Mors dag
Idag är det Mors Dag här i Canada (och i USA också för den delen) samtidigt som jag firar nästan på pricken två år som mamma. Bailey fyller två år på onsdag den 13 maj, men 2007 hamnade den 13 maj på just Mors Dag. Så då firade jag mitt livs första Mors Dag på BB med en liten, liten BB i famnen.
Här kommer en bild tagen tidigare idag när vi var ute på en liten prommis, han och jag. Mitt hjärta.
Check!
Syskonvagn - CHECK (jag ska blogga om den snart!)
BB-väska packad - CHECK
Lillebrors garderob komplett - CHECK
Lillebrors kläder tvättade och vikta - CHECK
Sköthörna fixad i vårt sovrum - CHECK
Bebisblöjor inhandlade - CHECK
En burk ersättning “ifall-om-att” inhandlad - CHECK
Jag tror vi börjar bli redo för bebis! Idag har han skruvat sig så långt ner i bäckenet att jag gått runt och varit ständigt toalettnödig hela dagen… Och även om han inte är på väg än (han får hemskt gärna stanna en månad till!) så börjar jag komma på mig själv med att längta och föreställa mig honom i min famn. Han kommer ju vara där snart faktiskt!
Vi har kollat igenom alla bilder och filmer från Baileys förlossning de senaste dagarna. Det känns så avlägset och konstigt… som något jag drömde (mardrömde!) en gång för länge sedan. Men snart ska vi tillbaka till samma avdelning, kanske till samma rum och träffa en helt annan bebis. Hjälp och wihiiii på samma gång!
Häromdagen beställde vi ett lass med nya BPA-fria nappflaskor via nätet. Jag har inga större förhoppningar om att kunna amma den här gången heller (även om jag absolut ska kämpa på) men vare sig det blir ersättning eller bröstmjölk så vill jag att Seb ska kunna mata han också. De flaskorna vi hade med Bailey visade sig innehålla BPA (är det lika stort pådrag om BPA i Sverige? Det är någon farlig tillsats i hårdplast som kan läcka ut när plasten värms upp och orsaka cancer) så det var bäst att köpa nya.
Vad gäller Seb så är läget oförändrat. Han hoppar på kryckor, kan inte lägga någon som helst vikt på benet och kämpar på med sina isklampar och Ibuprofen… På söndag har det gått två veckor utan förbättring. Fast vi är optimister och tror ändå att han står på benen när lillebror bestämmer sig för att komma ut. Det finns liksom inget annat alternativ!
Och förresten. Så fort han är ute ska jag beställa namnhalsband som Hurra-vad-du-är-bra-present till mig själv. 
Det finns så himla många fina varianter! Den här till exempel. Eller den här… ja förresten, vad som helst från henne! Eller från den här tjejen. My god, det är svårt att välja!
Gravidtankar
Jag vet aldrig vilken vecka jag är i! När jag väntade Bailey så visste jag precis på dagen, varje dag hur långt jag hade gått (och hur långt jag hade kvar!) men den här gången har jag nästan ingen koll alls. Fast det beror inte på att jag bryr mig mindre… däremot har vi fått tre olika bud på bf-datum (9 juni, 10 juni och 14 juni) och till slut blev det nästan bara jobbigt att hålla ordning på tre olika sätt att räkna. Men jag är ungefär i vecka 35 och det är ungefär 35 dagar kvar till förlossning. Ungefär.
Jag hade tänkt skriva ner en liten sammanfattning över den här graviditeten, nu innan LB har kommit ut och tagit över allt. Så här kommer den:
Om jag jämför med den förra graviditeten så har den här varit 100 gånger jobbigare och jag har mått mycket sämre. Jag vet inte HUR många krämpor jag haft, särskilt under den andra halvan… medan jag förra gången mådde riktigt bra hela tiden. Fast med Bailey fick jag ju en jättejobbig förlossning så det här kanske innebär att förlossningen blir hur lätt och käck som helst?! Hur som helst.
