Jag säger (högt för att överrösta skriken) att jag är rätt svårstucken och att det brukar gå bättre på högerarmen. Sköterskan flyttar till höger sida. Ollie är ivägen. Hon flyttar bilstolen. Han skriker ännu högre. Hon är blank i pannan. Säger något till mig. Jag hör ingenting. Hör bara vrålen. Så tvättar hon mig i armvecket och sticker utan förvarning. Darrar på handen. Det gör ont. Jag kniper i hop ögonen och drar efter andan.
För ett ögonblick står allt stilla. Ollies skrik ringer i öronen. Det värker i armen. Det luktar tvättsprit i rummet. Jag känner svetten rinna nerför tinningarna.
Och så är det över. På med plåster och hej då.
Så sitter jag på toaletten i korridoren och ammar Ollie tills han somnar. Vi är genomsvettiga båda två.
12:00 Hemma. Ollie sover i bilstolen.
Det är så dags nu!
Just nu
Hej vänner!
Tack för era tankar på mitt förra inlägg. Det känns mycket bättre nu när ni vet hur läget är. De flesta verkar tycka att det är okej med sporadiska inlägg och jag känner ju själv att jag inte vill lägga ner helt och hållet… så det får bli lite glest mellan inläggen en tid framöver och så kanske jag kommer igen på heltid så småningom.
Många vet redan att vårt liv är minst sagt kaotiskt just nu. Ollie är en kolikbebis som skriker och skriker nästan all sin vakna tid. Jag kan inte lägga honom ifrån mig utan att han får ett panikutbrott, och det gör att jag känner mig helt tömd på energi… Det finns liksom ingen plats för bara mig längre. En sån himla tur vi hade som åtminstone hittade ett dagis till BB!! Han har det så himla bra där och vill inget hellre än att gå dit på morgnarna. Men däremellan - från 8:30 till 15:30 - är jag ensam med Ollie och ibland vill jag bara gråta. Hans skrik gör mig galen! Och jag kan, till skillnad från Seb, verkligen inte bara stänga av det. Skriker han så är det som om jag blir tokig efter ett par minuter och måste gå och ta upp honom. Fast ofta skriker han i min famn också, och då finns det bara två saker som hjälper: amning (hjälper typ 70% av gångerna) eller bad (hjälper alltid). Men man kan ju inte sitta i badkaret hela dagarna, heller…
Om helgerna är jag helt ensam med båda barnen och det är den värsta tiden på hela veckan. Att sysselsätta en tvååring samtidigt som lillebror skriker är inte lätt… och jag vet inte hur många gånger som Ollie varit på väg att äntligen, äntligen somna när Bailey går förbi spelandes på sitt munspel! Man kan skratta åt eländet i efterhand, men när man sitter där ensam och gråter så är det inte lika roligt.
Om två veckor börjar terminen och jag vet ärligt talat inte hur det ska gå. Det är min sista termin (fattar ni att jag tar examen i december?!?!) och jag har noll motivation och energi att sätta igång… Jag kan bara hoppas att åtminstone Ollies skrikperioder kommer avta snart.
När man får barn här i Quebec (och det är möjligt att det funkar på samma sätt i Sverige, vad vet jag) så får man besök av en sköterska när man kommer hem från BB. Hon mäter och väger bebisen samt kollar av hur föräldrarna mår. Vår sköterska, Nathalie, är helt underbar. Det var hon som kom när Bailey var nyfödd också, så hon känner oss och minns hur jobbigt vi hade det med honom. Hon har kommit på flera återbesök till oss just eftersom Ollie är så skrikig och jag är så ensam. Och med hennes hjälp har jag fått avlastning från två olika organisationer.
Den ena är en barnvaktservice som kallas “Petit Répit” (= liten paus) och den andra är en helt underbar service som kallas “Aide-maman” (mammahjälp). Mammahjälpen består av en kvinna som kommer hem till familjen och ersätter mamman under 3 - 4 timmar. Hon gör ALLT som mamman brukar göra - tar hand om bebisen, diskar, viker tvätt, lagar mat… Min ängel heter Lucy och hon har varit här en gång i veckan de senaste veckorna. Jag ser fram emot hennes besök som ett barn längtar efter julafton… Den första gången hon kom lyckades hon få Ollie att somna på fem minuter och sedan diskade hon och städade i köket SAMT lagade en gigantisk gryta köttfärssås. Själv gick jag och satte mig på ett kafé i två timmar och bara andades och var med mig själv. Det går inte att beskriva hur mycket det var värt för mig!
Anyway.
Här är lite bilder från den senaste veckan.
Liten kille med sina första jeans
Två små bröder
Vi kan ju låtsas att pussen var spontan!
