Historien om varför jag bor här (a.k.a. “Hur jag träffade Seb”):
Livet kan ändra sig snabbare än man tror. I början av april 2005 satt jag vid internet och surfade på Petras sida. I ett dagboksinlägg hade hon en länk till ett nytt webbspel som hon hade hittat och blivit beroende av. Eftersom jag alltid letar efter saker att bli beroende av klickade jag på länken och hamnade på isketch, ett spel som fungerar ungefär som Pictionary, fast på nätet.
På isketch kan man rita, gissa och träffa folk. Man kan prata spel och man kan prata annat. Jag ritade och gissade och pratade. Min kärlek till engelska gjorde att jag valde engelskspråkiga spelrum och tiden ramlade iväg snabbare än jag trodde den kunde.
I ett rum hamnade jag mitt i en diskussion om världen, om USA och om politik. Och jag skrev vad jag tyckte och innan jag visste ordet av så var det visst en dialog mellan mig och en annan spelare från Canada. Och alla andra försvann åt olika håll. Men kanadensaren var kvar och var kvar och var kvar, och timmarna rann iväg medan vi pratade. Och kanadensaren hette Sébastien och någonting hos honom knackade på hos mitt hjärta. Och det förvånade mig att vi kunde prata om allt, att vi tänkte precis på samma sätt och att vi tyckte så lika om så mycket.
Det blev många långa diskussioner med Sébastien de där första dagarna i mitten av april. Och förvånad lyssnade jag på ett hjärta som bankade precis som mitt. Båda två var vi nästan för skeptiska till vad vi kände för varandra - man kan inte träffa någon via internet, det var vi helt säkra på. Man kan absolut inte bli kär i någon som man aldrig har träffat i verkligheten, det var vi alldeles eniga om. Men ändå… En dag pratade vi i telefon för första gången, och kunde inte lägga på. Tre timmar försvann i ett svart hål mellan oss, och jag förstod att det var mer än en stilla vänskap som jag hade hittat.
En lördag ringde Seb till mig på förmiddagen och sedan hade jag honom i luren i fjorton timmar. Fjorton timmar. Och när vi till slut lade på, kunde jag bara tänka på att jag ville prata med honom igen. Och igen.
Vi började prata lite försiktigt om att ses. Kanske om ett år när Seb har gått klart sitt sista år på universitetet. Men det kändes så ofattbart långt borta, och hur länge skulle vi hålla på att prata i telefon egentligen? Hur länge kunde vi vara i olika länder utan att veta om det var kärlek eller galna hjärtan?
Fem veckor efter det första samtalet, den 19 maj 2005, satt jag med ett darrande hjärta på Landvetters flygplats. I handen fanns biljett till Frankfurt, Montréal och Québec. Om 15 timmar skulle vi ses. Om 15 timmar. Det fick bära eller brista. Jag hade bokat en återresa två veckor senare, ifall vi skulle hata varandra. Och jag var helt inställd på att det skulle gå fel. För det kunde väl ändå inte sluta lyckligt? Jag som alltid har Otur, Otur, Otur…
Det blev en lång resa. Lång och ensam. Jag kunde inte ringa till någon under hela resan, bara sms:a mina supportande vänner under de få minuter jag mellanlandade i Tyskland. Och pulsen var stark och klar. Även om jag visste att jag gjorde rätt i att åka, så fanns ett litet tvivel där någonstans i bakhuvudet. Men nu var det ingen återvändo. Jag var på väg.
Jag landade i Québec efter mitt livs längsta resa på egen hand. Det hade varit stora problem för mig i immigrationen i Montréal och den sista timmen hade jag flugit miniplan mellan Montréal och Québec. Och jag var nervös, för plötsligt var det verklighet. Han var här, någonstans alldeles nära, och hur skulle det här sluta? Vad skulle vi tycka om varandra, hur skulle det bli att ses och… var var han egentligen?
För ingen stod och mötte mig vid ankomsthallen. Ingen som såg ut som han gjorde på bilderna jag hade sett. Och jag sms:ade i panik till Mika “Han är inte här!” och fick svaret “Vänd dig om! Har ni inte bestämt vad ni skulle ha på er?”. Och jag vände mig om, men han var inte där heller.
Alla andra som kom med mitt plan blev upphämtade av sina nära och kära, och här stod jag alldeles ensam och hjärtat slog så hårt… Jag andades och såg mig omkring en gång till. Ingen Sébastien. Jag samlade ihop mina saker och satte mig på en bänk. Såg mig omkring igen. Ingen Sébastien. Upp med mobiltelefonen igen, för jag ville inte se helt vilsen ut. Så jag skrev ett nytt sms till Mika och hann inte ens skicka det förrän jag tittade upp och han stod där framför mig.
Och han såg precis ut som på korten, alldeles precis sig lik var han. Vi log lite snett mot varandra. Jag reste mig och vi kramades. Och mitt i kramen kunde jag känna hans armar runt min kropp och hans andetag mot min kind. Äntligen framme.
På väg mot taxin pratade jag oavbrutet i nervositet. Ibland möttes våra blickar och vi smålog lite generat mot varandra. Han bar mina väskor och vi packade in oss i taxin. Plötsligt hade vi inget att prata om. Vi som hade pratat i timmar varenda dag under tre veckor satt som stumma bredvid varandra i baksätet. För vad säger man när man känner igen en annan människa på rösten och på andetagen, men inte på ansiktet eller kroppen?
Vi kom till huset, till lägenheten som Sébastien precis hade flyttat in i. Och nu satt vi där, bredvid varandra. Nära som vi hade längtat efter, inom räckhåll som vi hade pratat om. Det var äntligen Nu.
Jag vet inte vem som lutade sig mot vem först, men vi kysstes. Och plötsligt var allt klart igen. Det var ju Han. Och jag var ju bara jag. Densamma som tidigare. Densamma som i telefon. Och under timmarna som följde hittade vi tillbaka till varandra. Och vi fann mer än vi väntat oss.
Från de första dagarna, den första veckan minns jag inte mycket. Vi pratade massor och vi lämnade knappt lägenheten, mer än för att köpa mat. Gradvis kom vi närmare varandra, gradvis visade sig våra verkliga jag.
Sébastiens ögon i mörkret. Ljudet från fläkten i sovrummet. Hans händer mot mina. Vi var vakna hela nätterna. Vi såg på filmer och analyserade sönder dem. Vi pratade om allt - musik, politik, världen, om våra liv och vårt nya liv tillsammans. Vi skrattade så vi grät, och grät tills vi skrattade. Dagarna gick i varandra och min återresa närmade sig med snabba steg.
Vi pratade om framtiden och vad vi kände för varandra. Vi pratade om pengar och praktiska saker, om min sjukskrivning och Sébastiens utbildning. Och en kväll stod svaret klart. Hur skulle jag kunna lämna honom nu när jag äntligen hittat hit?
Min dag för återresa kom och gick. Biljetten hamnade i papperskorgen och vi var ett par. Sébastien lånade en bil av sin bästa vän och vi åkte ut på bilutflykter runt Québec. Staden var inte bara hans nu utan min också och vi pratade om hösten. Om hur vi skulle kunna vara tillsammans.
Vår plan A var att jag skulle söka in till samma universitet som Sébastien pluggade vid. Vi letade information på internet, vi skrev ut ansökningshandlingar och skickade efter betyg från Sverige. Kursen jag ville läsa hette Franska som andraspråk, och skulle börja i september.
Plan B fanns inte och behövdes inte. För ansökan kom tillbaka, godkänd med välkomstbrev. Och vi satt där och bara stirrade på varandra. Jag skulle stanna.