Mellan vecka 8 och vecka 12 fick jag en graviditetsdepression from hell. Jag ville faktiskt bara dö… eller åtminstone resa långt bort, någonstans där jag kunde få vara ifred utan vare sig Bailey-boy eller Seb. Och helst utan någon bebis i magen också. Hormonerna levde rövare och fick mig att se nattsvart på precis allt. Jag tror jag grät varenda dag… Fast med snabb hjälp från Dr Cantin och samtalsterapi med en socialarbetare så vände det ganska snabbt ändå. Och en morgon när jag vaknade så var det faktiskt helt enkelt över. Kanske var det samma hormoner som bestämde sig för att spirala uppåt istället för nedåt, kanske var det vilan och samtalen som hjälpte. Men det var verkligen som en stor sten som föll när det försvann.
Och så var det illamåendet. Jädrar vad jag mådde illa, hela första halvan av graviditeten. Jag bara gick runt och suckade och stönade, vältrade mig på soffan och klagade över hur hemskt mitt liv var… stackars Seb! Men illamående är så jädra jobbigt när det aldrig går över! Jag hittade aldrig något knep som hjälpte utan det fick gå över av sig själv. Och det gjorde det till slut.
Sedan i vecka 25 kom de första förvärkarna. Första gången de kom så åkte jag in på förlossningen (efter att ha pratat med Info Santé (=Sjukvårdsupplysningen) i telefon först) på koll. Och där visade det sig att maskinen inte registrerade en enda värk. Enligt jourdoktorn så hade jag nog bara sträckt mig i magen när jag vände mig i sängen och det kan man ju inte åka in på förlossningen för… Fast jag visste innerst inne att det var mer än så. Särskilt under veckorna som följde! Oftast hade jag 2-3 “episoder” i veckan då värkarna kom med 2-5 minuters mellanrum och varade 30-45 sekunder. Men efter 6-7 värkar så försvann de och lämnade mig utmattad och orolig. Jag började gå på veckovis kontroll i vecka 30 men blev inte beordrad viloläge förrän i vecka 33. Då var jag öppen 2 cm och hade värkar nästan varje dag (men så var det tentavecka i skolan också…). Så snart tentorna var över så gav värkarna med sig och nu, två veckor efter terminsslutet, har jag knappt haft en enda värk. Läget är plötsligt helt stabilt och vi har slutat fundera på om vi ska få en prematurbebis. I nästa vecka kommer jag räknas som fullgången och då sa doktorn att jag kan leva “som vanligt” igen. Gå på promenader, diska och tvätta, skura fönster och moppa golv. Lovely! 
För två veckor sedan började jag känna ett tryck över bröstet om kvällarna. Och så kom en huvudvärk som inte gav med sig. Dr Germain (som tog över efter Dr Cantin vid årsskiftet) föreslog att de skulle göra ultraljud på mina ben för att vara säkra på att jag inte hade fått en propp, så jag tillbringade en hel onsdag på Hopital Laval. Själva undersökningen gjorde inte särskilt ont (även om den bryska tanten tryckte superhårt med apparaten mot ljumskarna och hela vägen ner till vaderna) men mitt i alltihop fick jag ett blodtrycksfall och ramlade nästan ur britsen. Lite kalla, våta trasor tog bort illamåendet men det ringde i öronen i flera minuter och jag trodde verkligen att jag skulle svimma. Samtidigt sa tanten att blodflödet var väldigt långsamt i ljumskarna och ringde efter någon ultraljudsexpert som kom in för att ge sitt utlåtande. När experten fick syn på mig där på britsen så tittade hon på den första tanten och sa “Det är väl inte konstigt att blodflödet är långsamt - patienten är ju så gravid att det kommer ut genom öronen på henne!”. Det var ett uttryck som jag aldrig hade hört förr, men jag förstod ju vad hon menade. Hur som helst så stämplade de “utan anmärkning” på min remiss och skickade tillbaka mig till min doktor igen. Som förklarade trycket över bröstet med att LB nog pressat ihop lungorna så mycket att det ibland blir för lite syre. Inget farligt.