Bära, bära, bära (fast Ollie skriker ändå bakom sjalen)
Den här känner ni redan väl
Ollie ser glad ut!
Här hade vi besök av Sebs barndomskompis och Bailey var i sitt esse! “Allô monsieur - allô monsieur!!”
Här gjorde jag ett pyssel som Bailey gillade. Man drar i remsorna för att få båten att guppa och fisken att hoppa. Det var gjort på tio minuter men BB lekte med den länge. Rekommenderas för pyssliga mammor!
Är det good-bye?
Ja, funderingarna går kring bloggens vara eller icke-vara… Jag har noll tid för mig själv just nu (och då menar jag verkligen NOLL tid) och det känns bara stressande att inte hinna skriva här. Självklart har jag mycket att berätta för er och bilder att visa, men om man inte hinner? Är det inte bättre att lägga ner då?
Jag började skriva dagbok på nätet 1999. Det är tio år sedan. Dagboken, som sedan blev till en blogg, har varit en stor del av mitt liv och via den har jag lärt känna några av mina allra bästa vänner. Det har verkligen varit otroligt viktigt för mig att kunna hålla kontakten med vänner och familj i Sverige, samtidigt som skrivandet har gett mig en ventil för mina tankar.
Men nu?
Jag är ju fortfarande kvar. Och jag vill ha kvar alla mina vänner som jag lärt känna via nätet. Och jag vill kunna ge min familj och andra vänner uppdateringar om vad som pågår i mitt liv.
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska göra. Antingen lägger jag ner bloggen helt och hållet, eller så får jag se till att ta mig tid för den igen. För det håller inte att skriva en gång i månaden…
Vad tycker ni?
Här är i alla fall några bilder på vår älskade, älskade Ollie.
Så länge.
Milstolpe!
Igår, måndagen den 13 juli, började Bailey på dagis! *tadaaaaa*
Jag tänker inte skriva i det här inlägget om alla turer det har varit innan vi till slut hittade ett dagis, men TRO MIG: dagiskrisen i Quebec city har drivit både mig och Seb gråhåriga de senaste veckorna!!
Som tur var har vi fått en plats på ett jättefint gympadagis som heter Académie Uni-Sport. Där har barnen sammanlagt två timmars idrott - det kan vara yoga, gymnastik, dans, hinderbana, bollsporter, karate, taekwondo eller något annat - och dessutom drivs dagiset av tvåspråkig personal, så de växlar hela tiden mellan engelska och franska. För en trespråkig kille med myror i byxorna så är det här den perfekta inriktningen.
Så, igår var det dags. Vi hade fått en (lång) lista med saker som Bailey skulle ha med sig den första dagen och jag fixade hela söndagen med att förbereda allt och märka grejer i Baileys namn:
På den här bilden syns:
Regnbyxor och regnkappa
Filt och gosedjur (katt)
Liten kylväska med isklampar
Inneskor
Tandborste och tandkräm
Myggsprej
Solkräm
Vattenflaska (inte nödvändigt, men vi vill helst inte att han dricker kranvatten)
Mugg
Extrakläder (byxor, t-shirts och strumpor)
2 haklappar
4 plastskedar
Solhatt
Ej med på bilden:
Gummistövlar
Badkläder samt handduk
Dessutom måste man skicka med blöjor:
Det ingår ingen mat på det här dagiset så jag måste själv fixa matlåda till BB varje morgon. Han ska ha två mellanmål och ett lunchmål. Det låter kanske mycket, men det är ju egentligen ingen skillnad från vad han hade ätit här hemma. Idag skickade jag till exempel med en liten matlåda med ris och kycklinggryta, en liten burk med vattenmelon i bitar och en annan burk med vindruvor och ostkuber. Sedan har han en liter mjölk i kylskåpet (med sitt namn på!) som de häller upp till honom när han ska äta.
Men åter till packningen. Jag hade fixat söta etiketter till hans grejer:
Fina va?
Och här kommer lite bilder från Baileys första dagisdag i hela sitt liv:
Utanför entrén
Baileys krok och hylla (jag ska byta ut den beiga påsen mot en riktig ryggsäck så småningom… men det var så mycket grejer han skulle ha med mig att vi inte hade någon stor nog!
Bailey bestämde att han skulle ha katten hårt i famnen när han gick ur kapprummet för första gången… Rakt fram är rummet där hans åldergrupp håller till.
Tur att mamma och Ollie är med!
Sedan gick han väldigt försiktigt in i rummet. Alla tittade på honom!
Och så satte han fart!
Vi vinkade hej då och fröken Stephanie tog genast hand om honom. När vi gick verkade han finna sig till rätta.
Här är lite fler bilder från dagiset:
Framsidan
En del av lekplatsen utanför (med STOR sandlåda!) där Baileys favoritleksak står: BILEN.
Rum där de tvättar händer, borstar tänder och byter blöjor.
En del av gympasalen.
Så hur gick då första dagen? Enligt Stephanie så hade han gråtit en liten stund när vi precis hade gått, men sedan hade det gått hur bra som helst hela dagen. Han hade ätit bra, lekt mycket men inte sovit någonting på tuppisstunden. Här är måndagsnoteringen:
“Great start to the day. Welcome to Unisport Academy! He played a little inside and had fun outside in the sand box. He has an excellent appetite, he ate very well for lunch. Have a great evening, Stephanie”.
När vi åkte hem från dagis så sjöng Bailey i baksätet och klappade sig på knäna. Hmm… Det är bara att vänja sig vid att storebror har ett eget liv nu. Han kommer lära sig egna sånger och skaffa egna vänner, vänner som vi inte känner. Än.
(Och ja, den lilla, yttepyttiga nackdelen med det fina dagiset? Priset. 4000 SEK per månad svider i plånboken!)
Om att inte kunna bara vara stilla
När jag var sjukskriven i evigheter (mellan 2001 och 2005) så blev jag närmast besatt av att städa. Det var som om en ren diskbänk fick mig att känna mig renare inuti. Ångesten minskade liksom bara jag skurade badkaret! Och så var det skönt när allt var i ordning och fint överallt - även om det inte varade många minuter. Men det kändes ganska skönt när det var lite smutsigt också, för då kunde jag ju städa undan och känna mig duktig.
Den där städnojan har suttit i sedan dess. Ju stressigare jag har det, desto mer måste jag städa och plocka undan. Fem minuter efter vi hade kommit hem från BB med Oliver så låg jag på knä och torkade av köksgolvet. Nej, jag överdriver inte! Seb och hans mamma tog med sig Bailey till mataffären och jag la tre dagar gamla Ollie i sin säng och tappade upp skurvatten i en hink… Sedan torkade jag golvet tills svetten rann och det sved i de nya stygnen. Det blev rent och fint, och inuti kändes det som om paniken över att komma hem med en nyfödd bebis lade sig. Jag hade kontroll igen.
Mina föräldar åkte hem igår och även om (eller kanske “eftersom) vi har haft det jätteroligt i två veckor så gjorde det uront att se dem åka. Först grät jag en lång stund och sedan diskade jag en jättedisk och marinerade pasta med Ollie på armen. Senare på kvällen var jag helt slut, både inuti och utanpå, och bestämde mig för att jag minsann skulle ta ledigt hela fredagen. No more städning, no more disk. Nöjd stupade jag i säng och sov i rekordlånga 5 timmar (HELT otrolig känsla!) innan Ollie vaknade och ville äta.
Så imorse tänkte jag över den där “ledigheten” som jag hade bestämt mig för att ha idag. Men det känns så jobbigt att vara ledig när diskbänken är full med smutsiga tallrikar och när vi inte har något bröd hemma och när det ligger en stor hög smutsig tvätt på sovrumsgolvet och när handtvålsflaskan i badrummet är tom och när det ligger en napp och en tvättlapp och en brandbil och två block och några pennor och två glas vatten och en tidning och två små plastgubbar på mitt skrivbord… Så jag programmerade brödmaskinen, fyllde i ny tvål i tvålpumpen, diskade i trekvart, plockade undan allt som låg på fel ställe och sorterade tvätten. Och vips var klockan halv fyra på eftermiddagen och det kändes så futtigt att ta ledigt bara en liten kväll så det struntade jag i.
Hur knäpp får man vara?
Mera bilder!
Här kommer ett gäng bilder till i en salig röra. Jag hinner inte, orkar inte skriva just nu utan bilderna får tala för sig själva…
Bailey och Morfar
När jag och mina syskon var små så var vår farmor alltid helt tokig med oss. Hon hade verkligen barnasinnet kvar! Om vintrarna åkte vi pulka på en av hennes bakplåtar eller så satte hon oss i en sån där stor snöskyffel och drog oss runt i snön. Eller så gjorde vi “snöhus” på deras baksida och då tog hon ut köksmattorna och la mitt i snön för att avdela “rummen”. Hon var alltid mer barn än vuxen och vi har alltid sagt att hon kändes som en Astrid Lindgren som alltid kunde minnas hur det var att vara barn, hur gammal hon än blev.
Nu minns jag min farmor när jag ser hur min pappa leker med Bailey. De har så himla kul ihop! Här är några bilder av de två från de senaste dagarna:
Kärlek, eller hur?