Och så den senaste veckan känns det som om magen ska spricka. Den är precis stenhård hela tiden och det känns som om LB ligger precis under huden… och som om han fyller upp precis allt utrymme därinne. Fast magen är fortfarande hög (även om han ligger med huvudet neråt sedan flera månader) och jag väntar på att hela paketet ska sjunka ned mot slutet och ge lite plats till andning och matsmältning. Jag haltar, vacklar och stapplar runt, och jag klagar precis hela tiden (jag tror Seb skulle vilja byta plats med precis vem som helst just nu!). Det gör ont överallt och jag är precis lika osmidig som en container. Tjock och ful känner jag mig också. Och trött.
Men nu tror jag att jag har klagat nog. Kanske kan jag läsa igenom det här inlägget om några veckor och tänka “Fy vad bra vi hade det då INNAN lillebror kom ut!”.
Stor och liten
Tröttis
Bailey klockan 7 på morgonen:
Bailey klockan 7 på kvällen:
Lillebrors garderob
Det allra mesta i klädväg får ju lillebror ärva av storebror. Det känns lite konstigt att packa upp kläder som vi använde för bara två år sedan men det ska ändå bli mysigt att se en liten bebis i samma kläder. Men lite har jag handlat ändå… det är så svårt att låta bli när jag bara vill boa och göra färdigt allt för hans ankomst! Här är vad han har fått hittills:
Det här goa djursettet kom i present från min bästa Marika hemma i Göteborg. Lindex!
Det här beställde jag från en webshop i Vancouver som bara säljer ekologiska kläder:
Gosgiraffsnuttisen är present från Vickan och Olivia (äälskar!) och skallerspegeln köpte jag på Benjo - Quebecs bästa leksaksaffär.
Det här är två bodys från klädmärket “Joe” som säljs i vår stora, stora mataffär (!!). De har världens bästa barnkläder - superbra kvalitet, priser och utbud - och även om det känns konstigt att köpa kläder och köttfärs på samma gång så har jag nog handlat nästan hela Baileys garderob där.
Den här åka-hem-från-BB-outfiten “beställde” jag av Marika efter att ha sett den här bilden på Eleonors nyfödda Lina för några månader sedan. Så himla gulligt! Lindex!
Jag har verkligen hängt upp mig på omlottbodysar och skulle helt klart kunna köpa tjugo-trettio stycken till om det inte var så att det fanns en botten i plånboken… det är helt klart farligt att köpa bebiskläder!
Otur
Läget är ganska stabilt tycker jag. Sedan jag skrev senast har jag bara haft en omgång värkar och de var både oregelbundna och inte särskilt smärtsamma. Så det verkar ju faktiskt som om terminsslutet gjorde att värkarna gav med sig. Bra! Men å andra sidan har jag tagit helledigt från de sista tre uppsatserna som ju ändå måste göras… jag måste verkligen komma igång och skriva dem inom de närmaste dagarna (men det är så lätt att fira ledighet lite för tidigt!).
I fredags var vi på ultraljud och allt var fint därinne. Lillebror väger redan 2.3 kg (v 34) och är beräknad att väga ca 3.6 kg när han kommer ut - om han nu tänker hålla sig därinne tills v 40. Det känns skönt att veta. Bailey var ganska liten (3 kg) när han föddes och ju mindre de är, desto värre är det att bli födda för tidigt. Om lillebror skulle komma NU så väger han ändå ganska mycket och har större chans att klara sig utan några men. Huvudet har han fortfarande djupt nedborrat i “kanalen” men det var ingen förändring på livmodertappen utan allt verkade ha stabiliserat sig. Imorgon ska jag träffa min barnmorska och så får hon kolla om de 2 cm fortfarande gäller eller om det har hänt mer sedan sist.
Men så var det det här med oturen. Förra sommaren ramlade Seb under en fotbollsmatch och skadade ett ligament i knät. Det hände i juli och inte förrän i september kunde han stödja ordentligt på benet… och sedan dröjde det till november innan han kunde gå ganska obehindrat. Typiskt nog och OLÄGLIGT nog så hände det igår kväll igen… han satte sig på knä på golvet när han skulle byta BBs blöja och knak så hade skadan brutits upp igen. SUCK! Så nu är han totalt handikappad - han går på kryckor och kan absolut inte stödja på benet. Så jädra olägligt! Så hela grejen med att han skulle ta Bailey och sköta hemmet medan jag försöker vila mig och förhindra att lillebror kommer för tidigt föll i backen. Jag vågar inte ens tänka på hur det kommer bli ifall han inte kan gå på benet förrän om tre månader… då är hela sommaren förstörd.
Här är en bild på mig häromkvällen i soffan. Lillebror (som ju faktiskt har ett namn, men det är lite hemligt tills han kommer ut!) höll på och vred och vände sig i magen.
Mera vårbilder
Åh vad det är skönt med vår! Äntligen kan vi gå ut - det känns som om vi varit instängda i lägenheten hela, långa vintern… och nu kryper vi ut ur idet, kisar mot solen och känner hur det spritter i benen. Eller, så känner nog Bailey åtminstone. För mig spritter det inte i benen! Jag står helst stilla och känner solen mot ansiktet medan han springer runt, runt. Fast han har ju ingen lillebror i magen heller.
Vi är ute en stund varje dag, i ur och skur, och som ni ser har Bailey fullt upp. Det ligger en gammal skrynklig cykel i gräset på “vår” äng och den måste han kliva på och runt, snurra på trampan och peta på den rostiga kedjan. Annars är det väldigt poppis med pinnar - ju längre de är desto bättre! Han tar gärna en lång pinne i varje hand och går runt och trummar på trädstammar (eller viftar med dem hejvilt så att man tror att han ska sticka ut ögonen med dem).
Och så spanar vi på fåglar och ekorrar och flygplan såklart. Och Bailey blir så himla glad varje gång han ser en lastbil eller en buss fara förbi på vägen nedanför ängen.
Krama-krama
Fast ibland…
är han allt himla go…
Florsocker partout, partout
Sent den kvällen skrev Emils Baileys mamma i den blå skrivboken: “Gud hjälpe oss. Idag har Bailey skakat ut en halv påse florsocker i skafferiet. Vad ska vi ta oss till med den förgrömmade ungen?”
Graviditet-update
Ja, jo. Jag är ju med barn också! Nu är jag i vecka 33 och det borde vara ungefär sju veckor kvar till förlossning i mitten av juni.
Jag har haft förvärkar ungefär varannan dag sedan vecka 25. De kommer plötsligt, varar mellan 30 och 90 sekunder och så är det 3-4-5 minuter mellan varje värk. Jag har varit inne och tagit CTG en gång på förlossningen, men då såg allt hur bra ut som helst. Fast jag fick börja gå och träffa min barnmorska varje vecka så att hon skulle kunna hålla koll så att inget hände.
Den senaste veckan (tentavecka) har värkarna ökat. De kommer oftare och oftare, och håller i sig allt längre. I tisdags förmiddag hade jag så ont att jag trodde det var DAGS, men så gick det över precis i lagom tid så att jag skulle hinna till skolan… Hela eftermiddagen hade jag tentor och när jag äntligen kom hem från skolan vid halv sex så var det dags att gå och träffa min barnmorska. Jag var trött, tom i huvudet och hade ont i hela kroppen. Och så kände jag mig så jädrans trött i magen… det var som om det inte fanns någon energi kvar till lillebror alls.
Först kollade hon blodtryck (lågt) och vikten (+/- 0 kg den senaste månaden). Sedan lyssnade vi på lillebrors hjärta (125 slag/minut) och så gjorde hon en gynundersökning för att kolla så att jag inte hade öppnat mig något. Fast så tittade hon plötsligt upp på mig och sa “Nu känner jag på barnets huvud”. Och jag kopplade inte. Jag fattade inte att livmoderhalsen måste vara öppen för att hon ska kunna känna på huvudet därinne… “Du är öppen 2 cm och livmoderhalsen är till 50% uttunnad”.
Eeh? Va?
Sedan blev det lite kaos. Hon nämnde att jag kanske skulle behöva bli inlagd redan “ikväll”, men försvann för att be en kollega om råd. Jag satt kvar i undersökningsrummet och ville bara ringa till Seb. Ända sedan vecka 25 så har vi pratat mycket om att vi kanske kommer få bebis för tidigt den här gången, men det hade liksom inte sjunkit in. Nu kändes det på riktigt.
Barnmorskan kom tillbaka och sedan satt hon jättelänge och pratade med mig. Det blev ingen inläggning den kvällen men jag fick sträng uppmaning att hålla mig i “komplett vila” under de närmaste tre veckorna. Inga tentor (fast dagen efter gick jag och gjorde en ändå), inga promenader, ingen städning eller tvätt, ingenting som kan vara ansträngande. Och vi ska absolut inte lämna stan - sätter det igång så kommer det gå FORT, sa hon (kom nu ihåg att Baileys förlossning tog 25 timmar! Här är vi inte förberedda på att föda snabbt, direkt!).
När Seb fyllde trettio år förra månaden fick han en hotellhelg av mig i present. Vi skulle åka nästa helg, alla tre, och bara vara tillsammans från fredag till söndag. Middag på restaurang, hotellfrukost… och så skulle vi vara utomhus hela helgen, om vädret var bra. Hotellet ligger ute på landet, omgivet av en sjö och promenadstigar. Det skulle bli en liten resa bara för oss tre, innan lillebror kommer, och så skulle vi liksom få vila ut efter den långa, tunga terminen. Men när jag berättade om det för barnmorskan så sa hon direkt att vi skulle avboka. Trots att hotellet bara ligger 30 minuter härifrån med bil, så är det för långt att åka. Dessutom är det ju bara jag som har körkort så jag skulle få köra mig själv till BB om det skulle sätta igång… För riskabelt, tyckte hon.
Så där är läget nu. Öppen 2 cm. Soffläge så mycket som möjligt. Trots det kom det en massa värkar i förmiddags (9 stycken på 25 minuter) och de gick inte över förrän jag ställde mig i duschen en lång, lång stund. Ikväll har jag tvättat bebiskläder och börjat packa bb-väskan. Och så beställde vi nya barnvagnen igår för säkerhets skull. Även om inte lillebror kommer förrän i vecka 40 (vem vet?) så känner jag mig grymt mycket lugnare om vi är redo redan nu…
Håll några tummar för oss är ni snälla! Vi längtar massor, massor efter lillebror men han får hemskt gärna stanna därinne några veckor till.
Vår i luften och vår i hjärtat
Nej, jag har inte försvunnit någonstans. Men pausen har varit lång och faktiskt riktigt skön. Ibland måste man komma iväg för att vilja komma tillbaka, och det har jag gjort nu. Fast jag kommer inte tillbaka på allvar riktigt än… jag är inne på sista veckan på terminen men så fort allt är inlämnat och klart ska jag börja blogga oftare, det lovar jag.
Här kommer några nya foton tagna den senaste veckan. Det var sista dagarna med vinterjacka innan vårjackorna packades upp (och igår gick vi till och med i bara tröja utomhus - nice!).
och så lite kärlek…
(ni får komma ihåg att jag bara har två månader kvar på graviditeten, så jag ser lite “bylsig” ut!
Unge herr Trotsig
Ja, sedan några veckor tillbaka så har vi Unge Herr Trotsig i familjen, och det är en riktigt jobbig bekantskap. Allt ska pillas på, slängas i golvet eller klättras på. Och när vi säger “Nej, Bailey! Man slänger INTE muggen i golvet!!” eller “Du! Lägg tillbaka boken på bordet!” så tittar han upp på oss, öppnar munnen och bara ropar “Aaaaaaaaaaaaaaaah!!!” rakt ut. Andra gånger fäktar han med armarna mot oss så att han klappar till oss. Och det får ju inte vara okej. “Man får inte slåss!” säger jag och tar hans händer. “Bara klappa och pussa”.
Det märks att Bailey letar efter ett sätt att få utlopp för sin ilska, eller sin frustration. Och vad ska man göra åt det? Det måste han ju få lov att göra… men det är svårt att veta hur man ska hantera det. I den stunden när han är arg på mig så vill han ju minst av allt klappa och pussa mig, så det kanske bara är dumt av mig att föreslå det. Vad tycker ni?
Nytt och fräscht!
Det har tagit tid, men nu är äntligen mitt nya bloggutseende färdigt! Det är Lotta på Diva Design som har kodat hela sidan, efter mina vaga instruktioner, och nu har jag äntligen fixat toppbilden och den lilla presentationstexten så att jag är nöjd. Till slut blev det faktiskt precis som jag ville ha det! Tack Lotta!
Jag bestämde mig för att köpa ett eget, skräddarsytt tema eftersom jag vill kunna lägga ut mycket större bilder än tidigare. Och det ska bli jättekul att testa och se hur det ser ut!
Det är möjligt att det fortfarande är några småfel här och där som får rättas till allt eftersom. Ni får hemskt gärna höra av er med synpunkter på det nya temat!
Här kommer första bilderna…
Bailey diskar
Aaaah - nice! *nöjd*
** UPPDATERAT **
Oops. Så det verkar som om kommentarerna inte fungerar… man kan inte läsa gamla och man kan inte lämna någon ny. Jag har mailat Lotta och hoppas det kommer hjälp snart!
** UPPDATERAT IGEN **
Fast nu märkte jag att kommentarsfunktionen fungerar till DET HÄR inlägget åtminstone. Men inte till något annat….
v. 25 (24+0)
Nu är det “that time of year” igen när jag studerar som en skållad råtta (vilket vidrigt talesätt, förresten) och mår allmänt kasst. Vi har “examens de mi-session” den här veckan och som vanligt vet jag inte hur jag någonsin kommer överleva tills på torsdag, då jag har sista kursen. Jag läser det mesta när Bailey har somnat vid sju på kvällen och planen är alltid att läsa till midnatt. Men vid nio brukar mina ögon gå i kors och så får jag den goda idén att fortsätta imorgon kväll istället. Så det blir inte så mycket gjort.
Dessutom har vi haft en sån jädra otur de senaste två veckorna. Först blev jag jätteförkyld och fick dödshostan. Den har hållit i nu i tio dagar (och framför allt nätter!). Sedan fick Seb ett virus som gjorde att han fick problem med balansnerven. Det höll i och för sig bara i sig en natt, men hela den natten kallsvettades han floder och kände det som om världen bara snurrade runt runt. Sedan fick jag en massa förvärkar och fick ligga på förlossningen under uppsikt en hel eftermiddag (i samma säng som jag låg i när vi åkte in för att föda Bailey!). Och så fick Bailey problem med sina tänder och febrade, grät och matvägrade i några dagar. Sedan när han väl piggnat till så åkte han på krupphosta i lördags natt. Han vaknade en gång i timman av att luftrören hade svällt igen och så fick vi sitta i tjugo minuter i badrummet med duschen på maxhetta så att fuktigheten skulle få honom att andas lättare. Nu mår han bättre men har istället blivit lika förkyld som jag och vi hostar dödshostan i kapp. Och allt det här hände veckan och helgen innan min tentavecka. NICE!!!
Så nu skördar jag det vi sådde. Jag skrev en tenta i morse och den gick inte alls bra. Och så kommer det nog fortsätta hela veckan, är jag rädd. Det är så ofta någon säger till mig “Wow, vad jag beundrar dig som kan läsa på ett franskt universitet på heltid och dessutom ha en liten nästan-två-åring som inte går på dagis och dessutom vara gravid”. Och jag brukar alltid le lite avvärjande och säga “visst är det jobbigt, men det går faktiskt väldigt bra om man planerar väl”.
Nu är det slut på det leendet! Nu svarar jag “JA, STACKARS MIG!!!”.
Här är magbild som jag tog igår. Vecka 25. Fyra månader kvar till förlossning.
